Bank: Bristen på mål börjar bli ett problem
Det har pratats mycket om brist på yttrandefrihet, pressfrihet och mänskliga rättigheter inför VM.
En grej till bara:
Bristen på någon som kan tänka sig att göra mål börjar bli ett problem.
I feel bored.
Efter att ha ägnat tisdagen åt att se Danmark–Tunisien 0–0 och Polen–Mexiko 0–0 kände jag en viss sorts trygghet inför morgonmanglingen mellan Kroatien och Marocko. Inte så att jag nödvändigtvis behöver mål för att tycka om fotboll, men det skadar inte. Det finns en gräns för hur mycket balanserande mittfält eller diagonalspelande ytterbackar man orkar hetsa upp sig över innan man behöver få se ett hederligt gammalt nätrassel.
Och här fanns ju Luka Modric, vilket brukar garantera mål. Och Dejan Lovren, vilket på sätt och vis brukar garantera mål det också. Marocko med sin Hakimi-Ziyech-axel till höger, dribbelgubben Onuahi och en superpotent elva på det hela taget.
Här skulle det hända grejer!
Skulle det inte alls.
Orienterade sig kring Modric
Efter ett par vibrerande inledningsminuter där Marocko klev högt, stal boll och var en Kroatien-fot där och ett benskydd-där ifrån att komma fram till något riktigt intressant, så stelnade även den här matchen i försiktighet och taktisk noggrannhet. Walid Regragui (han som tog över efter att Vahid Halilhodzic tagit Marocko till Qatar) visste lika väl som alla andra att a) i den här gruppen skulle det vara väldigt illa med förlust i premiären, och b) att mot Kroatien får man inte släppa in Luka Modric bakom sina innermittfältare. Marocko spelade utifrån det, krympte ihop i mitten när de förlorade boll, spelade med inslag av man-man-markering centralt, såg till att dubblera mot Kroatiens nummer tio.
Den här upplagan av Kroatien har lagt på sig lite erfarenhet sedan EM senast, men de har (som Danmark eller Mexiko i går, som Nederländerna på sätt och vis) ingen jobbig, rörlig världsklasspelare som leder anfall på det där sättet som Mandzukic kunde göra förut.
De måste spela sig fram, och eftersom Luka Modric även vid 37 års ålder är den ende regissören i världen som ser ut som om han när som helst under en match skulle stanna och knyta skorna och ändå ha full kontroll på både bollen och 21 spelare runt omkring sig så kom allt att rotera kring honom. Marockos spel orienterade sig kring Modric, Kroatiens spel lutade sig mot honom. Redan i matchöppningen droppade han ner mellan Gvardiol och Lovren för att starta spel, det var där han fick syre. Jag hade hoppats att få se honom mäta sig med Viola-lejonet Sofyan Amrabat, men så högt upp klev han sällan.
Man kan tycka att ett lag med Brozovic och Kovacic borde kunna ha lättare att hitta trianglar som låter Modric glida framåt, men det hände oerhört sällan. Det här var samma match som jag såg två gånger om i går. Mycket kvalité, mycket försiktighet, inte mycket till målchanser.
Kroatiens försök inskränkte sig oftast till quarter-back-uppspel från Modric, Marocko såg nervöst ut i sitt eget spel och hoppades väl mest på att Hakimi eller Ziyech skulle löpa loss en gång eller två. En frispark, en hörna, något sånt. Inför matchen pratade Regragui om att det viktigaste var koncentration – och han fick verkligen ett lag som koncentrerade sig. De koncentrerade sig fruktansvärt mycket.
Tysklands protest inför VM-matchen mot Japan – höll för munnarna
Kanske blir det till och med ett mål?
Det kanske låter som att jag raljerar, men det gör jag inte. Hade jag varit ute efter den sortens poänger hade jag skrivit mer om Dejan Lovren (antivaxxare, galenpanna och innehavare av en imponerande samling Kinderegg-leksaker), det här är bara ett konstaterande av fakta:
Här möttes två lag som inte tänkte förlora.
Nikola Vlasic kom nära på ett inspel från Borna Sosa före paus, Hakimi sköt ett fint skott rakt på Livakovic efter en timme, men här fanns inget som gav utslag på några Expected goals-mätare.
Kroatien spelade VM-final för fyra år sedan, de är en målskytt ifrån att jag ska tro på deras chanser nu också. Marocko klev ändå in mot en VM-finalist och, tja, var där. De förtjänade sin poäng, de kan säkert växa med den också, och nu ska de möta Belgien.
Jag tänker att det där är en match man väldigt gärna hade sett i vissa kvarter i Bryssel eller Liège.
Kanske blir det till och med ett mål?