En älskad nationalikon – och diktatorns verktyg

Erik Niva

Han är skyttekung och storstjärna, lagkapten och fanbärare för både ett landslag och en nation.

Kan man vara mer? Borde man vara mindre?

I ett land där både blodet och oljan rinner är det frågor som kommer att följa Pierre-Emerick Aubameyang genom hela de afrikanska mästerskapen.

Och Pierre-Emerick Aubameyang som bara ville spela fotboll.

När augusti övergick i september i höstas flöt blodet på gatorna i Gabons huvudstad Libreville. Presidentvalet hade övergått i kravaller som riskerade att utvecklas till inbördeskrig.

Parlamentet brann, oppositionshögkvarteret bombades.

Mitt i allt spelade det gabonesiska landslaget – ”Les Panthères” – träningslandskamp borta mot Sudan. Lagkaptenen och fixstjärnan Aubameyang uttalade sig överhuvudtaget inte före matchen, bortsett från ett ganska vagt inlägg på sociala medier där han uttryckte en önskan om fred.

Kritiken blev både hård och omfattande.

Aubameyang hade svikit både sitt land och sitt folk, menade stora delar av oppositionen. Genom sin tystnad och sin medverkan hade han återigen legitimerat den sittande diktatorn, hette det.

Själv var Aubameyang oförstående.

– Nu klandrar de mig för att jag spelade matchen. Men även om jag inte hade spelat hade mitt budskap varit detsamma: Jag vill ha fred.

När Aubameyang nu började prata upprepade han ett och samma budskap: Han var fotbollsspelare, inte politiker. Det är en smidig sak att säga, men samtidigt också en förenkling som krockade med hans egen verklighet.

Att vara fotbollsspelare är en sak. Att vara lagkapten för ett afrikanskt landslag är ofta något annat.

För att komma hit har Pierre-Emerick Aubameyang fortsatt på en väg som redan var utstakad för honom.

Det var hans pappa Pierre Aubame som tog de första och största kliven. Redan som 14-åring lämnade han lilla Bitam i norra Gabon för att försöka göra sig ett namn som fotbollsspelare i Frankrike.

Egentligen var han förbjuden att åka. Hans pappa var tulltjänsteman på väg in i lokalpolitiken, och ville att sonen skulle skaffa sig en ordentlig utbildning.

– Min mamma accepterade mitt beslut eftersom hon själv hade en fotbollsspelare i familjen, men i praktiken rymde jag hemifrån för fotbollen.

Pierre Aubame utgick från soffan hos en kusin i en av Paris förorter, slog sig upp genom amatörligorna och de lägre divisionerna, nådde både Ligue 1 och landslagsfotbollen.

När Gabon för första gången kvalificerade sig för de afrikanska mästerskapen var han lagkapten.

Vid det här laget var yngsta sonen Pierre-Emerick fyra och ett halvt år gammal. Han följde turneringen på tv från hemmet i Frankrike, levde med i varje match.

– Jag minns när jag kom tillbaka från det mästerskapet. Det var då Pierre-Emerick verkligen hade blivit fotbollsintresserad. Han låtsades vara spelare, reporter, supporter. Och han behöll mitt kaptensarmband. Kanske var det ett tecken.

Hans öde och hans dröm

Som son till en kringflackande fotbollsspelare växte Pierre-Emerick Aubameyang upp lite här och var. Norra Frankrike, södra Frankrike. Ett år i Colombia, några månader i Mexiko, en vända till Italien.

Han hade kunnat spela landslagsfotboll för både Frankrike och Spanien – hans mamma är spanjorska – men valde ändå att representera Gabon.

Det var både hans öde och hans dröm, samma beslut som hans idoler och förebilder tidigare fattat.

