FFF gör succé med glädje och lojalitet

Månsson: För Hammarby var det ännu ett haveri

helskärm

Det buades, visslades, skreks och gormades när slutsignalen på Tele2 Arena gick.

Bakom det ena målet försökte några Hammarbysupportrar dra sönder skyddsnätet i någon slags desperat handling och när mikrofonen trycktes upp under Thomas Dennerbys mun hördes protesterna i bakgrunden mest.

Vad jag tänkte, där och då?

Att vi just hade sett en väldigt intressant fotbollsklubb.

Jag talar förstås om Falkenberg, årets sensationslag. Vilken säsong de har gjort så här långt.  Och vilken succé som den nye tränaren Hasse Eklund har gjort.

I fjol skiljde det 32 poäng mellan FFF och serietoppen, just nu skiljer det en, och då ska man komma ihåg att Falkenberg bara värvade två spelare (en från Tvååker, en från Lund) inför den här säsongen.

Jag ska inte försöka mig på att ge en fullständig analys här och nu, från januari till augusti, men jag vet vad jag såg i går kväll.

Jag såg ett lag som visste exakt vilken taktik de skulle följa.

Jag såg spelare som med kroppsspåket visade hur lojala de är mot varandra.

Jag såg ett lag som var fullständigt hängivna uppgiften, som sprang, tacklades, kämpade och grisade i 90 minuter plus tilläggstid.

Och framförallt så såg jag ett lag som hade väldigt kul när de spelade fotboll.

(Nej, det var inte Hammarby).

Finess, inte bara kampvilja

Det finns, för all del, även en del talang i Falkenberg. I går blev jag väldigt förtjust i Calle Wede och David Svensson som brann av kampvilja på innermittfältet, samt anfallarna Per Frick och Victor Sköld som adderade finess och självförtroende till det hårda, täta kollektivet.

Om det räcker till allsvenskan får vi se, läget är väldigt gynnsamt just nu, men att FFF ens är med i toppen är en bragd i det lilla.

Klubben har aldrig köpt in en spelare utan litat fullt ut på egna talanger, lån, kontaktlösa spelare och den hemsnickrade modellen.

”Det är lite halvfabrikat” sa Hasse Eklund efteråt.

Genuint och närproducerat, skulle jag säga.

Hammarby?

Tja, var ska vi börja?

Inte i den här matchen i alla fall.

Klubben har gjort så många fel de senaste åren att det börjar bli svårt att sammanfatta och gårdagkvällens match var förstås ett nytt haveri.

Men till en början så såg det faktiskt ganska bra ut, då öste Hammarby på i alla riktningar.

Kennedy Bakircioglü slog sina genomskärare och inlägg, Mikael Rynell väggade sig inåt planen och Christophe Lallet hade så mycket energi i sina djupledslöpningar att han hade kunnat vara spetsanfallare och klackledare på samma gång.

Efter fem minuter var Rynell fri från tre meter, men Otto Martler handbollsräddade nicken. Chansen följdes upp av nya lägen, men ett olyckligt uppspel av Thomas Guldborg Christensen och passivt försvarsspel av Daniel Theorin gav Per Frick och Calle Wede någon meter i straffområdet.

Plötsligt var det 0–1, plötsligt var det enkla svårt, plötsligt var det svåra omöjligt.

Hammarby kom visserligen tillbaka i nya anfallssvågor, skapade nya chanser, men Martler och försvarsben var hela tiden i vägen.

I halvtid var hörnstatistiken 9-0, men bortalaget ledde.

Förstenade försvarsspelare

Direkt efter paus kom 0–2 och det såg ofattbart enkelt ut. Per Frick avancerade från halva plan, Nahir Besara stuntade i att jobba hem, och efter ett fint litet väggspel i straffområdet med Victor Sköld förbi förstenade försvarsspelare placerade Frick bollen i mål via ribban.

En kvart senare satte Sköld trean och det såg om möjligt ännu enklare ut.

Då stod Hammarbys backlinje, alla fyra, och tittade på när skyttekungen trippade fram någon meter framför dem och avslutade med retfullt vacker chipp i det vänstra krysset.

Hammarby 0.

Falkenberg 3.

Fem minuter senare var stämningen på Tele2 Arena så uppgiven att Mattias Adelstams missade öppet mål-nick från en meter möttes av skratt(!) från läktarna.

Minuten efter lämnade sportchefen Gustaf Grauers arenan. Det såg ut som att han hade tårar i ögonen.

När slutsignalen gick var det ingen som skrattade, och stora delar av klacken på den södra läktaren dröjde sig kvar för att visa missnöje med gester och skrik mot allt och ingenting. Exakt vad de ville uppnå med sin protest är svårt att svara på, men att de börjar bli desperata är lätt att förstå.

Det är fjorton poäng till kvalplats till allsvenskan men bara sex till division 1.