Kappelin: Alla hatar Donadoni

Kristina Kappelin

Roberto Donadoni hade bara tur som valdes till "commissario tecnico". Eller var det otur?

Det ska fan vara förbundskapten. Jag menar, tänk efter. Vad är en landslagstränare? Han är mannen som förväntas förverkliga ett helt folks drömmar om segrar och triumfer.

Han är den som tack vare sin intelligens, sin specifika kunskap och sin psykologiska skärpa, ska få en samling mer eller mindre omöjliga, stenrika bauta-egocentriker att bli ett lag, kämpa för ett ideal och känna fosterlandskärleken bränna i bröstet.

Allt detta ska han åstadkomma vid några få träningstillfällen när klubbarna nådigt släpper ifrån sig sina guldkalvar för EM- och VM-kval.

Jag tänker på Roberto Donadoni, som kan pusta ut efter oavgjort mot ärkefienden Frankrike och 2-1-segern över Ukraina. Det innebär att Italien behåller sin andraplats i B-gruppen, medan de avskydda fransoserna har åkt ner till tredjeplats tack vare skottarnas framfart.

Detta löser naturligtvis inga problem. Det flyttar bara fram ödesdagen till den 13 oktober mot Georgia och framförallt, den 17 november mot Skottland.

Allting Donadonis fel

Det intressanta är att Italien varken ligger bättre eller sämre till i kvalet än de brukar göra. Men ändå hatar alla Donadoni. Den här gången uppfattas alla missar som hans fel.

Vi har ju för helskotta vunnit VM! Ska det vara någon match att sopa planen med Litauen och Ukraina!

Varför har han skött Francesco Totti och Alessandro Nesta så dåligt att de lämnat landslaget? Och var är skådespelet, showen, il bel gioco? Matcherna är tråkiga, röriga, förvirrande. Donadoni har inte bestämt sig för ett igenkännligt upplägg och byter ständigt anfallare. Italienarna hade velat se sina världsmästare dansa hem seger efter seger, lekande, avslappnat och överlägset. I stället är det det gamla vanliga psykodramat varje gång.

Uppfattas som en loser

Det är inget större fel på Roberto Donadoni. Gli azzurri har för vana att vingla sig fram till alla kvalificeringar och genom de flesta stora turneringar. Men i Italien uppfattas Donadoni som en riktig loser, trots att landslaget under hans ledning har vunnit 6 matcher, förlorat 3 och spelat oavgjort 3 gånger.

Det ska fan vara förbundskapten. Det har nog Marcello Lippi, Giovanni Trapattoni och de andra också tänkt, när italienska sportmedier har kastat sig över dem. Men Donadoni är mer sårbar eftersom han är yngre, och inte har några tränarbragder i storklubbarna att falla tillbaka på. Lecco, Genoa och Livorno borgar inte för några nämnvärda internationella erfarenheter.

Faktum är att ingen begriper varför Roberto Donadoni överhuvudtaget fick jobbet. Att bli ”commissario tecnico” som det kallas här, är ju enormt stort. Men Donadoni valdes vid ett tillfälle då italienska fotbollsförbundet fortfarande inte hade hämtat sig efter Calciopoli och organisationen stod under tvångsförvaltning. Det fanns inte så många att välja på.

Ensam i kampen

Roberto Donadoni hade tur. Eller var det otur?

Jag tror inte att han kommer att bli långvarig på landslagsbänken. Det är han för ensam för. Hans situation påminner på ett obehagligt sätt om en del ambitiösa maffia-bekämpare som mitt uppe i kampen lämnades fullständigt ensamma av myndigheterna: inga resurser, inget stöd, ingen solidaritet.

Marcello Lippi var aggressiv och grinig och hade förmodligen ett finger med i Juventus-skandalen. Men bredvid honom satt alltid en förbundspamp och log.