”Man får nypa sig lite i armen”

Petra Thorén

Stjärnskottet Blackstenius om att få spela tillsammans med veteranen Schelin: ’Speciellt’

helskärm

GÖTEBORG. Landslagets veteraner har fått sällskap av den nya generationen.

Sportbladet lät stjärnan Lotta ­Schelin och stjärnskottet Stina Blackstenius lära känna varandra lite bättre.

Det blev ett samtal om skilda förutsättningar, om damfotbollens ­förändring och om första tiden i landslaget.

– Det är en öppen grupp och det är lätt att prata med vem som helst. Jag blev lite positivt överraskad, säger ­Stina Blackstenius.

Några sommarbad efter att Lotta ­Schelin och landslaget kommit hem från ett misslyckat VM i Kanada skrev Stina Blackstenius sin egen historia.

Med sex mål, två i finalen, blev hon skyttedrottning när Sveriges U19-lag vann EM i somras.

Stina Blackstenius har, som enda ­spelare ur guldtruppen, efter det lyckats ta klivet in i A-landslaget.

Hon gör i Göteborg sitt tredje läger och konkurrerar om en plats i kommande OS-kval (Sverige genrepar mot Skottland på tisdag).

Lotta Schelin, 31, har spelat 157 landskamper och varit proffs i franska Lyon ­sedan 2008.

Hon kommer med en kopp kaffe i handen och skojar när hon ser att Stina inte är på plats.

– Jag har ju sagt åt de yngre att komma i tid...

’De som ska ta över’

Lotta Schelin ler och Stina ­Blackstenius dyker strax upp från rummet där ­spelarna fotograferas för ett eventuellt OS.

– Vi måste ta oss vidare så hon får uppleva ett OS så snabbt som möjligt, säger Lotta Schelin.

När fick du upp ögonen för Stina, ­Lotta?

– När man spelade själv i allsvenskan såg man när det kom unga spelare och jag var ung själv och hade ganska god koll på de flesta.  Men man snappar ändå upp vissa namn, de som gör mål i och med att de står med i protokollen. Det var nog under hennes första år. Jag förstod att hon var snabb, målfarlig och en ­spelare som tog för sig.

– Jag såg några matcher också. Med tanke på att hon var ung och hade det snabba djupledsspelet som hot var det klart att man reagerade, säger Lotta ­Schelin som också har djupledsspelet som spets.

– Jag är mer en sådan som försöker undvika kontakt när jag kommer fram i anfallet. Stina hon – röjer. Det känns när hon kommer..., säger Lotta Schelin.

Hur reagerade du när du noterade ­hennes framfart: hoppsan här får man konkurrens om några år eller oj, så ­roligt?

– Jag tänkte på att det var gott att det fanns lite svenska spelare som kom och tog för sig. Det hade varit många ut­ländska forwards i Damallsvenskan som vunnit skytteligan och det hade varit ­lite tunt ett tag men under de senaste åren har det hänt en del. Så som Stina ­presterade i U19-EM var imponerande. Det är de här som ska ta över. Skit ­samma om det är om ett, två eller tre år men det är en ny generation.

’Har inte åkt på något straff’

Vad bidrar de yngre med?

– De yngre kommer in med mycket ­energi. Det behöver man. Humörs­mässigt håller vi hyfsad nivå överlag, men man behöver yngre som kommer in och flåsar oss i nacken, säger Lotta ­Schelin.

För Stina Blackstenius är det speciellt att spela i samma lag som Lotta Schelin. Stjärnan.

– Det är speciellt. Det  var en spelare som man såg upp till när man var yngre och som man fortfarande ser upp till. ­Bara att spela i samma lag eller att vara med i samma landslag är jättekul, säger Stina. Man får nypa sig lite i armen. Det är få förunnat att få vara här, säger Stina Blackstenius.

Lyonproffset rodnar lite. Och skrattar till. Hon har inte tänkt tanken.

– Man tänker inte på det. Det jag kan tänka på är hur jag kände själv när jag kom med. Jag höll på att kissa på mig ­första lägret...

Stina Blackstenius har fått hålla ett tacktal efter en middag, men är aningen förvånad över det lugna välkomnandet i laget.

