Den eviga kampen i Istanbul går mot sin upplösning

Aristokraternas Galatasaray mot folkets Fenerbahce

Två omgångar återstår.

Två rivaler vill kröna ett år.

Fenerbahce och Galatasaray står på 19 ligatitlar vardera och duellerar återigen vid Bosporen när turkiska ligan går in i slutstriden.

Istanbul är en miljonstad med flera klubbar, men de två mest framgångsrika stavas Galatasaray och Fenerbahce. Bägge har lagt beslag på den turkiska ligabucklan nitton gånger vardera och stoltserar med klasspelare som de flesta lagen i serien bara kan drömma om.

Galatasaray skickar ut Wesley Sneijder och Felipe Melo som kreatör och bläckfisk på det centrala mittfältet, kryddar det med spelbegåvade Selcuk Inan och spikar igen med 2010 års VM-fyra Fernando Muslera.

Samtidigt leds Fenerbahce av kapten Emre Belözoglu, försvaras av Raul Meireles och dirigeras av brasse-Diego, Dirk Kuyt fungerar som evighetsmaskinen och sylvassa duon Emenike-Sow är ständigt på språng i anfallet.

Det är två lag där kvaliteten flödar, men det är också två lag som är medvetna om att säsongen inte betyder någonting i historieböckerna förrän den summeras.

Balkankriget stod i vägen

Med två omgångar kvar toppar Galatasaray serien med tre poäng, men skuggade av ett Fenerbahce med bättre målskillnad ställs man mot ännu en fiende i nästa match, nämligen Besiktas.

Innan vi blickar framåt är det på sin plats att gå till botten med rivaliteten mellan Fenerbahce och Galatasaray. Vi skulle ha kunnat väva in just Besiktas också, men de svartvita gick ju och förlorade senast, vilket innebär att de är avhängda i kampen om guldet.

Fotbollen sattes i rullning i Turkiet, dåvarande osmanska riket, 1904. Lagen bestod av spelare med grekiskt, engelskt och armeniskt påbrå, men så tyckte de nystartade Fenerbahce och Galatasaray att det var dags att skapa ett gemensamt starkt turkiskt fotbollslag. Båda klubbarnas presidenter styrde upp ett möte och kom överens om att de skulle förenas under ”Turkkulubu” – den turkiska klubben, iklädd vita matchställ med en röd stjärna på.

När man lämnade in förslaget till den osmanska sektionen av den internationella olympiska kommittén fanns dock ingen möjlighet att verkställa, då Balkankrigen stod i vägen.

Placerade flagga på mittpunkten

I stället fick Fenerbahce och Galatasaray gå vidare i sina fotbollsliv, och den 23 februari 1934 kom startskottet för rivaliteten.

En träningsmatch på Taksim-stadion bjöd på två lag med brinnande vilja att vinna, en vilja som snart slog över i ilska och hat. Stenhårda strider på planen smittade av sig på läktaren och hela arenan förvandlades snart till ett slagfält, där både spelare och åskådare deltog aktivt.

Över femtio år senare, i mitten på 90-talet, drabbade lagen samman i ett legendariskt dubbelmöte. Fenerbahce gick för ligatiteln medan Galatasaray gick på knäna, och nu skulle de mötas över två matcher i cupfinalen. Före avspark surrades det om att Fenerbahce behövde en bättre, mer värdig, motståndare.

Den första matchen tog Galatasaray hem med 1–0 på hemmaplan och i returen ledde Fenerbahce planenligt med samma siffror på en kokande arena när det omöjliga inträffade på tilläggstid. Dean Saunders kvitterade och sköt bucklan till Galatasaray, varpå vinnartränaren Graeme Souness planterade en Galatasaray-flagga på planens mittpunkt.

Höggs till döds

Den 12 maj 2013, efter att Fenerbahce vunnit med 2–1 medan deras fans roat sig med att göra narr av motståndarnas afrikanska spelare, höggs 19-årige Fenerbahce-supportern Burak Yildirim till döds. Fotbollsrivalitet visade sig från sin smutsigaste, mörkaste sida.

Fram till i dag har så Fenerbahce och Galatasaray gått jämsides på jakt efter turkiska titlar – det lite finare, aristokraternas Galatasaray mot arbetarklassens och folkets Fenerbahce. Numera spelar naturligtvis de sociala klasserna mindre roll än förr, men rivaliteten har inte sinat för det.

Istanbul är en miljonstad med flera klubbar, men de två mest framgångsrika stavas Galatasaray och Fenerbahce.

De står redo för säsongens sista strider, väl medvetna om att historien endast minns vinnaren och aldrig förloraren.