”De staplas på varandra. Den första guldbollen, den andra och så vidare. Nu den tionde”

Jennifer Wegerup

Zlatan Ibrahimovic i lång exklusiv intervju om Guldbollen, välgörenhet, barnen – och framtiden

Som liten kände han att han måste vara tio gånger bättre än alla andra för att lyckas.

Nu vinner Zlatan Ibrahimovic sin tionde Guldboll.

En unik prestation utan motstycke i svensk fotbolls historia.

Sportbladets Jennifer Wegerup mötte Zlatan i Paris för en lång, exklusiv intervju. Det blev ett samtal om Danmark-mötet, blågult, PSG, Italien, USA och livet.

Ett samtal där Zlatan berättar att han vill fortsätta i landslaget, att han tror på ödet och att han kommer att öppna ett eget museum.

– Jag känner mig i fantastisk form. Jag är inte nöjd än, jag har mycket kvar att vinna, säger Zlatan.

Himlen är gråbeige när vi kommer fram till Saint-Germain-en-Laye och PSG:s träningsanläggning en bit utanför Paris.

Som vanligt hänger en grupp fans utanför grindarna, hoppas på autografer eller bara en skimrande skymt av stjärnorna. Innanför murarna tränar PSG. Strax intill planen pågår stora byggnadsarbeten. Träningscentret växer, liksom PSG-projektet.

En stund efter träningen kommer så Zlatan, svartklädd, uppsatt hår, mycket förkyld. Han hostar och ber om vatten. Men humöret är det inget fel på. Formen är, trots förkylningen, stigande och han är avslappnad och glad.

Drygt tolv år har gått sen jag första gången träffade Ibra, i juni 2003. Då var han en ung trotsig yngling på 21 år, full av glödande iver att visa hela världen vem Zlatan Ibrahimovic var. Nu är han en man som nått sitt mål, skrivit sitt namn i eldskrift i historieböckerna men ändå inte är nöjd, inte mätt.

”Det känns underbart”

Zlatans hunger att ständigt erövra nya troféer, nå nya triumfer, märks när jag berättar att Guldbollen nu kommer att se lite annorlunda ut, det historiska ögonblicket till ära.

– Så den kommer att vara större? Den är annorlunda?

Zlatan ler, återkommer flera gånger till detta, vill höra mer, medan vi tittar på bilder från tidigare guldbolls-triumfer. Han är märkbart glad och stolt.

Däri ligger en del av nyckeln till hans storhet: dessa delmål han sätter upp för sig själv. Hela tiden nya strävanden; framåt, uppåt. Men också hans förmåga att njuta av triumferna, låta dem fylla hans inre, göra honom ännu starkare.

Zlatan, de senaste åren när vi suttit här du och jag har du sagt varje gång att ”nu är mitt mål tio guldbollar”. Nu har du nått det, vad är dina känslor?

– De staplas på varandra. Den första guldbollen, den andra och så vidare. Nu den tionde. Redan när jag vann den första var jag inte nöjd. Men jag kunde säga till mig själv ”jag har vunnit Guldbollen och det betyder att man är den bäste svenske spelaren”. När jag var liten, yngre, då var det en dröm. Så var det för allihop, alla vill ju vara den bäste. Att få en bekräftelse på det, även om man själv tycker att man är bäst, det är fantastiskt.

– Och nu får jag min tionde och det är något jag har tjatat om, i flera år. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag kommer ihåg när jag var yngre att för att lyckas måste jag vara tio gånger bättre än alla andra. Nu får jag min tionde Guldboll och det måste betyda att jag lyckats på något sätt. Det känns underbart, fantastiskt.

”Kommer hända flera projekt”

När vi satt där på jurymötet med Guldbollen-juryn pratade vi om att det är fotbollshistoria som skrivs. Vi undrade om vi i vår livstid kommer att vara med om någon som vinner tio guldbollar igen. Vad tror du?

