Ljungberg: ”Ingen på förbundet har ringt sedan jag slutade...”

Publicerad 2014-10-18

”Freddie” i stor intervju om Att hjälpa Blågult Livet i Indien Ordbråken med Zlatan: ”Varför kommer han inte till mig?

Mumbai. Under två år har Sverige rasat från plats 17 till 39 på världsrankningen.

På ett hotell i Indien sitter vår tidigare lagkapten och undrar varför förbundet ­inte ens ber om råd.

– Jag vill hjälpa landet jag är stolt över, men de har inte ringt en enda gång sedan jag slutade, säger Fredrik Ljungberg, 37.

Kristoffer Bergström och Andreas Bardell.

Konferensrummet kunde ha legat var som helst på jorden. Den precisa svalkan, heltäckningsmattan, glasbordet, konsten som bara ska hänga där, inte tittas på.

I lobbyn spelar en kvinna flygel till klucket av en fontän. Inget märks av oväsendet ­utanför väggarna i den indiska 12-miljonersstaden Mumbai. Där bråkar sju rader av bilar om fyra körfiler. Grus yr och tutor bjäbbar. Oktoberkvällen är 31 grader het och smogen luktar fis.

I konferensrummet sitter Fredrik Ljungberg. Han bor på hotell under sina tre månader i Indien och förklarar hur hjälplös han känner sig inför misären.

Vi hade hoppats ta intervjun under en promenad. Stört omöjligt, säger han. Kanske två foton på trottoaren i skydd av mörkret? Det tillåter inte vakterna.

– Folk bor på gatan. Inte i ett litet hus på gatan, utan på en liten matta där tre barn leker med en vattenflaska medan mamma säljer blommor bredvid en trafikstolpe. Jag frågar de i laget om jag kan stanna och ge pengar, men får höra att det inte funkar så.

Fredrik bidrar på omvägar genom ett projekt för att utbilda gatubarn. Han har skänkt fotbollsskor till de hemlösas lag och ska så fort han hinner besöka ungdomsträningar.

Kritiserar landslagsspelare

Men mest är han i Indien för att spela i och marknadsföra den nystartade ligan ISL och sitt Mumbai City som så kallad marquee player. Att han är lätt vadskadad efter en dålig volley på konstgräs och riskerar att ­missa andra raka matchen är inte katastrofalt så länge han syns och ger intervjuer.

Det gör han.

I artiklarna om Fredrik framträder en ledig person. Som om åldern och de 700 milen mellan Mumbai och hemstaden London har hjälpt honom att tala från hjärtat. Han skämtar mycket, talar sig varm om välgörenhet, men pekar också ut brister i svensk fotboll.

Ljungberg kritiserar icke namngivna spelare i svenska landslaget för att kämpa för dåligt. Han klagar på att förbundet inte utnyttjar skarpa fotbollshjärnor som Jonas Thern, Henrik Larsson och Patrik Andersson. Han saknar den taktiska röda tråd som exempelvis Tyskland har.

Statistiken ger fog för missnöjet.

I den kommande världsrankningen ser Sverige ut att tappa sju platser, till att bli 39:a. Då har vi på två år släppt förbi 22 länder, däribland Island och Kap Verde.

Ljungberg är orolig, men där i konferensrummet lyfter han fram en outnyttjad resurs för blågult.

Han vill ju själv hjälpa till. Han har tid. Han har lovat Arsene Wenger att börja på tränarutbildning och kan tänka sig en uppgift för Sverige, kanske som rådgivare eller scout på distans.

– Det handlar inte bara om mig, men de som har sjukt mycket kunskap i Sverige borde vara givna. Hittar de någon roll för mig är det intressant, fast jag inte har tänkt på exakt vad, säger han.

”Pratade senast 2008”

Har svensk fotboll tappat identiteten?

– Ja, generellt. Det är mindre intressant vilken röd tråd de ska välja, bara de tror på den. Se på Holland, alla vet hur de spelar.

När ringde förbundet dig senast?

– Va?

Ja, har de ringt alls sedan du slutade?

– Nej nej.

Du är en av svensk fotbolls stora spelare de senaste tjugo åren. De har inte ens frågat hur du ser på att hjälpa landslaget eller förbundet?

– Nej, inte öppet.

Vad tycker du om det?

