Bergström: Luktar det inte lite 2009?

Kristoffer Bergström

I en halvlek stank det av underprestation och orkeslöshet.

Efter Henok Goitoms hattrick kan du med känslig svartgul näsa förnimma en annan doft.

Luktar det inte lite 2009?

Johan Mjällby är sig lik.

I halvtid mellan AIK–Gefle står veteranen på mittplan och intervjuas om svensk fotboll. Allsvenskan blöder talang och pengar, så han ordinerar den kur som fungerat hela karriären.

– Vi måste alltid ha målsättningen att kriga hårt.

Jag antar att doktor Mjällby skulle rekommendera samma medicin till AIK efter lagets förstahalvlek.

För visst är det en tröttsam missuppfattning att illafungerande lag ska vända på skutan genom att "kämpa", "slita" och – värst av allt – "visa vinnarskalle", men AIK:s energinivå i öppningen måste ändå kritiseras. En ska kräva mer glöd av en guldkandidat.

Nabil Bahoui var giftig med boll, men stillastående utan. Högerkanten var öppen för överlapp förbi Gefles tremannamittfält, men Kenny Pavey stannade kvar på backplats. Mittlåset Per Karlsson och Alexander Milosevic hade bara en spelare att ta hand om, men hann sällan upp i rygg på Dioh Williams. Serietvåan hade kraft och kunnande att placera sin sistagubbe fem meter in på offensiv planhalva, men saknade fart att därifrån skapa chanser.

Vilsnast var Henok Goitom.

Visst hjälper han laget när han söker sig hemåt och utåt i planen, men bara så länge han hinner in i boxen också. Det gjorde han två-tre gånger på 45 minuter.

0–0 i paus.

0–0 i farliga målchanser.

AIK behövde inte bara kriga, de behövde kriga hårt.

Ändå såg det värre ut en kvart in i andra halvlek. Malmö hade ledningen mot IFK Göteborg. Gefle hade dansat in 0–1 genom Williams skarv, Lundevalls framstöt och Hanssons avslut. Bakåt hade GIF:s Emil Hedvall radat upp två-tre fina parader.

Men AIK stretade vidare. I sin tredje match för veckan fann spelarna ny ork. De maxlöpte mer och ändrade tre taktiska detaljer:

Ytterbackarna klev högre och pressade ner Gefles yttrar i försvarsposition – vips var gästernas anfallsspel isolerat till en ensam Dioh.

Nabil Bahoui bytte från vänster- till högerkanten – vips slog han inlägg i stället för att skjuta.

Henok Goitom höll sig i boxen – vips, vips, vips så var matchen vänd och avgjord.

Anfallaren hade bara gjort tre mål på hela säsongen, mot slutet av mötet med Gefle gjorde han tre på 28 minuter.

Före den halvtimmen snuddade Goitom vid underkänt, nu är omdömet bäst på plan. Före den var målvakten Emil Hedvall hjälte, nu är han en bifigur.

Och mest av allt: före den ledde Malmö tabellen med nio poäng, efter den skiljer fyra.

Så illa såg det ut för AIK, så väl slutade det.

Nu famlar vi i ett virrvarr av formpilar och tendenser. Malmösupportern finner överallt tecken på ett nytt guld, men AIK:aren finner också sina omen.

Ett av dem är jämförelsen med säsongen 2009.

För fem år sedan startade AIK småsegt och låg i mitten efter sju omgångar. Deras sommar var stark utan att blända, men i omgång 18 hände något. AIK gick mot en 1–1-besvikelse mot ett bottenlag, men Ivan Obolo avgjorde med en minut kvar till full tid.

I år är allt identiskt, om man byter ut Obolo mot Goitom som målskytt. Råkar kurvorna fortsätta att sammanfalla ska AIK efter den gyllene artonderundan ta 27 poäng på de återstående 12 matcherna.

Sedan ska de ha säkrat SM-guldet.

Men tänker spelarna så stort? Ser de ens på tabellen och höstschemat, eller mässar de om en match i taget?

Jag ville fråga Henok Goitom, men en av allsvenskans bästa spelare är också en av seriens långsammaste duschare.

När han kommer till oss reportrar har bänkspelarna passerat en kvart tidigare, Geflebussen lämnat Solna, Andreas Alm bytt om till mjukisar hemma i lägenheten och min skäggstubb växt sig buskig.

Men Goitom är värd väntan. Jag undrar hur illa det hade varit om AIK och IFK Göteborg inte gjort sina mål på sluttampen.

Anfallaren håller inte igen.

– Det hade varit katastrof. Malmö är inte så dåligt att de släpper nio poäng, svarar han.

Guldet vore borta?

– Ja, även om det är mycket kvar. Nio är för mycket.