Fagerlund: Italien vann med mer än 1–0
Publicerad 2018-10-09
CREMONA. En träningslandskamp kan betyda oerhört lite.
Eller så betyder den kolossalt mycket.
Sverige förlorade med 0–1, men Italien vann mer än så.
Ah, Italia!
Ett kliv ut från Linate flygplats i Milano och du möts direkt av en affisch på en stirrande Gonzalo Higuain, han som ska frälsa (den forna) toppklubben Milan i jakten på svunna storhetstider.
Mycket kan sägas om italienarna, men deras kärlek till fotbollen är otvivelaktig. Det är passion, känslor och på gränsen till det där vansinne som eldiga supportrar stundtals drabbas av. Mat älskar de givetvis också. Och kvinnor. Men det är förstås av vikt att dessa intressen hålls i sär.
Så har det oftast låtit i takt med Le Azzurres kamp för att etablera sig inom den internationella damfotbollen. Det finns otaliga exempel på hur hårt motstånd de har stött på från egna led (Felice Belloli, före detta president i amatörföreningen, hävde bland annat ur sig ett homofobiskt uttalande i samband med en lönediskussion för några år sedan) och det är fortfarande en lång väg kvar att vandra för de italienska fotbollsspelare som råkade födas som kvinnor och inte män. Utvecklingen går framåt (calcio femminile är ett gott exempel på det), men det sker långsamt. Alldeles för långsamt.
Fast, i dag är en alldeles för fin höstdag i Cremona för att låta sig tyngas ned av motsträviga gubbcitat. I stället kan vi se till att belysa det som faktiskt var oerhört uppmuntrande med träningslandskampen mot Sverige.
Cremona levde upp...
På Gazzettans lövtunna men vanligtvis innehållsrika sidor gick varken att finna namnet ”Le Azzure” eller ”Svezia”. Det stod snabbt klart att det här mötet knappast var en riksnyhet.
I Cremona lät det (tack och lov) annorlunda. Lokaltidningen stoltserade med åtminstone en hel förhandsartikel, och anledningen var enkel. Det var nämligen över 20 år sedan som huvudorten i provinsen med samma namn anordnade en landskamp. Att åka med damlandslaget på turné innebär många gånger långa färder ut på diverse landsbygder och nu kändes det äntligen som att någon hade förstått vitsen med det.
Stadio Giovanni Zini var inte fullsatt den här kvällen men ett par tusen hade ändå samlats för att heja fram sitt landslag. Nationalsången ekade med stolthet över de klassiskt urblekta sektionerna.
Ett minst sagt slarvigt mål
Att Sverige är ett bättre lag i stort behöver ingen tvivla på. Anledningen till att det stod 0–0 i halvtid handlade mer om oskärpa och en startelva med många nya ansikten. Gång på gång lyftes bollar in bakom den italienska backlinjen men innan Stina Blackstenius lyckades få rätt på passningen var en blåvit spelare uppe i ryggen.
Det märktes att Italien kanske ville lite mer än svenskorna, trots avsaknad av lika individuellt skickliga spelare. Publiken levde med de gånger hemmalaget kom farligt nära offensivt mål och de skrek sig hesa när den till slut rann in bakom vikarierande Zecira Musovic. Daniela Sabatino kastade sig fram på en retur och drog in 1–0.
Det här är ingen match som det borde dras för höga växlar av för svensk del. En träningslandskamp är trots allt en träningslandskamp, särskilt med stora delar av den ordinarie uppsättningen på bänken.
För Italien betyder det säkerligen mycket, mycket mer. Vägen mot en jämställd vardag i ett av fotbollens förlovade länder känns fortfarande oändlig. I Cremona tog den dock ett litet kliv fram.