”Mina ungar går inte på fotboll för att se på fotboll”

Uppdaterad 2015-08-25 | Publicerad 2014-09-29

kval till Champions League När Malmö FF mötte Red Bull Salzburg brände hemmasupportrar av en mängd bengaler på läktaren. Malmö straffades med böter av Uefa.

MALMÖ. De har hyllats, kritiserats och diskuterats i över 20 år. 

Supportrarna som sätter eld och färg på svenska fotbollsläktare.

Nu är de på god väg att driva fram legaliserad pyroteknik.

Sportbladets Robert Laul åkte till Malmö för att träffa bengalbrännaren Hannibal och supporterbossen Tony.

Det skiljer nästan 30 år mellan dem men deras inställning är gemensam:

Det är dags att sluta tjafsa och inse att pyrotekniken aldrig kommer att försvinna.

Del 1: ”Det illegala måste stoppas”

Det är allsvensk match mot Mjällby i Champions League-staden. Utanför Swedbank ser jag en himmelsblå liten supporter. Han har en flagga i handen, heter Tobias Silverberg och är 13 år. 

Vad betyder det att vara supporter för honom?

Svaret jag får är närmast filosofiskt.

– Fotboll utan supportrar blir ingen riktig fotboll, för fotbollen behöver supportrarna och supportrarna­ ­behöver fotbollen.

Tobias pappa som står bredvid tittar stolt på mig:

– Där fick du ett bra svar, va?

Det är inte bara 13-årige ­Tobias och hans pappa som ägnar sig åt att sätta ord på fotbollens ­supporterskap i dessa dagar.

Aage Radmann är universitetslektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. I slutet av året kommer hans bok ”Supporterlandskapet” som handlar om fankulturen som socialt fenomen. Han svarar så här på frågeställningen:

– Supporterkulturen är kanske viktigare än någonsin för många unga människor: En ­autentisk och kontinuerlig miljö som är en av få fasta punkter i en fragmentariserad vardag. Vem hade trott för 10–15 år sen att unga män skulle lägga hundratals timmar på att sy ihop – det är ju bland annat det som olika delar av supporterkulturen gör – fantastiska tifon. Jag mötte en syslöjdlärare som tackade Malmö FF för att intresset för syslöjd har ökat, säger Aage Radmann.

Det är en del av ultraskul­­turen. En annan är sångerna, en tredje bortaresorna och en ­fjärde är marscherna.

En femte del är vad den här granskningen handlar om: Pyro­tekniken.

Spelet är inte passionen

På café Doffeln på Möllevångs-torget träffar jag Hannibal som egentligen heter något annat men tycker att jag ska använda hans smeknamn i artikeln.

– Då vet en del vem det handlar om i alla fall. Jag vill inte ha mitt riktiga namn på grund av arbetsgivare och så vidare. Det är kanske inget man tar upp på släktmiddagarna, förklarar han.

Hannibal är i 20-årsåldern och verksam i supporterorganisa­tionen Rex Scania (Kung över Skåneland på latin), kommer från vad han ­beskriver som en vanlig medelklassuppväxt i södra Sverige, arbetar 9–17 fem ­dagar i veckan och lägger all ­övrig tid på Malmö FF. Det har han gjort sedan gymnasiet.

– Senaste tre åren har vi blivit riktigt organiserade och kan ­göra ­stora och ordentligt planerade grejer, berättar Hannibal.

Särskilt intresserad av själva spelet är han i ärlighetens namn inte, det är föreningen och läktararrangemangen han brinner för. I fjol hade han hundra procent matchnärvaro, i år har jobbet kommit i vägen vid något till­fälle, annars använder han alla ­semesterdagar till MFF-resor.