Genom hela barndomen förblev hans pappa kapten för Gabon, gjorde totalt 80 landskamper. I tonåren ersattes han sedan av andra hjältar. Pierre-Emerick Aubameyang såg upp till Didier Drogba och Samuel Eto’o, nationalhjältar som var statsmän i minst lika hög utsträckning som de var målgörare.

När hans pappa väl gav sin på saken var Pierre-Emerick Aubameyang mottaglig för det han hade att säga:

– Om du vill kommer du att spela för det franska landslaget med tiden, men jag var kapten för Gabon och jag skulle vilja att du också blev det. Och en sak vill jag att du ska komma ihåg: Om vi vill att Afrika ska växa måste vi afrikaner göra uppoffringar. Och vi måste börja med oss själva.

”Det är hög tid för mig”

Innan han tog det slutgiltiga beslutet att representera Gabon tittade Pierre-Emerick Aubameyang på ”L’Incroyable Destin”, en dokumentärfilm om hur Didier Drogba tog på sig en medlarroll i det ivorianska inbördeskriget.

– Jag inspirerades och imponerades av det. Allt det där med kaptensrollen lockade mig, det var det som fick vågskålen att väga över. Jag ville göra samma sak som min pappa gjort, fast större. Att spela för Gabon ger mig mer att sträva efter än om jag hade spelat för Frankrike, mer att uträtta. Jag vill ta Gabon till VM för första gången, jag vill bli nästa afrikan att vinna Ballon d’Or... Jag känner att jag har ett uppdrag från både mitt land och från Afrika.

Nu är både Didier Drogba och Samuel Eto’o på väg att avsluta sina aktiva karriärer. Flera gånger har ”PEA” berättat om hur han gärna tar på sig ansvaret att ta över som den afrikanska fotbollens fanbärare.

– Det är en stafettpinne jag måste ta, det är hög tid för mig att gå i Didiers och Samuels fotspår. De var mer än fotbollsspelare, de var monument för en hel kontinent. Och om tio år hoppas jag att andra säger samma sak om mig.

För ett år sedan nådde Pierre-Emerick Aubameyang sitt livs dittills största milstolpe. Trots att flera av hans kollegor och konkurrenter invände – Yaya Touré kallade beslutet ”patetiskt” – utsågs han till hela Afrikas bäste spelare.

Jublande lyfte han bucklan mot taket i mässhallen i nigerianska Abuja.

– Min tid har kommit nu. Jag ska ta den här facklan till Europa och bära den så långt jag kan. Den innebär ett extra stort ansvar för mig.

I Gabon jublades det i både koja och slott, bland folket och pamparna – och det var när ”PEA” åkte direkt till Libreville med trofén som sällskapet blev tvivelaktigt och sammanhanget komplicerat.

Återkomsten var ju både hans och hela familjens triumffärd. Hans pappa kämpade mot tårarna när han körde dem på en sorts Eriksgata genom den gabonesiska huvudstaden.

Partyt blev politiskt

Första stoppet? Presidentpalatset, där Pierre-Emerick Aubameyang dekorerades med Nationalförtjänstorden och tackade vördnadsfullt.

– Jag vill dela mitt pris med min familj, med det gabonesiska folket och med dig, herr president.

Efter besöket i presidentpalatset väntade ett stort hyllningsparty på en av stadions fotbollsarenor. Festförrättaren Regis Massimba pumpade på i mikrofonen, växlade mellan att vråla namnet på fotbollsspelaren som vunnit pris och det politiska parti som styrde nationen.

– Pierre-Emerick Aubameyang – oyé! PDG – oyé!

Stjärnan själv hade inga invändningar, utan hängde glatt med i dansen.

I ett halvsekel har Gambia styrts av familjen Bongo. Först var det pappa Omar som under sina drygt 40 år som president gjorde sig själv till en av världens allra rikaste män, på senare tid är det sonen Ali som förfinat kleptokratin.

Stora oljefyndigheter har givit en stark ekonomisk bas, men enligt olika oberoende granskningar har presidentfamiljen konsekvent förskingrat ungefär en fjärdedel av bruttonationalprodukten.

