Sportbladets Simon Bank: Till slut vann de som var tyngst

Kan du vinna på Mestalla, så kan du vinna världen.

Om ni inte förstått det än:

Chelsea kan.

Naturligtvis.

Som årets Prem? förlåt, Champions League ser ut kunde det förstås bara bli på det här sättet.

I två och en halv timme slet Chelsea för att vara smartare, snabbare, säkrare, mer stringent än Valencia, men så var det först när de började spela riktig, gammaldags engelsk fotboll som de vann.

José Mourinho vred åt tumskruvarna, ökade tempot, skickade in lite längre bollar i straffområdet, och sänkte Valencia. När det som mest behövdes visade Den Specielle varför han kallas – eller kallar sig – Den Specielle.

Egentligen var det inte så märkvärdigt rent taktiskt, men han mötte Valencia med hela sitt register och jag älskade varje sekund.

Valencia–Chelsea var inte fartfylld boxningsfotboll, som på Stamford Bridge – det var snarare armbrytning, en kraftmätning med gigantiska muskler. Valencia gjorde 1–0 på ett fenomenalt anfall via en av deras två fenomenala yttrar. De förtjänade det. Los Ches första halvlek är bland det bästa jag sett i den här turneringen.

Mestalla liknar ingenting

Att spela på Mestalla är, som bekant, inte likt något annat.

Inte för de branta läktarna, inte för Manolos trumma, inte ens för trycket som väller in under Europa-kvällarna – utan för att inget är gratis här.

Inter åkte hit, spelade 90 minuter och trodde att de skulle få någon chans, som man alltid får.

De fick ingen, och åkte ur.

Valencia arbetar alltid så hårt, så samvetsgrant, i sin defensiv att motståndaren får göra allt själv. Chelsea kunde förstås ha litat på att Didi Drogba skulle göra något magiskt, som när han nickade före paus och Cañizares på något sanslöst sätt lyckades rädda.

Obi-Mikel vred upp tempot

Men Mourinho ville inte vänta.

Han använde pausen till att byta in Joe Cole, flytta ner Essiën (tillbaka efter en månads skada) som högerback, få in Lampard centralt och be tonåringen John Obi-Mikel vrida upp tempot.

Det var inte Chelseas briljans som gav dem matchen, det var tyngden de la mot Valencias backlinje i andra halvlek.

De vräkte på med inlägg, avslut, djupledslöpningar – och till slut brast även de bästa. Till slut bjöd även de som aldrig bjuder. Valencia orkade inte hålla i bollen tillräckligt länge för att få vila, och till slut gick de av på mitten.

En fantomräddning

Två frisparkar från Lampard, två nickar från Ballack. Miguel, Moretti och Ayala fick för mycket att hålla ordning på, den ena nicken gav Sjevtjenko öppet mål och 1–1, den andra tvingade Cañizares till kvällens andra fantomräddning.

Chelseas kväll blev till slut precis som Michael Essiëns; det började med en varning, fortsatte med en imponerande comeback och slutade i ren, blå extas.

Essiën överlappade Sjevtjenko, fick bollen och sköt ett skott som inte borde gått in.

Cañizares tavla på stopptid var förstås en olycka, en hemsk miss, men målet i sig var inte ologiskt.

Två ganska lika lagbyggen kämpade titaniskt och tappert i 180 minuter, till slut vann de som var tyngst. Det förtjänar att sägas igen: Det krävs ett tungt, tungt lag för att pressa Valencia till misstag – och Chelsea är just ett sådant lag.

José Mourinho skrek rakt ut när han lämnade planen, och jag förstår honom.

Han ska ju få träffa Rafa Benitez igen (om inte PSV? äh, glöm det).

Männen som beundrar varandra, så mycket att de inte ens kan skaka hand med varandra, ska skicka ut sina lag mot varandra för fjortonde gången på tre säsonger.

Vi vet hur det kommer bli

Benitez har vunnit fyra gånger, Mourinho sex. Det finns siamesiska tvillingar som inte möts lika ofta.

Och hur det kommer att se ut vet vi redan.

På lagens fyra möten i Champions League har det gjorts totalt ett halvt mål. Det gjordes av Luis Garcia 2005, bollen var förmodligen inte över linjen.

I går slog Chelsea ett lag som är byggt på Rafa Benitez ideologi, i nästa omgång möter de ett lag som tränas av Rafa Benitez.

Jag ser fram mot några av de bästa 0–0-matcher jag någonsin kommer att få se.

Simon Bank