Asahara: Jag kommer aldrig ifrågasätta dig igen, Takuma
De frustrerar mig i varje mästerskap.
Men de överraskar mig också – i nästan varje mästerskap.
Keisuke Honda får ursäkta, men Takuma Asano kan mycket väl ha skänkt mig mitt vackraste VM-minne.
Som halvjapan uppvuxen i Sverige så finns det givetvis ett specifikt landslag som jag bryr mig allra mest om – och det är ju då Japan. Vilka aspekter i min uppväxt som bidragit till det ska låtas vara oanalyserat och osagt, men så är det.
Samtidigt finns det nog inget lag som kan frustrera mig så mycket som mitt kära Samurai Blue. Som har frustrerat mig så mycket och så ofta.
För det är ju laget som aldrig tar det enkla passningsbeslutet. Laget som skoningslöst kastade mig mellan osannolikt hopp och tom förtvivlan på en uteservering i Nordmakedonien VM-sommaren 2018. Laget som gett mig tårar när de skjuter bort sig i en VM-åttondelsstraffläggning mot Paraguay. Laget som gjort att jag fortfarande stör mig på Tim Cahill och Australien. Laget som alltid tar de största rubrikerna här i Sverige för att de städat ett omklädningsrum snarare än för vad de åstadkommit i en fotbollsmatch.
Laget som gjort hedersamma förluster till en konstform.
Laget som jag trott så lite på i ett VM-sammanhang att jag vågat lova att jag blonderar mig som Keisuke Honda om det någonsin skulle bli ett VM-guld på herrsidan.
Och det trots att det säkert skulle bli orangefärgat snarare än blont om jag försökte, let’s face it.
BRAVO!
De senaste veckorna har de varit laget som tar med en matchotränad och trött Takuma Asano till Qatar i stället för Celtics bästa målskytt till min stora uppgivenhet. Trots att exakt det de saknar, och saknat sedan urminnes tider, är en utpräglad målskytt av rang. Så pass mycket att det faktiskt finns en nygjord animeserie som handlar om just det japanska landslagets eviga forwardsbrist (Blue Lock heter den, om ni undrar).
För er som lyssnat på diverse VM-poddar och dylikt inför mästerskapet vet vad jag tyckte om beslutet att ta med Asano före Furuhashi till VM. Ni vet också hur löjeväckande jag tyckte det var att sätta kvartsfinal som uttalad målsättning när blott ett gruppspelsavancemang hade varit en bragd i en grupp med Tyskland och Spanien.
Ni vet hur lite jag trodde på detta, även i år. Och en halvlek in i premiären såg det precis lika illa ut som jag hade väntat mig.
En ytterligare halvlek senare har jag håvat all min tveksamhet rakt ned i det japanska havets välkomnande och blåa djup.
Jag är fortfarande sur på Arsene Wenger att han aldrig återvänt till Japan för att ta över som förbundskapten och jag tror fortfarande att även detta världsmästerskap kommer sluta i besvikelse – tro inte något annat.
Men just nu kan jag bara göra som Yuto Nagatomo och osammanhängande skrika ”BRAVO!”
Som jag ju faktiskt också gjort så många gånger förr. För minnena är ju inte bara frustrerande.
Kan aldrig bli klok på dem
Denna onsdag blev Takuma Asano min favoritspelare genom tiderna, som så många andra mediokra landslagsforwards i Japans landslagshistoria blivit förr i euforins stund. Och i samma sekund som han, från icke-existerande vinkel, borrade upp det där 2–1-målet i nättaket bakom Manuel Neuer så tog han en ärofylld plats i min japanska landslagsminnesbok.
Tillsammans med minnet från den asiatiska mästerskapskvartsfinalen mot Jordanien 2004 när en, ändå vanligtvis ganska timid och lugn, tolvåring hoppade runt i mormor och morfars vardagsrum som en speedad iller.
Tillsammans med minnet av när vi tog ledningen mot självaste Brasilien 2006 och jag, med en 14-årings naivitet, faktiskt trodde vi hade en chans (spoiler alert: det hade vi inte).
Tillsammans med minnet av när mitt 18-åriga jag gjorde tidigare nämnda hårfärgningsvad när Keisuke Honda dundrade in en frispark mot Danmark 2010.
Tillsammans med minnet av den allra mest knökade sportbarupplevelse jag upplevt, en kväll i juni i centrala Kyoto 2012.
Faktiskt också på ett sätt tillsammans med minnet av den där uteserveringen i Ohrid för fyra år sen.
För vi ledde ju faktiskt med 2–0.
Kommer vara pessimistisk igen
Även om det skulle bli en skrälltorsk mot Costa Rica, en väntad förlust mot Spanien och respass på det så kommer jag ändå minnas detta japanska landslag med värme – tack vare den bragdartade andrahalvlek jag nyss fått bevittna. Tack vare det där kanonavslutet från en avdankad gammal Arsenaltalang som jag toksågat i etern.
För inte ens i min vildaste fantasi kunde jag ju förutse ett Japan som slår ett Tyskland. I ett VM.
Om fyra år kommer jag säkert sitta och vara oerhört pessimistisk till de japanska VM-chanserna och en förbundskaptens trupputtagning ännu en gång. Jag kommer säkert kalla den uttalade målsättningen för naiv på förhand även då. Men jag kommer säkert också att få nya minnen att spara, så väl älskade som frustrerande.
Vem vet, jag kanske till och med tvingas färga mitt hår någon gång.
En sak vet jag i alla fall med all säkerhet.
Jag kommer aldrig att ifrågasätta dig igen, Takuma.