– För mitt eget ego, nej. Men jag hoppas det, för svensk fotboll och svenska folket att de får uppleva något liknande eller någon som är ännu bättre. För jag menar, fotboll det är njutning, det är passion, något att vara delaktig i. Nu har folk kunnat följa mig i min utveckling, allt det jag åstadkommit. Jag hoppas att det kommer en ny som får alla andra att uppleva samma sak igen, om inte mer.

Den första svenska Guldbollen delades ut 1946, tänker du på att du är en del av ett historiskt sammanhang?

– När fick jag min första? 2005. Sen framåt, utom ett år, har det varit bara Ibrahimovic. Jag är nutid, jag ser mig själv som det. Jag har inte så mycket koll på det som hänt förr. Jag är här för att skapa ny historia. Första gången jag kom upp på den stora scenen sa jag till mig själv: ”Jag ska göra saker som folk ska komma ihåg, jag ska göra min egen story”. Det tycker jag att jag gjort och den dag jag slutar kommer jag att säga till mig själv: ”Nu stänger jag boken, jag har gjort mitt”.

Om vi pratar just lite framtid. Du har fyllt 34 år, ditt kontrakt med PSG går ut i vår. Siktar du på en elfte guldboll eller hur känner du? När vi pratade för några år sen sa du ”jag vill inte spela för länge”. Samtidigt är du i form nu. Hur känner du?

– Vad som helst kan hända. I dag känns det bra, allt är fantastiskt, jag spelar, jag presterar och jag mår bra. Vad som händer om sex månader eller en månad, det vet jag inte. Mycket kan hända på vägen. Men mentalt är jag redo att spela. Det känns bra. Jag har alltid sagt att så länge jag presterar så vill jag spela fotboll.

– Den dag jag själv känner att jag inte kommer att klara av att prestera, då stiger jag åt sidan och lämnar scenen åt någon annan.

Det spekuleras mycket kring din framtid, att du ska flytta till USA, göra mer reklam, spela in en film. Samtidigt känner du själv ännu att du presterar, är det inte för tidigt att lämna toppfotbollen i Europa?

– Allt det vid sidan om, det kanske händer lite mer saker nu än vad det gjort innan. Jag är mer intresserad av att det ska hända saker nu än förut. Jag har fått hur många erbjudanden som helst förut men det har inte varit intressant för mig. Men nu händer det och det kommer att hända mer, flera olika projekt. Men det har inget med fotbollen att göra, det är ett tillägg, utanför fotbollen.

”Känner mig dominant”

– Men det viktigaste är fotbollen. Det är tack vare den jag gör de här sidoprojekten, det är fotbollen som gör mig intressant för dem. Om det är för tidigt att lämna Europa eller inte, det vet man inte. Jag njuter av det jag har här och nu.

Landslaget då. Nu vet vi ju inte om det blir EM eller inte för Sverige. Kan du se en fortsättning även efter det?

– Jag kör på. Vi får se vad som händer, jag hoppas vi tar oss till EM. Det är det vi siktar in oss på. Längre än så har jag inte tänkt. Men som jag sagt, så länge jag kan prestera och känner mig bra, då spelar jag på alla ställen jag ska spela: landslaget, klubblaget.

– Jag ser det inte som att min ålder säger att jag ska bromsa upp. Nej, nej, nej. Jag kör på, kroppen är byggd för att spela. Min kropp är som en maskin, ju mer den utvecklas, desto bättre mår den.

Bortsett från förkylningen känns din form uppåtgående?

– Ja, det har känts bra. Det ser du också på statistiken. Vi förlorade mot Real Madrid. Man är inte nöjd när man förlorar. Tittar man på matchen vi gjorde är vi nöjda med spelet. Men resultatet är vi inte nöjda med. När jag är på planen känner jag mig dominant, det känns bra. Det är bara att fortsätta.

Vad säger du om Danmarksmötet som väntar nu? Det har ju också lite derbykaraktär vilket gör det ännu mer speciellt?

– Det kommer att bli två tuffa matcher, två finaler och det ska det vara i playoff. Man kan se det på två sätt. Antingen att båda nationerna gjort det bra och tagit sig till playoff. Eller att båda varit lika dåliga och hamnat i playoff. Något av det är det. Men nu är vi där och vi ska möta Danmark och göra allt för att ta oss till EM. De säger säkert samma sak. Allt handlar om vad vi gör på planen.