– Jag fastnade direkt. För att sjunga och skapa tryck. Det blev som en drog, som att toucha vid Gud för att uttrycka det lite luddigt. Sedan engagerade jag mig allt mer. Började göra flaggor. Ordna bussresor. Pyro­arrangemang. Det har bara vuxit. Jag har alla mina vänner i MFF. All min fritid handlar om MFF. Det är det jag andas. Folk tror att vi bara bränner bengaler men det är vi som följer med på Gefle borta och andra mening­slösa matcher. Det är vi och Supras som alltid är på plats. Vi gör mycket gott ­också. Det är vi som ser till att det är drag på läktaren helt enkelt.

Är det villkoret ni har inför er ­själva så att ni kan motivera otillåten eldning?

– Det är en del av hela kulturen. Att man gör tifon, sjunger, hoppar och åker överallt. Man kan inte bara plocka ut delar ur supporterkul­turen, det är ett ­paket. Så är det i hela Europa också. Vi tycker egentligen inte det är så konstigt.

Grundproblemet är i stället, menar Hannibal, att det är olagligt och ger klubbarna böter.

– Annars hade det inte blivit ­någon stor grej. Vi vill egentligen ­inte ha någon debatt om det. Vi vill ­bara gå på matchen och kunna ta med någon bengal.

Varför är just bengaler så viktigt för er?

– Ja, det är lika naturligt som att vi har flaggor, åker på bortaresor, går i marscher. Och så kommer det alltid att vara. Det är inget man bara ­byter åsikt om över en dag. Om du jämför med mat­lagning är bengal­erna kryddan som gör det lilla extra. De behövs ibland.

Det eldas långt ifrån under varje allsvensk match.

– I min drömvärld skulle det alltid brinna. Så naturligt är det. Men eftersom reglerna är som de är får man anpassa sig någorlunda. Om vi skulle elda i varje match hade det kostat klubben mycket mer. Man får välja sina tillfällen. Några matcher är lite hetare, då måste vi vara riktigt bra på läktaren. Då är det klart att man kraftsamlar lite extra. Men rent ideologiskt hade det gärna fått brinna varje match, säger Hannibal.

”Wiman –bengalhatare”

Med på café Doffeln är också ­Tony Ernst, 47. Han är ordföranden för SFSU, Svenska fotbollssupporter­unionen. Han är nästan 30 år äldre än Hannibal men har samma inställning:

– Mina ungar är 17 och 19 år. De går inte på fotboll för att se på fotboll. De kan se Messi hemma på tv:n ena kvarten och Lampard nästa. De går bara dit för det som händer på läktaren. Jag har aldrig varit ultras, jag är en vanlig besökare men mina ungar 17 och 19 år ­tycker det är fattigt när det inte är någon pyro. De vill att Malmö ska vinna men det viktigaste är arrangemanget. Att vi sjöng bra, att vi syntes.

Tony Ernst fortsätter:

– Det är en kultur där de ­vuxna ­inte bara kan komma och plocka russinen ur kakan. De vuxna kan inte komma och säga: ”Ni får sjunga, får ha tifon, ni får åka på bortamatcher – men ni får inte ha bengaler”. Så funkar det inte. Du kan inte gå till skate­boardingen och säga att ”Ni får inte ha vilka kläder ni vill på er”. Alla subkulturer har sina koder. Det funkar inte när det kommer vuxna och ska säga ifrån.

Tony Ernst menar att just i Malmö är medierapporteringen kring bengalerna ett problem.

– Hur många grupper i Sve­rige är det egentligen som bränner? Säg att det är fem– sex lag: Stockholms­lagen, Malmö, Helsingborg, Gais och ibland Elfsborg. Här nere är medierna väldigt kritiska. Sydsvenskan är egentligen en ganska progressiv tidning. Problemet är att Max Wiman har en stark ­ställning. Han är en passionerad bengalhatare. Det går inte att nämna ordet bengal utan att han ­exploderar. Han blir tokig. Även om vi får igenom legal pyro­teknik kommer han inte att kunna ta in det, säger Tony Ernst.