Medan en tredjedel av Gabons befolkning lever på mindre än tio kronor om dagen har presidentfamiljen nästan 200 bilar och fler än 40 fastigheter registrerade enbart i Frankrike. 2010 spenderade Ali Bongo ungefär en miljard kronor på en enda fastighet i Paris, och några år dessförinnan fastnade hans dåvarande fru på film när hon lägenhetsshoppade i Malibu. Hon var missnöjd med utbudet, bedömde en herrgård för nästan en kvarts miljard som alldeles för liten.

– Jag behöver något riktigt, riktigt, riktigt stort. Jag har försökt med en mindre skala, men det finns bara inte i min personlighet.

Missade avgörande straffen

Givetvis har fotbollen fått ett alldeles särskilt fack i den diamantpläterade Bongo-portföljen, till hälften propagandaverktyg och till hälften leksak.

Traditionellt sett är inte Gabon någon av Afrikas större fotbollsnationer, men när möjligheten dök upp att samarrangera de afrikanska mästerskapen 2012 tog Ali Bongo kinesisk hjälp för att snabbt smälla upp ett par skrytbyggen till arenor.

Oväntat gick ett Aubameyang-anfört landslag till kvartsfinal, men efter en högdramatisk match föll de mot Mali på straffar. Typiskt nog var det just Pierre-Emerick Aubameyang som missade den avgörande straffen.

Otröstligt gråtande fick han ledas av planen av sin pappa. Uppe i presidentlogen satt Ali Bongo orörlig med ett svårtolkat ansiktsuttryck, bredvid sin fru som var klädd i en ”Aubameyang 9”-tröja.

Senare samma kväll hade i alla fall presidenten samlat sig tillräckligt för att publicera en kommuniké till stöd för nationens fallne skyttekung.

– Även om vi hade velat följa er till finalen har ni dragit till er världens blickar och sympati. De har fått se din individuella och vår kollektiva talang, och i synnerhet har de fått se vår nation slå ut i full blom.

Vilka krav och förväntningar går det egentligen för en snabbfotad anfallare att förhålla sig till? När nu de afrikanska mästerskapen återvänder till Gabon är insatserna högre, både på och utanför planen.

Våldet på gatorna har visserligen lagt sig, men marken gungar ändå under fötterna på Bongo-klanen. EU:s observatörer underkände valresultatet i höstas, och de fallande oljepriserna har inneburit en drastisk nedskärning av statsbudgeten.

För Ali Bongo ger turneringen en möjlighet att sminka över sprickorna, att ersätta protesterna och ursinnet med en skvätt nationell entusiasm. Hans kinesiska affärspartners har smällt upp ytterligare två nya arenor, och enligt France Football fick Leo Messi drygt 30 miljoner kronor för att lägga grundstenen till en av dem.

Och för Pierre-Emerick Aubameyang? Oppositionen menar att han överhuvudtaget inte borde delta i mästerskapet – än mindre fortsätta frottera sig med Ali Bongo – medan han själv mest försöker distansera sig från de politiska dimensionerna.

Det är en fullt rimlig hållning, men problematisk att enbart använda sig av litegrann ibland när det passar. Det är svårt att lansera sig själv som Didier Drogbas arvtagare ena dagen, att tillägna priser till en despot andra dagen – för att sedan be om moralisk ansvarsfrihet den tredje.

– Jag vill inte behöva svara på frågor om politik, sa han häromdagen på en presskonferens som sändande tv-bolaget beIN Sports arrangerade inför premiären.

Har man kaptensbindeln på armen i Gabon 2017 kommer man att få dem ändå.

Källor: ”Gabon – democracy in question” – Maklele, Le Monde, L’Équipe, France Football, New York Times, 11 Freunde, L’Union, Echos du Nord, Gabonese Presse Agency.