– Jag bor i London, så det hade varit en svår sak för mig ändå. Men jag vill hjälpa landet jag har fått vara kapten för, det är en självklarhet. Spelarna med unik erfarenhet borde utnyttjas och det hade varit roligt att få ett samtal, men det är inget jag kan tänka på.

Då byter vi ämne. Kan du en gång för alla förklara din relation med Zlatan? När pratade ni två senast?

– När jag spelade i landslaget (2008).

Varför ringer inte ni varandra, tar en kvart och reder ut allt?

– Ingen av oss har behov av att göra det. Jag tänker inte på det, det är större i media.

Men något verkar finnas också utanför media. Han kallar dig genomgående ”Primadonnan” i sin bok. När du häromdagen klagade på att någon i landslaget kämpar för dåligt tolkade landslagschefen Lasse Richt genast det som ett påhopp på Zlatan.

– Ja. Det är två saker. Jag pratade generellt om spelsystemet. Även om vi förut hade fantastiska spelare som Tomas Brolin gjorde alla sitt jobb, så måste det vara. Sedan kan man vinkla det till att jag pratade om Zlatan, men jag skiter i vem som tar åt sig.

Richt tolkade det som att Zlatan var måltavlan.

– Ja, men han jobbar för svenska landslaget. Han kan fan inte säga ”jag håller med Fredrik”, då får han sparken imorn.

Det andra, då?

– Mycket i boken stämmer inte, han har fel uppfattningar om saker. Men det är inget jag bryr mig om.

Det framstår där som att han var mer ­öppen och kamratlig i landslaget än du.

– Hahaha. Det är därför jag inte pratar om saker och ting. Jag har folk som ber mig att skriva en bok och berätta vissa saker, men jag bryr mig inte.

Om Zlatan ringer i morgon, hur skulle ert samtal bli?

– Det är frågan vad som skulle hända, men vi är alla vuxna män. Jag har inga problem att prata med honom.

”Har problem med det med Anders”

Fredrik tar ett andetag. Han säger att media lätt blåser upp rubriker om dispyten i onödan, men fortsätter sedan.

– Jag har problem med vad som hände när Anders slutade i landslaget och sa något kritiskt. Då sa Zlatan ”du vet var jag finns, vi tar det mellan fyra ögon”. Det kan man säga exakt samma sak om boken, då gällde det inte.

Då ville han inte träffa dig?

– Nej. Så för mig slutar diskussionen där. Varför kommer han inte och pratar mellan fyra ögon?

Var han feg den gången?

– Inte fan vet jag. Men min poäng är den: vad ska jag då diskutera med honom?

”Olika syn på saker och ting”

Jag vet inte om folk fattar vad som har hänt. Vi såg två landslagsstjärnor som ­inte trivdes tillsammans. Är det allt? Är det grunden till att det tio år senare ser ut så här?

– Nej, men vi har olika syn på saker och ting.

På taktik? På samhället?

– På hur man pratar med folk. Håller jag inte med uttalar jag mig till den personen, det är inte alltid positivt, men sådan är jag som person.

Hur påverkades spelet av er relation?

– När du spelar är du professionell. Om jag och Zlatan inte kom överens gjorde vi ändå det bästa för landslaget. Det är som Teddy Sheringham och Andy Cole som inte­ pratade över huvud taget i United men ändå spelade tillsammans.

Är ditt mål mot Bulgarien på pass från Zlatan i EM 2004 ett typiskt exempel på två omaka personer som är professionella spelare?

– Ja. Diskussioner får inte finnas på planen. Det är för lagets bästa. Ibland när jag blev förbannad på någonting sa ledarna ”håll truten, håll truten”. Då höll jag truten.

Hur är det här att prata om nu?

– Vad jag försöker säga är att jag förstår att många har frågor, men jag har slutat spela fotboll och släppt det. Jag behöver inte ha en diskussion längre, jag behöver inte övertala dig att jag har rätt. Vad säger man: vi stannar vid status quo.

En sista fråga bara. Skulle du vilja att han hör av sig, utanför media, och säger ”nu gräver vi ner strids­yxan”?

– Vad ska man säga? Ja. Jag hade svarat. Jag är en vuxen man och han hade fått säga sina förklaringar. Men det är inget jag begär av honom. Det är som det är.