Här är de tio bästa tiorna i modern tid
Publicerad 2014-12-24
”Hans tillslag ekar i epoker”
Regel nummer ett: De ska ha haft en klassisk spelstil.
Regel nummer två: De ska ha spelat i modern tid.
Sportbladets Nemrud Kurt rankar fotbollens tio bästa tior, från 80-tal och Diego Maradona till nutid och en helig madonna.
1) Diego Maradona
Ord kan egentligen inte beskriva den här mannens storhet, men som journalist är det väl min plikt att försöka göra just det.
Aldrig har ett VM-slutspel dominerats av en enskild spelare som Maradona 1986. Aldrig har en enskild spelare kommit till ett övre-halvan-lag, en slummens smutsiga skönhet, och fört hela staden till den gyllene himlen i Italien och Europa.
Vänsterfoten var smord av Gud, drivet var ostoppbart, tekniken särklassig.
”El Pibe de Oro” fläckade ner sitt namn, men aldrig sin talang. Låt oss vara ense om det. Låt oss dra en skiljelinje där.
Då kan till och med de elakaste tungorna smaka på det argentinska fotbollsgodiset och hylla Maradona för den han var snarare än att hata honom för den han blev.
2) Zinedine Zidane
”Tio, mittfältare, lagkapten – Zidane”.
Chris Härenstam var förtrollad, men den respekterade sportkommentatorn kunde knappast vara förvånad. Det var ju så Zidane funkade.
Å ena sidan visste vi precis vad han besatt, å andra sidan kunde han hela tiden hitta nya sätt att lysa upp en fotbollsnatt. Å ena sidan en snurrfint som alla kände till, å andra sidan en kroppsrörelse som fick världen att stå still.
Världen, ja… Av bara farten såg han också till att erövra den.
När Frankrike var splittrat och målat i fascismens färger skallade Zidane in två mål i en VM-final mot tidernas bästa fotbollsnation. När fransmännen firade guldet var det hans namn som kablades ut bredvid ordet ”president”. När Zidane summerar sitt fotbollsliv gör han det som en av de allra bästa, med ett av de allra största prisskåpen.
Tio. Mittfältare. Lagkapten. Zidane.
3) Michel Platini
Jag förstår er som väljer att sätta honom ett pinnhål högre upp än Zidane. Allvarligt talat.
Platini var playmakern som blev utsedd till Europas bäste spelare tre år i rad, som vann den italienska skytteligan på lika kort tid, som såg till att Frankrike gick hela vägen i EM 1984, i en turnering där han gjorde två perfekta hattrick. Högerfot. Vänsterfot. Nick.
Ska vi försöka vara fyndiga kan vi hänvisa till människokroppen. Platini hade fötter som vred in bollar från alla möjliga vinklar och skickade iväg genomskärare i luckor ingen visste fanns.
Han hade ögon och en blick som gjorde honom till ett förutseende, fantasifullt fenomen. Och där fanns en näsa för mål och en hjärna som kopplade allt, och en spelare som blev ledare och en president som blev kritiserad.
Fotbollsvärlden glömmer fort. Historieböckerna glömmer aldrig. Där står Platinis namn tätt intill Zidanes.
4) Zico
Det var en sommarkväll mitt i VM-smeten. Planeten hade krympt till en fotboll som rullats iväg av de brasilianska bolltrollarna. Det var lätt att förstå varför. Därför var det svårt att acceptera det som hände.
Brasilien var för bra för att åka ut, för begåvade för att inte belönas med ett guld vid regnbågens slut.
Alla tittade på doktor Socrates och hur han opererade i mitten, på fulländade Falcao och enastående Eder – och ingen missade att titta på Zico.
”Den vite Pelé” kom att hyllas av Pelé – men var kritvit i ansiktet när italienaren Gentile punkterade hans lungor med punktmarkering. Brasilien åkte ut. Italien gick vidare och vann turneringen. För brassarna var det bara livet som fick gå vidare. Allra mest för Zico.
Visst att det gudabenådade tillslaget ekat i epoker, men främst kommer han alltid att bli ihågkommen som en av absolut största som aldrig vann VM.
5) Ronaldinho
Någonstans efter millennieskiftet började fotbollen förändras, tians roll revolutioneras. Sakta, sakta flyttades spelfördelarna ut till kanterna. Därifrån skulle de skära in i banan, skruva och smeka och skjuta och smörpassa.
Ronaldinho visade vägen över den där förändringsbron. Det går också att argumentera för att han faktiskt var bron – men också att han var fullkomligt unik och glittrade på sitt eget sätt.
Av alla tior på listan är han egentligen den mest moderna och minst klassiska, men den lekfulla superstjärnan tar plats ändå.
Han var underhållaren med leendet, artisten med den aviga spelstilen, bollbegåvningen som tittade bort och slog en sextiometers-cross på Ludo Giulys tånagel. Men efter två, tre år som ensam eminens? Ingenting. All gone.
Just när han skulle göra VM-slutspelet 2006 till sitt eget förvandlade han festen till pesten. Just när han skulle bli ännu mer överlägsen var han redan över som världsspelare. Legenden om Ronaldinho begravdes. Legendaren dog ut.