”Kommer att snacka om mig”

Vad betyder det för dig personligen, det är ändå ett tag till nästa mästerskap sen och EM går i just Frankrike?

– Det betyder mycket. EM vill man spela. VM vill man spela. Alla de här stora turneringarna. Men då måste du ta dig dit. Har vi gjort ett bra jobb i gruppspelet? Både ja och nej. Hade vi kvalificerat oss direkt i gruppspelet hade vi gjort ett fantastiskt jobb. Nu har vi inte gjort det och är i playoff. Men vi har fortfarande chansen. Chansen att få uppleva EM och jag har sagt att jag skulle göra allt för att få göra det. Det säger jag nu med: vi ska göra allt.

Har det någon betydelse att Danmark får avsluta på hemmaplan inför sin publik?

– Någon säger att det är en fördel, någon att det är en nackdel. Det är klart. Andra matchen på hemmaplan känns bra, man vet vilket resultat man får med sig från första matchen. Men för mig är det två finalmatcher. Du ska göra ett bra resultat hemma och ett borta.

– När det gäller sådana här matcher, då är det som för oss nu mot Real Madrid. Vi spelar fantastiskt men gör ett misstag, vi får ett mål emot oss och förlorar matchen. Den som gör flest misstag kommer att förlora. Det är så jag ser på de här matcherna.

– Vi ska tro på oss själva, vara fokuserade på vår sak och göra det vi är bra på. Gå ut kollektivt och slå Danmark.

– Det kommer att vara mycket snack mot mig före matchen. Men det är de som vill göra sig själva viktiga som snackar. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag vet att de kommer att snacka om mig, för annars syns de inte. Så enkelt är det.

”Italien är mitt andra hem”

Ett annat stort möte är med PSG mot din gamla klubb MFF i Malmö?

– Det blir stort, mycket stort. Att spela mot dem, i Malmö, i Champions League. Malmö, staden, kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Hur är läget i PSG annars och din position i laget? Det skrivs och sägs mycket. Berätta hur du ser på det.

– Det känns bra. Min roll är den samma som den varit under de gångna åren i det här laget. Klubben blir större och större. Klubbens image växer precis som laget. Vi blir bättre och bättre. Ambitionerna är att bli en av de största i världen och hittills har det bara pekat uppåt.

– Jag trivs bra i Paris och med PSG och jag har varit med från början med det här laget, jag har varit delaktig. Den dagen jag lämnar klubben kan jag säga till mig själv att jag var med och startade det. Och det har blivit det som det är i dag, tack vare mig. Det är lätt att komma nu när allt redan flyter på. Men jag var här från början, när vi inte hade något egentligen, då klubben var helt annorlunda, med all respekt. Jag känner att jag varit med och byggt upp det här på ett fint sätt.

– Min egen roll är den samma även om det skrivs en del. Det finns bara en boss i laget. Alla vet vem det är.

Zlatan Ibrahimovic?

– Såklart.

Apropå din ställning i laget, berätta om Milan, om i somras, allt som hände.

– Det fanns ett konkret bud från Milan, det var inte bara rykten, det fanns. Det snackades men det kom aldrig så långt att det blev något. Om jag sagt ”ja”, då hade det blivit så. Men som jag såg det var jag inte där. Jag var inte redo, jag var inte beredd, jag var inte förberedd på att flytta.

– Men samtidigt var jag tacksam att det fanns ett intresse från Milan. För Milan är den största klubb jag någonsin har spelat i, anser jag. Och då har jag ändå representerat bra klubbar, mer än bra. Det sättet Milan gör saker på. Det sättet deras organisation funkar. Och det laget vi hade, det var magiskt.

Ja, herregud…

– Och San Siro. Staden. Folket. Språket. Det talar till mig. Jag har alltid sagt det, Italien är mitt andra hem. Jag trivdes väldigt bra. När jag lämnade Milan ville jag inte göra det.

”Måste hitta något efter fotbollen”

Nej, jag minns det.