– Man har inte åkt på några straff. ­Ingen inkilning som det brukar vara i nya lag, säger Stina.

– Bra att du säger det, det ska vi nog kunna lösa..., kontrar Lotta.

Stina Blackstenius, snart 20, spelar i Linköping. Hon kom dit 2013, samma år som Lotta Schelin bar sitt landslag i EM på hemmaplan.

Hon kom från division III-spel i ­Vadstena. Klivet var långt, men ­ramarna och förutsättningarna professionella.

– När jag kom till Linköping blev det en väldigt stor förändring. Jag var ­tvungen att pendla för jag bodde kvar i Vadstena och gick i skolan i Mjölby. ­Träningen i sig var annan med spelare som Nilla Fischer och Charlotte Roling. Det var mycket mer träning och det var mycket nytt. Bara att komma in i det och träningsmängden var svårt, säger Stina Blackstenius.

’Hacka upp isen för att träna’

– När du kom måste det varit lika proffsig organisation i Linköping som det är i dag? undrar Lotta.

– Det var proffsigt, det märkte jag väldigt snabbt. Det var väldigt bra förutsättningar för mig som ung att komma dit. Det blev bra. Jag åkte inte på några skador vilket jag kan tänka mig är lätt när man går från division 3, svarar Stina.

Inte samma miljön för dig när du ­började, Lotta?

– Nej, det var det inte. Det var ganska långt ifrån faktiskt. Jag fick vänta i alla fall fyra–fem år, kanske till 2005–2006, innan det satte sig med Kopparbergs ­Göteborg. Då hade vi flyttat in från ­Landvetter till Göteborg och fått tillgång till Valhalla. Det kändes mer proffsigt på så sätt.

– De första åren i Landvetter joggade vi två kilometer till en grusplan hela ­försäsongen. Vi hade Bosse Falk som ­tränare och det fanns inget dåligt väder, bara dålig inställning. Så vi fick stå och hitta pinnar och hacka upp isen och röja för att vi skulle träna.

– Även lönemässigt var det skillnad. 2004 kunde första spelaren klara sig ­utan att jobba vid sidan av. Det ­handlade ­bara om några få, något utlandsproffs. Sen 2005 kunde jag välja att dra ner på ­jobbet.

– Jag är väldigt glad för att jag har fått uppleva det och vet vad det har varit och vad det har blivit. Och att vi har varit med och skapa det. Fast de som varit med ­ännu längre hade haft det så mer.

’Tänk att få de möjligheterna’

Lotta Schelin pekar på en annan ­förändring.

– Och ser man till flicklandslagen har de fått mer styrning på tester och sådant, säger hon.

– Har du varit med på det? Lotta ­vänder sig till Stina.

– Jo, vi har haft tester sedan man ­började i F15-landslaget, svarar Stina.

– Det hade inte vi, det var bara för A-landslaget, säger Lotta.

– Tänk att få de möjligheterna att tidigt kunna utveckla sin fysik, påpekar Lotta.

Lotta Schelin har varit en banbrytare inom svensk damfotboll. Hon lämnade Sverige 2008 och etablerade sig som proffs i franska damligan.

’Mer självklart här’

Livet i Lyon har varit lärorikt, men ­också tärande då Lotta Schelin ofta fått ta debatten kring damfotbollen i landet.

– Det var mer kritik än positivt i första läget. Men jag är väldigt glad för att jag gjorde det och att det öppnats ut. Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan i Frankrike om jag spelar med killar och när jag sagt att jag spelar med tjejer blir folk förvånade. Jag har inte märkt av det så i Sverige. Det är mer självklart här, ­säger Lotta.

Har du märkt av några fördomar Stina?

– Jag har inte upplevt det så eller känt av det. Eller också är det så att jag bara valt att lämna det åt sidan. Det man kan se är i sociala medier. Det kan man reagera på. Det är inget personligt mot mig, men på sociala medier är det lätt att ­bara skriva. Jag svarar inte, men jag brukar läsa ­igenom kommentarer för att se. Men jag tar ­inte de diskussionerna, säger Stina.