”Då dör jag lycklig”

Att pyroteknik kan vara farligt är inget supportrarna hymlar med. Hannibal har själv skadat sig i samband med eldningar. Han vill inte närmare gå in på hur.

– Men det är också därför vi vill att det ska vara lite lagligare. Så man slipper gömma sig under flaggor och liknande. Att vi fortsätter elda är ju ett argument för att det ska legaliseras.

Är du aldrig rädd att åka fast? Få dagsböter?

– Nä, jag har gjort det så många gånger. Det är inte många som åker dit av alla som gör det varje säsong. Varje gång vi bränner står det i tidningen att polisen har 30 identifierade. Sedan ­väntar alla på brev från polisen men det är aldrig någon som får något.

Att köpa pjäserna görs via nätet från Polen och Italien eller på vanliga båtaffärer. Att smuggla in på förhållandevis öppna ­arenor är ­inte svårt med tanke på dagens visiteringsregler. Det är bara att stoppa innanför­ kalsongerna eller bh:n. Eller gömma dagen innan.

– De har provat i princip allt. Visi­tering, hundar eller metal­detektorer. Inget fungerar, säger Hannibal.

Hur får ni in det då?

– (skratt) Ja vi har olika sätt. Om de kan få in droger på ett fängelse går det nog att få in bengaler på arenorna också. När Malmös säkerhets­bolag 2Secure bestämde att de skulle ha metaldetektorer i tre matcher så kunde vi inte acceptera det. Då brände vi i varenda match i stället. Det hade vi ­inte gjort annars.

Vissa pyroteknikarrangemang bedöms som mer lyckade än ­andra, förklarar Hannibal. 

– Helsingborg borta i år är bland det bästa vår grupp har gjort. Då hade vi rök i första halvlek. Sedan när solen gick ner ­efter paus ­körde vi bara bengaler hela andra halvlek. Bra tryck samtidigt som det tändes nya bengaler hela tiden.

– Djurgården var bra i svenska cupen. De hade en banderoll ­”Guldet finns vid regnbågens slut”. Sedan körde de regn­bågens färger i rök. Det var jag imponerad av. Det var kreativt.

Hur ser din drömeldning ut?

– Hela stadion. Runt alla läk­tare.

Max Wiman med en bengal på press­läktaren?

– Då kan jag dö lycklig, säger Hannibal och skrattar. 

– Det kommer aldrig att hända, suckar Tony Ernst.

Eldningen mot Red Bull Salzburg, som kostade MFF 280 000 kronor i böter och en villkorlig dom om att stänga läktaren vid en ny överträdelse, bedöms ­däremot som mindre lyckad.

– Det var en dålig bränning, ­säger Tony Ernst.

– Ja, det har vi sagt, det var dålig tajming. I grunden handlar det om att spelet avbröts. Det blev för mycket rök, säger Hannibal.

Det blev höga böter också.

– I det långa loppet gynnar det även klubben ekonomiskt eftersom besökare lockas av atmos­fären och stämningen på läktaren. Sedan är ju böterna småsummor i jämförelse med miljonerna MFF lägger på att identifiera bengal­brännare.

”Kommer köra vår grej”

Ni fick väldigt mycket kritik då, av alla från Markus Rosenberg till Åge Hareide. Jag ställde mig själv frågan i ett blogg­inlägg: ”Om ingen vill ha det, vilka eldar man då för?”.

– Frågan är felställd. Man ­eldar inte för någon. Det är en del av ­ultraskulturen. Åge Hareide har gjort fantastiska saker, jag tycker jättemycket om honom. Men han var inte här för fem år sedan. Och han kanske inte är här om två–tre år. Rosenberg är en av våra ikoner, inget snack om det. Men han har varit borta i flera år. Fråga Molins vad han tycker, han har varit med hela resan. Han kommer aldrig säga samma sak, tror Tony Ernst.

Oavsett hur testerna med legaliserad pyro­teknik faller ut, är de flesta av åsikten att otillåten eldning ändå kommer att förekomma.

