”Livrädda spelare i Djurgården”

Per Bohman

Per Bohmans fem punkter efter Kalmar-Djurgården (2-1)

1. Enda vaccinet? Tre poäng.

Den farligaste smittan i ett fotbollslag? Det är vare sig förkylningar eller bråksjuka – utan den paniska rädslan för att förlora.

Det är som en viral epidemi, skräcken för misslyckande bland Djurgårdens spelare. Symptomen: oförmågan att vända ett underläge, att våga spela sitt spel när läktarna vädrar sitt massiva missnöje och prestera när pressen är som hårdast. Tidigare har tränaren Pelle Olsson och sportchefen Bosse Andersson – via hårt slit – lyckats isolera sjukdomen till derbyna. Mot Kalmar kändes det som att den här rädslan och paralyserande ängsligheten hade spridit sig. Den specifika derbyångesten framstod nu som en allmän ångest.

Vaccinet kan vilken dumbom som helst peka ut: tre poäng.

2. 4-4-2-fundamentalist, eller!?

Fembackslinje under Pelle Olsson...

Det är lätt att tro att det är en unik förändring för 4-4-2-fundamentalisten. Men faktum är att Pelle Olssons experimenterade med 5-3-2 redan som tränare för Gefle. För tre år sedan skrev Sportbladets Robert Laul, efter 0–0 mot Elfsborg, en hyllningstext till Olssons taktiska skifte:

"Den rakaste och bredaste backlinje jag sett – det var vackert".

Mot Kalmar fick vi se själva essensen av Pelle Olssons Gefle-fotboll, fast med bättre spelare. En ganska potent kombination, i alla fall i den första halvleken.

Fembackslinjen gav ett kompakt försvarsspel, trygga mittbackar, ett rörligt innermittfält och...

3. Utmärkt första halvlek, Dif

... en extremt bra start för Djurgården.

Det var inspirerande att se hur spelare som Kevin Walker och Magnus Eriksson anpassade sig till en ny position. Eriksson var hyperrörlig, skavde hela tiden motståndarna i bakhasorna och var i det stora hela en gnälligt jobbig jävel. Walker var fenomenal; konstant först in i pressen, noggrann i det defensiva positionsspelet längs högerkanten och dessutom inblandad i precis allt offensivt. Bakom fanns underskattade dammsugaren Alexander Faltsetas som koncentrerade sig på det han gör bäst: stänga ytor.

I övrigt då?

Med tre trygga mittbackar i Kebba Ceesay, Marcus Hansson och Omar Colley vågar Elliot Käck och Tim Björkström bidra i inläggsspelet på ett annat sätt.

4. Viktor Elm och de nio dvärgarna

Offensiven då?

Ineffektiva Mathias Ranégie och Michael Olunga gör fler tekniska misstag än en grupp packade konstsimmare, men de saknar definitivt inte fördelar som anfallspar.

De fysiska närvaron var massiv. Mot ett klent hemmalag – i den första halvleken var det Viktor Elm och de nio dvärgarna – kunde Pelle Olssons manskap trycka ner KFF i skoskaften.

Kevin Walkers 1-0-mål kom efter ett utmärkt köttande från Mathias Ranégie, och var bara ett exempel på de många vassa målchanserna som Djurgårdens tyngd bidrog med.

Det var helt nödvändigt att tränaren Peter Swärdh skiftade om till 4-4-2 i pausen. Med David Elm på topp kunde KFF emellanåt testa den enkla lyran, och över huvud taget hitta en stabilitet, samt målchanser.

5. Livrädda Djurgården...

Bräckliga, bräckliga Djurgården.

Det var inte bara otur att Kalmar FF lyckades dundra in två mål på fem minuter i slutet av matchen, det var logiskt.

Varför så passiva i den andra halvleken? Det i den första halvleken, vid rätt tillfällen, frenetiskt pressande Djurgårdens förbyttes till ett lågt sittande lag utan press på bollhållaren efter paus.

Det är inte svårt att förstå varför ett pressat lag ängsligt börjar bevaka ledningen, men det gör det inte till en bra idé. Efter det bisarra kvitteringsmålet blev det – precis som mot Sundsvall – ett slutskede fullt av tekniska misstag, planlösa attacker och livrädda spelare.

Det såg ut att bli en ljus kväll för alla djurgårdare, men slutade i ytterligare en djupt demoraliserande förlust.