– Men det som hände, det var menat att det skulle hända. Det är ett avslutat kapitel. Nu har jag andra mål med fotbollen och i livet.

Och Italien, återvänder du någonsin?

– Italien är mitt andra hem. Det var där jag presenterade mig själv för världen, när jag kom till Juventus. I Ajax var det mer en smygande presentation. Men när jag kom till Italien då fick världen upp ögonen för mig. Och från 2004 till 2012, utom året i Barcelona, var jag i Italien. I Juventus, Inter, Milan. Jag lyckades vinna med Italiens tre största lag. Och jag vann skytteligan med två Milano-klubbar. Jag har blivit bästa spelare tre gånger där om jag inte minns fel. Det var i Italien min fotbollshistoria började skrivas.

– För mig är den italienska ligan den bästa i världen. Där har de bästa spelarna varit. Och som anfallsspelare att spela i Italien, det är det tuffaste. För i Italien tänker man att det är viktigare att inte släppa in mål än att göra mål. Därför är anfallarna bäst betalda där för de ska göra jobbet för laget. Jag lyckades göra mitt jobb.

– Det jag gjort, det kan ingen ta ifrån mig. Det kommer att finnas i mitt blod. Det kommer att ligga i mitt dna resten av livet, Italien och det jag presterat där.

Om vi då ser framåt i stället, USA och den biten lockar?

– Allting lockar! Men det måste finnas ett intresse från den andra sidan också. Det handlar inte bara om vad jag vill. Jag vill mycket, jag önskar mycket. Men om ingen vill något eller har något att presentera för mig, då är det inte intressant ju. Man måste vara två vid förhandlingsbordet för att det ska hända något. Jag har visioner i huvudet av vad som ska hända, vad jag vill. Men det måste finnas en motpart också.

Så inga konkreta bud finns nu?

– Nej, vi får se vad som händer.

Det pratas om en film om ditt liv. Vem ska spela huvudrollen, du själv?

– Ja, vi får se. Det är mycket diskussioner, det har snackats lite. Men vi har inte kommit så långt än, i det här stadiet, att vi pratat ”vad, hur, vem”. Så långt har det inte kommit, om jag ska vara ärlig.

Kommer du någonsin att bo i Sverige på heltid igen?

– Vi får se, vi får se. Det är mycket möjligt. Det är där jag kommer ifrån. Men man får tänka på att jag bott utomlands de senaste 15 åren och inte fått bo i Sverige på det sätt jag vill bo i Sverige. Men samtidigt är frågan: kan jag bo i Sverige på det sätt jag vill? Jag vet inte. Det är något jag kommer att veta när det väl händer.

– I dag bor jag i Paris. Jag har haft turen att bo i stora städer. Om jag flyttar hem är Stockholm den största staden och där tror jag att jag kan leva på det sätt jag vill. Vi får se, mycket möjligt.

Vi har pratat i många intervjuer om vad som händer när du slutar. För fem år sen i Milano sa du till mig att ”jag tänker en del på framtiden och är rädd för att vakna och inte ha någon träning att gå till”. Känns det nu som att du lite mer har andra projekt på gång, du har gått vidare med de här tankarna?

– Jag tror att man måste det, man måste hitta något, efter fotbollen. Jag tror att om du inte har något att göra efteråt, då går det inte bra. För du är så programmerad som fotbollsspelare, varje dag du vaknar så förbereder du dig för träning, vilar, återhämtar dig. Nästa dag samma sak. Och så har du matcherna. Det är ett schema jag följt i 15 år.

– Att komma till den dagen och vakna då inget händer, det tror jag är farligt. Just därför måste man hitta något att kunna engagera sig i, något att göra helt enkelt. Det tror jag är ett måste. Därför har jag börjat ge mig in i lite projekt som kan ta fart efter fotbollen.

”Mitt ansvar är min familj”

Vi har sett dig i en del välgörenhetsprojekt som det här med tatueringarna, för FN:s livsmedelsprogram. Är det något vi kan få se dig göra mer, välgörenhet?

