Liverpools sköna cup

Sportbladets Peter Wennman: Andra CL-finalen på tre år – rättvisan stavas Dirk Kuyt

Som med alla såna här dramatiska slut:

Det var så vackert, så sorgligt, så underbart, så förfärligt.

Ett blått fartyg, lastat med stora planer, sjönk till botten i Röda havet.

Ett rött luftskepp steg åt andra hållet – rakt upp i en blå, sjunde himmel.

Som med alla såna här dramatiska slut följer också en diskussion om rättvisa.

Jag tror vi kan koncentrera oss på ett namn i den debatten:

Dirk Kuyt.

Det var Dirk Kuyt som satte den sista straffen för Liverpool i den omåttligt spännande semifinalen mot Chelsea, och var det nån jag unnade den lyckokänslan på Anfield så var det just han.

Där fanns förstås andra Pool-hjältar:

Pepe Reina i målet som gjorde två grymma straffräddningar, den oerhörde kämpen Jamie Carragher, den felfrie John Arne Riise (har han NÅNSIN gjort en bättre match?) den danske målskytten Daniel Agger, högerkantens sensationellt företagsamme Jermaine Pennant.

Men ingen i Liverpool, ingen på planen, var större än Dirk Kuyt.

Holländaren var kopiös i sitt springande. Han hade en snärtig nick i ribban under ordinarie tid, hans bollmottagning var strålande (som en vadderad tegelvägg, bonk i bröstet och mjukt ner på fötterna) och han arbetade stenhårt i 120 minuter.

När många trodde att Didier Drogba skulle springa sönder Liverpool var det Kuyt som sprang sönder Chelsea.

Under förlängningen fick han ett mål tveksamt bortdömt för offside, det var verkligen svårt att se om det var rätt eller fel, och sen skapade han sig själv en jättechans (som han brände) med två minuter kvar.

Att en sån spelare, som haft sånt oflyt med marginalerna och kämpat livet ur sig en hel match, kan ha karaktär och kyla att sätta en viktig straff i en semifinal i Champions League är imponerande.

Fanns det nån rättvisa på Anfield stavas den alltså Dirk Kuyt.

Som en bandyhörna

1–0, målet som gav Liverpool chansen att krossa Chelseas drömmar i den där straffläggningen, kom i ett läge då hemmalaget satt tonen med aggressiv, hög press och stort bollinnehav.

Steven Gerrard slog en frispark från vänster, spikrakt efter marken, till en Daniel Agger som tryckte till direkt. Det var en oväntad variant, lite som en bandyhörna. Skillnaden var att det aldrig kom nån Chelseamur rusande.

Efter det började Liverpool slå längre

diagonalbollar istället för att gå genom Gerrard och Mascherano på mitten, det gav Chelsea lägen att bryta, störta fram och så småningom vinna mark in på Liverpools planhalva. Samtidigt som den ambitiöse Gerrard ville vara överallt på planen och därmed tappade position.

Båda halvlekarna såg ut på det viset. Först ett hemmagäng som pressade med häpnadsväckande frenesi och satte spelare som Frank Lampard, John Obi Mikel och Claude Makelele i ovanlig tidsnöd. Sen ett Chelsea som i vanlig, malande stil kapade åt sig meter efter meter.

Mourinho för feg

Jag trodde i förlängningen att Chelsea till slut skulle hitta den där avgörande bollen till Drogba eller göra ett mål på en fast situation.

Men de blå skapade totalt sett alldeles för lite. Kanske man i efterhand kan säga att José Mourinho var för feg och avvaktande, att han drog Joe Cole och Salomon Kalou för långt ner i banan och lämnade ett för tungt arbete till en ensam Drogba på topp. Men å andra sidan: vad gör man mot ett vilt forcerande, heltänt Liverpool på ett Anfield som är som en tryckkokare?

Chelseas dröm om en fyrling flög alltså sin kos. Detta bara fyra dar efter att Manchester United på nytt ryckte i ligatoppen.

Spekulationerna om Mourinhos framtid i klubben kommer säkert att ta ny fart, ty det var Champions League-titeln ägaren Roman Abramovitj mest av allt ville ha. Frågan är om en seger i FA-cupen räcker för att göra honom nöjd med säsongen.

Nu är i alla fall den märkliga cupmaskinen Liverpool i sin andra CL-final på tre år, och det kan bli mot Milan igen. Alternativet är ett glödhett brittiskt möte med fienden nästgårds, Man United.

Rafael Benitez visade inte en min när han gick av planen efter straffarna. Allt var bara som det skulle vara, tycktes han vilja säga. Men jag tror han höll på att spricka av stolthet inombords.

Så var straffarna