Tänk vart Sverige är på väg om alla bitarna faller på plats
Vi färdas genom allemansland som går back på backar, där åldrad lejonkung ryter medan en Qatar skaver i magen.
På sexpoängsnivån:
Vart är vi på väg?
Sak som är behaglig att titta på när allt annat ger svindel: Janne Andersson som flyttar runt 20 landslagsspelare i straffområdet och repeterar grunderna för hur hans lag ska försvara vid defensiva frisparkar och hörnor.
Halländskans vokaliserade ”r” som ekar i betongen:
– Å så hoppa ni LAGOM mycke i muen! Ente så mycke att bollen kan gå unde.
Stark institution, landslaget. Fokus på uppgiften, ingen som skenar i väg.
För oss andra är det, ärligt talat, svårt att inte göra det. Om jag hade fått för mig att tjonga in en dartpil på Friends Arena hade chansen (eller risken, då) varit större att den träffat en offensiv spelare i kalasform än att den träffat gräset.
Foppa, som dansar och ler. Juventus-Kulusevski. Zlatan är tillbaka. Alexander Isak i vinterform. Och där är visst succéstjärnskottet Jesper Karlsson som leker med Eredivisie. Och Ken Sema, som dominerar i Championship. Svanberg i målform! En enkel faktakoll visar att den här landslagstruppen har en offensiv linje som gjort totalt 30 mål på två månader.
Det finns så mycket att fantisera om, så mycket att laborera med, så många möjligheter att spekulera i, så mycket att diskutera. Hur ser Sverige ut i EM? I VM? Borde EM spelas över ett helt Europa i skuggan av en pandemi och en klimatkris? Borde VM över huvud taget spelas på arbetarskelett i skurkstaten Qatar?
Naturligtvis inte. Det vore ett svek – och för en gångs skull kan det inte bli överord – mot mänskligheten att inte närma sig de frågorna.
Men… samtidigt ställer Janne Andersson upp en mur, medan scouten Lasse Jacobsson pratar om hur han tror att Georgien kommer att spela under nye förbundskaptenen Willy Sagnol.
Georgia on their mind.
Och så måste det också vara.
– Jag har en tydlighet, oavsett vilka vi möter, så att vi inte trampar snett på vägen. Det avgörs på planen, det är där man ska vinna. Det är väldigt viktigt att vi gör allt i rätt ordning, säger Janne Andersson.
Då hade han ursäktat sig för att ha kommit fem minuter sent till mötet med pressen, för att sedan få frågor om alla de där stora frågorna. Både han och spelarna skriver under på förbundets aktiv-diplomati-väg i fallet Qatar, en svensk realpolitiks-hållning med historiska anor som ingen kommer att skriva hjältesånger eller göra filmer om – men invändningarna från Janne Andersson, om att den moraliska frågan kanske borde landa i knät på storkapitalet och regeringen, innan den hamnar hos en högerytter från Eskilstuna, är giltiga.
Vi ska prata om Qatar, om klimat, om EM-elvan, om tusen saker.
Men först ska Sverige möta Georgien och Kosovo, sex VM-kvalpoäng på spel.
Tänk på det avtrycket i svensk fotboll. Tänk på potentialen i ett sådant anfall.
Andersson öppnar för rotation den här samlingen, säger att han inte kommer att se Georgien-matchen som en VM-final som skymmer allt annat. Men samtidigt är det första steget mot en VM-final, ett första steg mot VM, och då har man inte råd att förlora sig i allt som surrar runt omkring.
Jag ska inte påstå att jag är särskilt orolig.
Georgien är ett ungt land med ett ungt landslag, ett lag som spelat för sitt folk och i skuggan av ett krig, och som nu spelar fotboll medan det pågår en orolig debatt om hur demokratin fungerar på hemmaplan. Deras president är från Frankrike, deras nye förbundskapten också, och i hans första trupp är det intressantaste namnet en 20-årig skyttekung från belgiska ligan (Georges Mikautadze) som är född och fostrad i Frankrike. Men rent kvalitetsmässigt är det ett lag som aldrig varit särskilt nära att bortaslå ett lag av Sveriges kaliber i tävlingsspel.
Det vore ett gigantiskt antiklimax om de lyckas här.
Sverige kan anfalla och göra mål på så många sätt, Janne Andersson har en offensiv verktygslåda som ingen av hans företrädare i modern tid haft. 2021 så sitter vi i ett rum och hör Alexander Isak – han var ett och ett halvt när Zlatan Ibrahimovic debuterade i landslaget – berätta om att han satt på tredje etage och såg Zlatan göra fyra mål när den här arenan invigdes. Nu pratar han om att ha Zlatan som mentor, i kväll ska de spela fotboll ihop, och det är en tanke som är svår att helt och fullt ta in.
Tänk på det avtrycket i svensk fotboll. Tänk på potentialen i ett sådant anfall, med Dejan Kulusevski, Viktor Claesson eller Emil Forsberg som utmanar ett steg bakom. Tänk på vart svensk landslagsfotboll kan vara på väg om de för ihop alla de här bitarna till ett fungerande lag.
Men fotbollen är alltid också sitt här och nu: Så tänk på Georgien, avspark på Friends Arena kvart i nio i kväll.
Och tänk på att hoppa lagom högt i muren.