Det finns stråk av genialitet hos Diego

Erik Niva

JOHANNESBURG. Djävulens lurigaste trick är att lura dig att han inte finns, och tränarens bästa knep är att få dig att tro att han är en idiot.

I ett och ett halvt år har fotbollsvärlden skrattat åt Diego Maradona.

Det hörs fortfarande, men nu vet vi inte riktigt längre ifall det är vi eller han som skrattar.

När det är mörkt i kolgruvan syns kanariefågeln tydligare, och när VM-turneringen dränks i ett enda utdraget bröl så blir de enstaka ögonblicken av sång så mycket starkare. Det har sannerligen inte varit särskilt ofta, men vid några få tillfällen under den här första VM-veckan har de klassiska läktar­melodierna trängt igenom vuvuzelamattan.

Chile och Mexiko har lyckats någon gång. England, förstås. Men oftast och högst har de argentinska fansen sjungit.

Stark sång tack vare tron

I går hände det igen, precis som i premiären mot Nigeria. Det började nere i ena kurvan, för att sprida sig från läktare till läktare och till sist eka mellan arenans alla fyra sidor.

– Volveremos otra vez. Volveremos a ser campeónes, como en el ’86. Vi ska tillbaka igen. Vi ska tillbaka som mästare, precis som ’86.

Sången växte tack vare att argentinarna har fått tron, och argentinarna har fått tron tack vare Diego Maradona.

En förbundskapten får just nu mer uppmärksamhet än turneringens alla spelare tillsammans, men i alla fall i Sverige har den där publiciteten fått en ganska skev karaktär.

Titta på cirkusdjuret, liksom. Titta hur han flaxar omkring och håller på, lyssna på vilka tokigheter han säger.

Geni och galning i ett, har det hetat, uppdelat i spelargeniet Maradona och tränargalningen Maradona.

Det är ett feltänk som är alldeles för snävt.

Visst ska det vara tillåtet att göra sig lustig över hans taktiska yvighet, hans tombolauttagningar, hans oberäkneliga utspel och hans oförmåga att få ut det bästa av Leo Messi.

Men det är inte slut där, det räcker inte.

Även förbundskaptenen Diego Maradona har stråk av genialitet, och det har blivit hög tid att hylla honom för dem.

Jag tror att det som gör att så många har avskrivit honom som förbundskapten är att han gör tvärtemot hur vi vant oss vid att en tränare ska agera.

Spelarna har kul, fansen är lyckliga

Man ska ju bygga bakifrån, det vet alla. Inte Maradona. Han börjar med offensiven, avsätter fem man för att få den att fungera och låter försvaret klara sig bäst det kan.

Man ska ju hålla laget kompakt och centralt, det är i mitten matcherna avgörs. Nä. Maradona låter Mascherano patrullera hela innermittfältet på egen hand, försöker istället dra isär spelet.

Man ska ju hålla distans till spelarna, låta dem veta vem som är boss. Jotack, säg det till El Diego, vettja. Försök arrangera en lagfest utan att bjuda in honom.

Nu gör Argentina 4–1 på Sydkorea, och lyckas på något märkligt sätt vara både imponerande och tveksamma på samma gång.

Målen kommer antingen tack vare någon slumpsituation eller genom något ögonblick av individuell briljans. Försvaret sviktar som vanligt, och spelet flyter inte enligt någon effektiv systematik.

Men vadårå? Spelarna verkar tycka att det är kul, fansen är lyckliga.

Poängen med att utnämna Diego Maradona till förbundskapten är inte att Argentina ska vinna en massa skrivbordssegrar.

Det man är ute efter är inspiration, glädje, drama, stolthet och – framförallt – tro.

Själv förstår såklart Maradona sin roll bättre än någon annan, för även om han är väldigt många saker så är han i alla fall inte en man som inte begriper sig på fotbollssporten.

Han travar inte runt träningsplanen med en dagstidning från sommaren 1986 av en slump.

De ska ju tillbaka igen. De ska tillbaka som mästare, precis som ’86.

Och även om nu en tysk eller brasiliansk spion lämnar Soccer City med en hel anteckningsbok full av taktiska luckor att utnyttja så rullar Argentina därifrån på en våg av tillförsikt.

Jag tror verkligen att det kan gå på ett ut.