Leendet lever vidare.
6) Michael Laudrup
Det var Michel Platini som tog till orda.
Fransmannen sa en gång att det finns en fotbollsspelare med exceptionell talang, extrem elegans – och bara en enda svaghet:
Han borde bli mer självisk. Han borde göra fler mål. Han passar för mycket.
Platini hade en poäng. Michael Laudrup passade mycket – men gjorde det med närmast prickfri precision. Det var en av många kuggar som gjorde dansken till ett av världens mest fungerande fotbollsmaskinerier.
Lagspelaren Laudrup hade en stilfull spelstil, uppfann tittfinten och var ett dribblande geni. Jorge Valdano sa att dansken hade ögon överallt och Andres Iniesta klassar honom som tidernas bäste.
Att Laudrup gick från Barcelona till Real Madrid? Kanske sa det mycket om hans moral. Kanske sa det mer om hans talang.
7) Francesco Totti
Han vann aldrig hela världen, men förlorade aldrig sin själ. Så enkelt kan vi uttrycka det – och ändå räcker det inte på långa vägar.
Francesco Totti klättrade mot de högsta bergstopparna tack vare en fullständig fotbollstalang som förde tankarna till en viss Platini. Teknik och tillslag, finess och fantasi, fart och flärd, målsinne och spelsinne. Ändå blev han aldrig bäst, trots den heliga madonnan vid sin sida.
Nog borde Totti ha blommat ut utan bortförklaringar, tagit Roma till fler guld om han nu besitter så fantastiska egenskaper. Det ligger någonting i det, men så sticker en 38-åring iväg på en löpning och slår in målet som gör honom till tidernas äldste målskytt i Champions League. Sådan är han.
Belackarna kommer alltid att peka på prisskåpet utan pokaler, men beundrarna kommer aldrig att tala om titlar som någonting som behöver definiera en fotbollsspelares storhet.
Totti regerar fortfarande. Bara de bästa kan dominera i decennier.
8) Roberto Baggio
Det kan ta flera år att vinna ett förtroende. Det kan ta en sekund att förlora det. Roberto Baggio spelade fenomenalt fin fotboll i flera år, men på en sekund och på en straffmiss blev han en förlorare. Egentligen är det fel att säga så.
Baggio kallades ”den gudomliga hästsvansen” med betoning på ”gudomliga” tack vare sin högre-makter-välsignade bollbehandling, den kirurgiska precisionen på fasta situationer och förmågan att lura bort motståndarna i en-mot-en-lägen.
Matthew Le Tissier klassade Baggio som den bäste han mött och Juventus-bossen Gianni Agnelli jämförde honom med konstnären Raffaello. Men det finns också de som gottar sig i motgångar, som älskar grova missar när det gäller som mest.
Roberto Baggio förlorade VM-finalen på en sekund. Han må vara en mindre legendar för det – men förblir alljämt en tindrande tia.
9) Alessandro Del Piero
Alltid vid hans sida. De tröttnade aldrig på honom. Han var det vackraste som fanns.
Alessandro Del Piero var gentlemannen som aldrig skulle lämna sin dam – ändå valde "den gamla damen" att lämna honom. Att kalla honom för en elegant vid sidan av planen räcker dock inte. Det vore att förringa förträffligheten i hans fotbollsfötter.
Del Piero var klass. Del Piero var titelgaranti. Del Piero kallades ”Pinturicchio” – den lille konstnären – för sin förmåga att måla mästerverk med högerfoten som pensel. På paletten fanns flera av regnbågens färger.
Rött för alla dödliga pilar han avfyrade mot motståndarborgarna. Gult för att blända backarna med sin funktionella teknik, blått för att lyfta de svartvita supportrarna mot himlen. I gengäld förälskade de sig i honom och sjöng om kärleken för sin gentleman:
”Alltid vid din sida. Kommer aldrig tröttna på dig. Du är det vackraste som finns. Alessandro Del Piero olé.”
10) Juan Roman Riquelme
Juan Roman Riquelme i topp tio? Jo, hans berättelse förtjänar att förtäljas, även om – och kanske just för att – alla sagor inte slutar lyckliga.
När inget gick som det skulle flyttade argentinaren från Barcelona till Villarreal. Där började lägga han sitt passningspussel med perfektion, sväva så fritt att själen och inte kroppen dansade mot stjärnorna. Riquelme agerade klassisk tia, gjorde det mesta och bästa i ett Villarreal som förändrades och förtrollades.
Aldrig vunnit ligan? Nu slutade man tvåa. Aldrig spelat final i Champions League? Nu var man en straffspark därifrån. Slutminuterna i semifinalen bäddade för avancemang.
Juan Roman Riquelme – navet i ett Villarreal som med minimala resurser snuddat maximala framgångar – sprang mot straffpunkten. Han snubblade mentalt och missade.
Alla sagor slutar inte lyckliga. Vissa får heller inga uppföljare.
Bubblare: Matthew Le Tissier
Kunde allt. Gjorde allt. Vann ingenting. Med en vänsterfot att döda för blev han odödlig i sitt Southampton. Kallades "Le God".