Fredriksson: Nu ska Asllani ha Diamantbollen
Linköping tar nästan ett lika överlägset guld som i fjol.
Det är bara att lyfta på hatten.
Nästa år och året efter det och igen och igen? Potentialen finns!
Guldet är inte klart förrän guldet är klart, men det här guldet har faktiskt varit klart ett bra tag.
Det blev inte samma galna säsong som den i fjol när laget med den fruktade superoffensiven pulvriserade serien utan en enda förlust.
Men prestationen i år tycker jag ändå imponerar ännu mer.
Inför den här säsongen satt vi på den årliga upptaktsträffen och siade om säsongen. Rosengård såg ut att tappa Marta bara dagar innan premiären (vilket de också gjorde), men ändå lyfte 73,7 procent av expertisen fram Malmö-laget som stora favoriter.
Var kassa på att lyssna
Det var drygt 17 procent som trodde på Linköping, utan guld-Martin, guld-Stina och guld-Harder, och framme på scenen stod nye tränaren Kim Björkegren med nya anfallaren Marija Banusic och försökte få oss att fatta att de hade något spännande på g i år igen.
Vi var rätt kassa på att lyssna.
Kim Björkegren har gett sina spelare frihet, vill att alla spelare ska trivas i sina roller och i viss utsträckning skräddarsyr han dem efter önskemål. Det har fallit väldigt väl ut.
I en säsong där spelarflyttarna har varit många både i Linköping och rivalen FC Rosengård har guldgänget dessutom värvat absolut smartast och man var faktiskt inte så beroende av Stina Blackstenius, Pernille Harder, Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson som man kanske hade trott.
Istället har spelare som Marija Banusic och Lina Hurtig gjort som många talanger före dem i klubben och tagit nya steg i karriären. Kosovare Asllani kom in senare men klev snabbt fram som den ledare och ibland också rent dominanta spelaren som lyft laget under en annars lite tyngre höst.
Asllani ska ha Diamantbollen
För Asllanis del tror jag inte det här guldet blir det enda glimrande priset i höst.
Om några veckor delas svenska damfotbollens finaste pris ut och enligt mig är det dags för ”Kosse” att få sin första Diamantbollen.
I ett för övrigt svagt landslagsår var hon bäst i den blågula tröjan. Ingen annan har nått upp till Asllanis nivå eller betydelse för sitt klubblag, i min mening. Asllani har mognat (inte bara) i sitt spel, och verkligen hittat rätt i sin roll.
I takt med det har hon även börjat ta allt starkare ställning i de stora frågorna inom damfotbollen, hon har som hon själv kallar det börjat ta upp kampen mot stenåldersmänniskorna. Det är är ju en aspekt som juryn i Diamantbollen inte ska ta hänsyn till, men för fotbollen och för Linköping tror jag bara att ”Kosse” kommer betyda allt mer.
Linköping har hittat rätt i sin satsning och den påbörjade guldraden känns bara som starten på något mycket större. Samtidigt som FC Rosengård kämpar med sin identitet och sitt jobb framåt känns det som att LFC har sitt på det klara.
Jag skulle inte bli förvånad om vi lyfter på hatten för dem nästa år och året efter det också. Snart även efter framgångar i Europa-spelet.
