Bank: Vem spelar bort sig i kväll?
CRAIOVA. Landslaget är i Rumänien för att inventera en avbytarbänk, öppna dörren till ett VM, kanske få njuta lite av värmen.
Vi hade i alla fall inte tur med vädret.
Det börjar med att John Guidetti får en hård passning på penis.
Eller, det gör det väl egentligen inte alls. Det börjar med att landslagets plan tar mark i södra Rumänien, i ett snöfläckigt Craiova som är en tidsmaskin till ett Östeuropa som fanns förr.
Den grå paletten, de prunkande blomstånden i gatuhörnen, de generiska spelhallarna med sina blinkande automater, rumänska flaggor och EU-flaggor från var och varannan lyktstolpe, slitna husfasader och taxibilar som är äldre än sina förare. Cosmin Contra, den gamle storbacken som blivit förbundskapten, gnäller på den usla gräsmattan inne på det imposanta, nybyggda Ion Oblemenco-stadion, och Sverige väljer att förlägga sin enda träning ute på Universitatea Craiovas anläggning vid flygplatsen. Råa husfasader och snödrivor vid sidlinjen, obscent Dinamo-klotter på garageportarna utanför, batongbeväpnade vakter vid grinden och ett göteborgsfuktigt vinterväder som äter upp själen.
Sedan tränar Sverige, och John Guidetti får en passning mitt i veka livet.
Otur på rouletten
Det blev en lite pliktskyldig träning, men med gott humör. Tvåmålsspel, snöbollskastning, snabb teorigenomgång med startspelarna.
– Tanken när vi bokade den här matchen var att vi skulle få lite värme, erkänner landslagschefen Lasse Richt.
Otur på rouletten, så sett.
Men det här är vad vi har, en bortamatch mot ett fotbollsland som är på väg att hitta sin framtid – jag ska återkomma till det – och en möjlighet för de elva som inte spelade mot Chile. En väsensskild uppgift i en väsensskild miljö.
– För de här spelarna imorgon så är det en jätteviktig chans att visa upp sig, det är den chans som finns, sa Janne Andersson efter träningen.
Chans att göra en Toivonen
Det är en chans för Jimmy Durmaz att göra en Toivonen, och visa att han har startelva-form trots all bänktid i Toulouse. Det är en chans för Oscar Hiljemark att anmäla intresse för VM-truppen, en chans för Isaac Kiese Thelin och John Guidetti att bekräfta att deras nya klubbliv lyfter dem i landslagsmiljön också. Och det är en chans för Pontus Jansson att bära kaptensbindeln.
Vi älskar ju den här sortens test.
Vem närmar sig? Vem spelar bort sig? Vem är veckans smak?
Men om jag ska vara ärlig handlar det nog väldigt lite om allt det där, eftersom en VM-strategi (under den här ledningen) inte kommer att avgöras av vilka elva spelare som råkar se bäst ut just i juni 2018.
Det handlar om balans, om bitar som ska hänga ihop.
Om Albin Ekdal är skadedrabbad och Jakob Johansson knäskadad är det kanske viktigare med Gustav Svenssons begränsade men defensiva ankarspel än Hiljemarks frifräsande. Om Marcus Berg var blek mot Chile och fortsätter vara det så kommer det ändå krävas mycket för att spräcka hans tandem med Toivonen.
Issac Kiese Thelin måste vara mycket bättre än Toivonen för att peta honom, John Guidetti måste välta himmel och jord för att utmana Berg. Det handlar om kemi, om balans.
Jag hoppas på briljans
Jag tror att det är så vi ska se matcher som den här, som bänkinventering i första hand. Möjligen kan Jimmy Durmaz utmana Viktor Claesson ute på kanten, för de flesta andra kommer det att krävas briljans för att slå sig in.
Så jag hoppas på briljans. Jag hoppas på Guidetti, på Hiljemark, på Kiese Thelin, på Ken Sema. Jag hoppas att de gör allt lite mer komplicerat.
Det är det jag ser fram emot i kväll.
Det, och att få se ritningarna till ett nytt Rumänien.
Janne Andersson fick frågor om vad han mindes av 1994 i går, men svarade utan att svara. Det var ett annat Rumänien då, ett lag och en generation som hade kunnat vinna VM. Dumitrescu dansade, Popescu bestämde, Hagi var bäst av alla.
Sedan rasade allt, Rumänien försvann i en gyttjepöl av misskötsel, korruption och bortslarvad talang.
Att de börjat drömma igen är Hagis förtjänst.
Geniet tog med sig sina pengar, sin blick och sina erfarenheter, byggde upp en fotbollsakademi och en klubb som döptes till Viitorul (”Framtid”). Efter åtta år hade de vunnit ligan, med Europas lägsta snittålder. Hagi tränat laget, hans son Ianis, 19, har precis återvänt från Fiorentina och är lagkapten (den som gissar vilket tröjnummer han har vinner ingenting).
En ljus framtid
2014 sa Gica Hagi själv att han räknade med att hans akademi skulle ha fostrat elva landslagsspelare innan 2020. De har redan uppfyllt det löftet. Alexandru Cicaldau blev nummer tio, Alexandru Mitrita (som förmodligen startar i kväll) blev nummer elva.
Jag är löjligt förtjust i drömmen om en Hagi med nummer tio som lyfter rumänsk fotboll igen. Och för ett par månader sedan gjorde Viitorul klart med en fjortonåring som ses som en av landets största mittfältstalanger: Nicolas Popescu, kusin till Ianis Hagi och son till Gica Popescu.
Rumäniens framtid är ljusare än den varit, men Sveriges framtid är VM.
Med lite tur så får vi lite att fundera på ikväll, på en usel gräsplan i ett köldslaget Craiova.
Rumänien-Sverige 20.30 direkt i TV 4.