Atletico behöver inte be om ursäkt
Bank: Mästarförbannelsen lever
MADRID. När domaren dömer fel och trollkonsterna inte räcker till? Ja, då slutar det just så här.
Mästarförbannelsen lever.
Men framför allt gör tanken på kollektivets kraft det också.
När Antoine Griezmann dunkar in 2–0-straffen dundrar Seven Nation Army ut ur högtalarna här inne på Vicente Calderón.
Och vet ni: För en gångs skull är det inte en trött läktardänga, utan rena rama sanningen. Där nere flyger ett fotbollslag med en sloven, en ghanan, en fransman, en uruguayan, en brasilianare, en argentinare och fem spanjorer runt och firar att de just slagit ut mästarna.
Sju nationer, ett kollektiv. Atletico Madrid har gjort det igen, och de gjorde det på precis samma sätt som 2014, med precis samma idéer.
Ni vet att Diego Simeone, deras mafiosoestetiske tränare, kallas Cholo – men vet ni var han fick namnet ifrån?
På 50-talet hade Boca Juniors en back som vägrade vika ner sig, han hette Don Carmelo Simeone, men hans mamma var inte särskilt förtjust i namnet så hon kallade honom ”Cholo” i stället.
Det här Simone gör med sin fotboll
När Cholo hunnit bli en gammal man träffade han sin gamle Vélez-tränare Victorio Spinetto, som hade något att berätta:
– Ser du den där spelaren? sa han och pekade ut mot planen.
– Han heter Simeone, precis som du. Och vi kallar honom Cholo, för han har din karaktär. Han är en vinnare, han viker inte undan för nåt.
Man kan ju säga vad man vill om mytbyggandet kring Diego Simeone och hans fotboll. Det osar av machoattityd och krigarklichéer. Men mitt i allt finns en ideologisk hållning som gör att hjärtat slår lite hårdare inför kvällar som den här.
Solidaritet. Moral. Den humanistiska idén om att om man gör något tillsammans, för varandra, så kommer man att komma längre än vad som borde vara möjligt.
De senaste åren har jag suttit i pressrummet på Camp Nou och sett Simeone ta med hela sin ledarstaben in för att dedicera en ligatitel till dem. Jag har suttit på Vicente Calderón och sett Atleti springa rakt över Barcelona i en semifinal efter den bästa kollektiva kvart jag sett ett klubblag prestera.
Nu sitter jag i en ruffig del av södra Madrid och är sådär svettigt tacksam igen.
Det är det här Diego Simeone gör med sin fotboll.
När hans spelare kom till Hotel Vila Real i tisdags möttes de av 500 supportrar som öste kärlek över dem.
”Este año si” stod där på en banderoll. Det här är året. ”Nunca dejes de creer” stod det på nästa. Sluta aldrig tro.
Suárez hade ett personligt inbördeskrig
De hade gjort en stor insats på Camp Nou med tio man, nu var de tvungna att slå världens bästa fotbollslag, efter att sju förlorade möten på raken.
Barcelona visste ju precis vad som väntade. Atleti tryckte upp sin backlinje högt, höll ihop sina tre lagdelar på 30 meter, och jagade för att hålla bollen borta från speldirigenterna Iniesta, Rakitic och Messi.
Ett lag ville göra planen 7000 kvadratmeter stor, ett ville krympa den till hundra. Och 50 000 rödvita hoppade upp och ner på läktarna och skrek napolitanska läktarsånger om en viss sorts kärlek som aldrig tar slut.
Gabi sköt över i öppet läge, den enorme lagarbetaren Carrasco testade skott, Griezmann nickade på Ter Stegen.
Atleti sprang synkroniserat, de pressade passionerat, de grisade Godínskt – och mitt i stormen hade Barcelona förtvivlat svårt att hitta vägar fram till sin MSN-kedja.
Rakitic var osynlig, Messi fick inte bollen, Iniesta försökte men hade en blek Neymar att mata med bollar. Suárez hade ett personligt inbördeskrig med Godín som gjorde mig glad över alla ord jag aldrig lärt mig på spanska.
Jodå, Atleti trodde på det här.
Diego Simeone, som förlorat sju raka matcher mot Luis Enriques lag, trodde på det här. Antoine Griezmann, som inte gjort mål för Atleti på sju matcher mot Barcelona, trodde på det här.
Slutade aldrig tro
Saúl Niguez slog ett inlägg, lille ”Grizzi” nickade in 1–0 och… vrålet här måste ha startat en skummande tsunami nere i Manzanares gråsvarta flodvatten.
Om bollinnehav varit olagligt hade Atleti kunnat gå rakryggat genom tullen efter första halvlek – men de hade dominerat utan att röra bollen.
Atleti slutade orka till slut, men de slutade inte tro. Sista halvtimman såg ut som på Camp Nou. Luft pyste långsamt in i tryckkokaren, trötta rödvita tappade boll och Barça slog läger runt straffområdet. Luis Enrique bytte in Sergi Roberto och Arda Turan, han lyfte upp Piqué på topp. Barça slet som djur för minichanser, brände de få klara de fick, och så rann tiden ifrån titelhållarna.
Ingen har någonsin försvarat en Champions League-titel, av samma skäl som det är ovanligt med 0–0-matcher på den här nivån. Lagen är för bra helt enkelt, spelarna för skickliga, det krävs så oerhört mycket för även ett överlägset lag att gå helt igenom en hel vår.
Slutresultat:
Solidaritet 2, Solister 0.
Griezmann slog in en slutminutsstraff (Flipe Luis, matchens bäste, ordnade den), och Rizzoli missade att Barcelona skulle fått en straff en minut senare när Gabi räddade med handen innanför straffområdeslinjen.
Behövde inte be om ursäkt
Nej, den här kvällen behövde inte Atleti klaga på domare, de behövde inte trösta Fernando Torres, de behövde inte be om ursäkt för någonting.
De sjöng sitt ”Cholo Cholo Cholo, Cholo Simeone”, och idag går de till jobbet och vet att de inte har någon Cristiano Ronaldo, men att det finns annat som är värt lika mycket. De kan fortfarande uppfylla den där pokaldrömmen som Sergio Ramos stal från dem 2014.
Efter kvällar som den här är allt enkelt, men redan före matchen fick Cholo Simeone en svår fråga:
Vad betyder det egentligen att vara Atleti?
– Det är att stå emot, att slåss mot svårigheter och aldrig ge upp, sa han. Att veta att det finns andra som är bättre, men att vi är starka nog för att ge dem en fajt.
Sedan undrade någon om det var ett optimalt tillfälle att möta Barça just nu, när de förlorat två raka i ligan.
– Jo, sa Cholo. Det är det bästa tillfället, eftersom det är det tillfälle vi har.