Tekniken riskerar det fotbollen handlar om

Brenning: Många fördelar men ett gigantiskt hot

VAR – Video assistant referees testas under pågående mästerskapet i Ryssland – Confederations Cup.

Det jag älskar allra mest med fotboll är känslorna. De översvallande, oreserverade och omedelbara känslorna.

Målvrålet när en boll ligger i nätmaskorna. Kramarna bland främmande människor. Tårarnas hos annars emotionellt reserverade individer.

Det finns många fördelar med videotekniken men också ett gigantiskt hot som gör att jag inte kan känna annat än motstånd mot den.

Den riskerar just känslorna.

Eduardo Vargas gjorde 1-0 för Chile mot Kamerun i Confederations Cup. Vargas jublade, laget jublade, förbundskapten Pizzi jublade och fansen gungade på läktaren. Först sedan målvrålet lagt sig och speakern till och med annonserat målskytten kom beskedet från videorummet.

Bortdömt. Offside.

Här det blir knepigt

Det är här det blir knepigt för mig (inte bara för att det fortfarande inte är helt bevisat att målet faktiskt borde ha underkänts vilket i sig självklart är ett argument mot tekniken). Min oro är att framtida fotbollsmål kommer följas av ett reservat och ängsligt jubel i väntan på en bekräftelse. När den väl kommer har den omedelbara känsloströmmen sedan redan ebbat ut och det där oreserverade måljublet som egentligen övergår allt förstånd riskerar därmed att utebli.

Det där jublet som är mitt fotbollsknark. Det som fått mig att hela mitt liv söka mig till fotbollsarenor, tv-skärmar och (i en nu svunnen tid) radioapparater.

Jag förstår fördelarna med videogranskning. Rättvisan och kanske framförallt den betydligt mer uthärdliga situationen för de allt för utsatta domarna. Där finns det vinster att hämta.

Men min oro är att förlusterna kommer vara större. Jag må vara en bakåtsträvande rättshaverist här men jag tycker inte det är värt att ta den risken.

Värdelös utan känslor

Ta bort klungbildningar runt domarna, straffa filmare hårdare och sätt dit maskarna. Gör allt för att få ett mer flytande spel men gör det inte med nya avbrott som är precis det vi vill bli av med.

Sträva efter rättvisa, använd målvideoteknik som ger omedelbara besked och ge straffområdesdomarna utökat inflytande. Men korrigera inte domslut i efterhand.

Låt domarna – precis som spelarna – göra misstag och försvara dem genom att arbeta med spelarnas samt publikens attityd. Det är en björntjänst att försöka skydda dessa högpresterande superproffs genom att förvandla dem till mänskliga statister åt en Canon-märkt huvudrollsinnehavare.

Allt behöver inte vara så förbannat rättvist heller. Låt oss känna istället! Frustration, besvikelse men också omedelbar ohejdad glädje i dess allra renaste form. Det är ju det allt handlar om.

Vad är fotbollen utan känslor? Rättvis, absolut. Men likväl värdelös.

Följ ämnen i artikeln