Milan står med ryggen mot väggen

Bank: De är inga mästare i år, även om de vänder det här i München kommer de att få svårt att ändra på det

Med ett fånigt leende såg jag det gamla Milan återuppstå, snyggt som förr och med ett enda problem:

Daniel van Buyten.

Det är, å andra sidan, ett gigantiskt problem.

Serie A avgjordes i höstas, arenan tömdes i vintras, och hela långa året har det känts märkligt att se Milan spela fotboll.

I går kom de tillbaka, med ett fullt San Siro och sin allra finaste galastass. Champions League är det enda vackra de rödsvarta jävlarna har kvar i vår, och de vill vårda det som ett sista andetag.

Det var ett nöje att se dem i går.

Makaay gör inget själv

Sandro Nesta är tillbaka efter fyra månader, och det gör all skillnad i världen. Med den smarte, följsamme som mittback vågade Carletto Ancelotti visa det mod som är nödvändigt när man möter lag som Bayern München.

Alla som sett Bayern spela vet att det enklaste sättet att komma åt Makaay är att kapa hans navelsträng från mittfältet. Han gör inget själv, och som Podolski sett ut de senaste tre-fyra matcherna är det likadant med honom.

Med Ambrossini, Pirlo och Seedorf kunde Ancelotti packa det centrala mittfältet fullt, och med Nesta tillbaka vågade han ge Oddo och Jankulovski order att flytta upp tio-femton meter även i utgångsläget. Så skar de av inläggen och inspelen från Schweinsteiger och Salihamidzic, de hade konstant en-två spelare som pressade dem på kanten. Och när Milan väl bröt hade Pirlo tre-fyra spelalternativ istället för ett eller två, som han haft hela säsongen. För en spelare som Pirlo betyder det allt.

Milan hade hittat hem

Bayern var gediget, sunt, solitt, men det var Milan jag tittade på.

Nesta gav trygghet, Pirlo hade alternativ, och plötsligt hade Milan hittat ett kantspel igen, och herregud så länge sedan det var jag såg det. Det kändes lite som att stöta på en gammal vän när det gått så länge att man inte riktigt minns vad han heter, hur många barn han har eller vad han jobbar med.

Mitt i första halvlek tänkte jag att ”Milan kan vinna Champions League”, och det har jag inte tänkt på evigheter.

När sedan Pirlo, 177, låg under radarn och nicklobbade in 1–0 var jag säker: Milan hade hittat hem igen.

Kaká skämdes

Vore det inte för den formidable Michael Rensing – ni vet, målvakten som ville spela så gärna att han sköt Oliver Kahn i ansiktet (man såg ingen skillnad efteråt) – hade Milan fått de mål de förtjänade.

I stället fick de de mål de absolut inte förtjänade.

I helgen gick Karl-Heinz Rummenigge ut och gnällde över att Jurij Baskakov skulle döma matchen. Tyvärr fick han alldeles rätt.

Till och med Kaká skämdes när han fick straff för Lucios perfekta brytning. Det var skamligt alltihop, ett så allvarligt misstag att det är svårt att förklara bort.

Milans anfallsspel såg ändå ut som något att bygga på, att tro på.

Har hållit nollan tio gånger

Men inget lag har någonsin vunnit Champions League på enbart anfallsspel.

Milan vet det, kanske bäst av alla. De tre senaste åren har de spelat sexton betydande hemmamatcher i Champions League. De har hållit nollan tio gånger, släppt in ett mål i resten.

I går kom match 17.

Daniel van Buyten (det okända kärleksbarnet till Paolo Maldini och ett ardennersto) har inte gjort mål med vänsterfoten på tre säsonger i Bundesliga, ändå är jag inte överraskad över hans dubbel i går. På tiden jag var nere och såg honom vräka in mål för Marseille var jag övertygad om att han var en blivande världserövrare.

Det blev inte så, men två mål med fel fot mot Milan på bortaplan är en bra början.

Milan är inga mästare

Målen övertygade mig inte om hans eller Bayerns storhet (även om de visade en grym moral återigen), men de övertygade mig om att Milan inte är fläckfritt nog för att gå hela vägen.

Ett mästarlag har skarpare avslutare än Gilardino, ett mästarlags backar är inte så passiva som Oddo var vid 1–1, ett mästarlag låter inte ett inlägg studsa i eget straffområde i fjärde övertidsminuten. Jag håller inte Dida ansvarig för målen. Skotten skulle aldrig kommit.

Milan är inga mästare i år, även om de vänder det här i München kommer de att få svårt att ändra på det.

De spelade kvällens bästa fotboll i går, men fick inget annat än en käftsmäll för det.

Inte alls som, låt säga, Liverpool.

Raka, perfekta led

Rafa Benitez ställde ut sitt lag som konor i Eindhoven, raka, perfekta led. Han kan vara den perfekta europacup-coachen, eftersom han konsekvent planterat in ett ödmjukt säkerhetsspel i laget. Manchester United skiftar spel ute i Europa, Liverpool är rätt inställda från början. Rafas röda armé imponerade i går, även om PSV utan Alex är ett halvt lag.

Dirk Kuyt tog en italien-smart varning på slutet, Liverpool är redan i semifinal.

Milan, däremot, har ställt sig med ryggen mot väggen – och med ett växande Bayern framför sig.

Det mesta talar för att de försvinner just som de kommit tillbaka.

Simon Bank