– Jag gör saker som jag tror på. Tror jag inte 200 procent på det så gör jag det inte. Jag kommer aldrig att sätta mitt namn på något bara för att synas, det är inte så jag är. I det här med tatueringarna var jag budbäraren. Jag ska inte rädda världen. Men jag var budbäraren för ett problem, som folk skulle få upp ögonen för.

– Jag tror inte att jag kan ändra världen. Men jag kan hjälpa till att få upp folks ögon för problem. Så jag kommer att göra sådant där jag tror att jag kan hjälpa på det sättet, men inte sådant där så att man syns i tidningen. Att man syns som en fin figur för att man skänkt pengar. Antingen ska det vara på riktigt eller inte.

Det är oroliga tider i världen. Krig, folk flyr, konflikter. Du har två barn. Tänker du på vad som händer i världen och är du orolig för allt som sker?

– Jag följer nyheterna och är uppdaterad och ser allt som händer i världen. Men jag har en familj att ta hand om. Mitt ansvar är min familj. Kan jag hjälpa andra gör jag det. Men då måste jag tro på det. Så det är vad jag försöker göra.

– Är andra glada är jag glad. Det är inte så att jag ska vara glad och sen andra. Jag sätter alltid familjen i första hand och jag kommer i andra hand.

Dina söner är inskrivna i PSG. En lite skämtsam fråga: är det hoppet för svensk fotbolls framtid?

– Nej, det är bara en kul sak. Det handlar inte om att de ska bli något. Det handlar om att de ska lära sig annat i livet. Träna i grupp, spela fotboll. De gör mycket annat också.

Du är väldigt påpassad, du är Zlatan. Det är många som vill ha något av dig. Har du några riktigt pålitliga vänner som tycker om dig bara för den du är. Som du kan lita på.

– Jag har de jag behöver för de saker jag gör, jag har de jag behöver för annat i livet. Det finns.

”Gillar inte att vara i skuggan”

Just det här självförtroendet du har. Jag såg dig i din första match för Juventus. Du har kommit till en av världens största klubbar, Italiens mesta mästare. Där är Del Piero och alla. Och när du inte får bollen går du bara in och tar den och gör mål. Att du har det självförtroendet när du är så ung. Är det något du fått för att din uppväxt varit tuff? Är det medfött eller är det en kombination?

– Jag tror att det är en kombination. Det är något jag fått med mig och som jag lärt mig och byggt upp. Genom fotbollen och i livet.

– När jag kom till Juventus sa jag till mig själv att ”jag är här för att jag är lika viktig som alla andra, annars skulle jag inte vara här”. Vi var ett lag men de var också mina konkurrenter för jag skulle spela och ville det. Mina konkurrenter var Trezeguet och Del Piero. Och där kommer jag. Del Piero var ikon, kapten. Men för mig var det inget hinder, det var en utmaning. Jag var så fylld av adrenalin, det triggade mig. Det var en utmaning som jag tog.

– Jag gillar att ta för mig. Jag gillar inte att vara i skuggan helt enkelt. Jag ska vara längst fram och jag ska synas. Det är så jag är som person. Men det betyder inte att man måste vara sådan för att lyckas. Jag tror att det handlar om att tro på sig själv och inte bli rubbad av vad folk säger om dig.

Om du nu ska se tillbaka, när du sitter här med tio guldbollar, om du ser bakåt på karriären. Du känns inte som en person som ångrar saker. Men är det något du ångrar? Och vad är du mest nöjd med, om du ska summera?

– Något jag ångrar? Nej. Jag tror på ödet. Det som händer, det är menat att det ska hända. Jag ångar inget, absolut inte.

– Är jag nöjd då? Nej. Jag är inte den sorts person som sitter här och är nöjd med tio guldbollar. Så länge jag spelar vill jag prestera och få bekräftelse på något sätt, även om jag själv vet att jag gjort det bra. Det här är en bekräftelse.

– Kan jag fortsätta stapla upp alla troféer och prestera på planen, göra mina mål, mina assist, då vet jag att jag är levande.

– Den dagen jag kommer att säga till dig att jag är nöjd, det är då jag slutat med fotbollen och kommer att visa dig mitt museum.