De lagliga alternativ med tömda sektioner och ställningar och pyro­teknikfirmor med dyra ansvars­försäkringar är ­inte vad ultra­ssupport­rarna egentligen vill ha.

– Vi måste lösa det här nu. Vi kan inte hålla på att tjafsa om det här längre. Det kan inte fort­sätta vara en sådan fokus och fixering på frågan. Från SFSU:s sida vill vi ha det så nära i dag som det går. Min dröm är att det illegala minskar ­något. Då kan vi säga att det bränns mindre ­illegalt och en hel del legalt. Då kan polisen inte säga något. Det ­enklaste ­vore om ultrasgrupperna satte sig med klubbarnas SLO:er och sa ”Vi bränner mot Helsingborg hemma, vi skiter i Gefle och Örebro, sedan bränner vi mot IFK Göteborg” och så vidare. Då vet alla det, sedan behöver man ­inte prata mer om det, tycker Tony Ernst.

Eller som supportern Hannibal uttrycker det:

– Vi vill att det ska bli mer ­socialt accepterat. Vi kommer ju ändå ­köra vår grej, oavsett vad myndigheterna säger. Sedan är det bättre ju mer lagligt det blir.

Det är demokratiskt beslutade lagar och regler som ni sätter er över. Hur ser ni på det?

– De flesta lagändringar ­kommer efter att folk har protesterat mot ­lagarna. Även på planen förekommer ju i så fall lagbrott. Spelare ­fäller varandra, ­någon filmar till sig en straff. I styrelserummen sitter folk och snor till sig fördelar som inte är hundra procent lagliga. Det är ­livet, säger Tony Ernst.

”Vi är vanliga människor”

Ska man bestämma lagarna själv då?

– Det är lite civil olydnad. Vi tycker det är så naturligt att det väger tyngre än att några få som aldrig går på fotboll men skri- ver lagböckerna ska bestämma, säger Hannibal.

På senare tid har opinionen svängt. Det är många andra ­supportrar som vänder sig emot pyrotekniken. Det pratas om att astmatiker får problem med­ ­mera.

– Vi vill se säkra, trygga och stämningsfulla arrangemang. Det ska vara plats för alla på en fotbollsarena. Men kanske ska man inte ta med ett litet barn med astma mitt i klackkärnan i Malmö eller AIK till exempel. De kanske ska börja ­någon annanstans på arenan. Det ska finnas plats för alla: Sponsorerna som vill käka, familjerna, borta­klacken och hemmaklacken. Idén om att varenda plats på stadion ska inrymma alla håller jag inte med om, säger Tony Ernst.

– Det är som att du går på en hårdrocksfestival. Vem tar med sig sitt barn längst fram på konserten? Vi har folk i våra led som också har astma, vi är helt van­liga människor, och de klarar sig, säger Hannibal.

MFF-hjälten: ”Om det blir lagligt har jag inga problem med det men nu är det inget som tillför något”

Max Wiman, mångårig fotbollsjournalist på Sydsvenskan om beskrivningen att han är en ”passionerad bengalhatare”:

– Då har de läst mig dåligt. Min utgångspunkt är enkel. Det är förbjudet och ställer till stora problem. Domen från Uefa ställde allt på sin spets. Men skulle det bli tillåtet, och det fungerar, har jag inga problem med det. Mina tvivel är om suppor-trarna verkligen vill ha det på det sättet som det i så fall kan tillåtas på, väldigt kontrollerat.

Guillermo Molins, skadad yttermittfältare/anfallare:

– För spelet tillför det absolut ingenting. Vi springer inte runt på planen och tänker på bengaler. Det enda som tyvärr kan hända är att matcherna kan avbrytas. Det kan störa vårt fokus och störa en bra period i matchen. Sedan om det blir lagligt har jag inga problem med det men nu är det inget som tillför något.

Följ ämnen i artikeln