Bank: Så ska MFF skrämma PSG
När elljusen tänds hemma hos Zlatan måste Malmö FF vara modiga
paris. Välkomna hem till Zlatan Ibrahimovic, Malmö FF. Här lyser stjärnorna, här springer alla lite fortare.
Om ni vill få med er något hem måste ni stjäla PSG:s slogan först:
Dröm större.
När Åge Hareide klev av bussen utanför spelarhotellet i Paris åttonde arrondissement hade Molde-managern rockstjärneglas för ögonen.
Vädret var opålitligt som en Nicklas Bendtner i ett tequilarace, men eftersom Hareide gjort det till sin psykosociala uppgift att göra den här truppen till det den måste vara snarare än vad den är var det fullkomligt rimligt.
De kan ju inte komma hit och be om ursäkt.
– Det är fotboll, om man jobbar kan man vinna, sa Enoch Kofi Adu, och ryckte på axlarna.
För sex år sedan såg jag honom spela b-lagsfotboll på Stade du Ray i Nice. Han hade spelat U17-VM för Ghana, packat väskan full av drömmar och åkt till Europa för att bli något stort, men det var hans bästis Abeiku Quansah jag fastnade för. Jag skrev att ”jag drömmer om att han tar steget från bänken in i laget. Han är inte nära än, men han kan bli något riktigt bra”.
Quansah kom till a-laget, till Ukraina, sedan skadade han knäet och flyttade till Egypten.
Enoch Kofi Adu kom aldrig till a-laget, men han kom till Champions League.
– Det är andra gången jag är här. Jag åkte till Paris på en bortamatch med Nice, men fick inte spela. Jag tror att det var 2009.
Det kommer att brinna på Parc des Princes ikväll, PSG rullar för första gången någonsin ut sin gala-elva med Cavani-Ibrahimovic-Di María, Zlatan Ibrahimovic själv ska sluta alla sorters cirklar genom att göra slut på laget där karriären startade.
Om vi ska leta efter svenska halmstrån mitt i elden så är det i historier som Adus vi kan hitta dem.
Vilka var Arnasón och Adu för ett par år sedan? Var befann sig Wiland och Berget? De var petade och bortglömda. De hade hamnat på en bänk, de var talanger som hade stannat upp.
Tänker inte be om ursäkt
I kväll går de in på en golfgreensgrön gräsmatta i Paris för att mäta sig med Zlatan Ibrahimovic.
De har fått den där chansen de hade förlorat för längesen.
Åge Hareides jobb är att försöka få dem att tro på den, att låta det här äventyret bli något mer än en turistresa hemma hos Zlatan Ibrahimovic, att få dem att – som i Paris Saint-Germains moderna klubbmotto – drömma större. 2500 MFF-supportrar har inte åkt hit för att se sitt lag vara imponerade.
I går satte sig Hareide i pressalen på Parc des Princes, sippade på en kopp kaffe och pratade om alla internationellt erfarna spelare han fått in. De har mött Di María, de har spelat mot Luka Modric, de tänker inte be om ursäkt.
– Man måste vara realist åsså, sa Markus Rosenberg, och det har han rätt i.
MFF lär spela sitt europaspel i kväll, 5-3-2 för att skydda det som måste skyddas, men uppställningen betyder mindre än utförandet. Det är klart att de kommer att försvara lågt, men om de blir ens en milliprocent passiva i sitt presspel kommer de att bli uppätna med benskydd och allt.
Saknar kontinuitet
De måste vara modiga nog att kunna hålla i bollen två-tre passningar när de vinner den.
De måste vara tuffa nog att spela ett presspel som är så aggressivt att det skräms. De måste, framför allt, vara kalla nog att kunna utnyttja de få chanser nästan alla fotbollslag får i nästan alla matcher. Felipe Carvalho på en hörna? Markus Rosenberg i en tidig kontring?
Hareide har repristittat på matcherna mot Atlético Madrid och Juventus från i fjol, men det var ett helt annat MFF som spelade de där matcherna. Hareide säger att han har ett bättre mittfält nu än då, och det stämmer, men han har också blivit av med en av de få konkurrensfördelar svenska lag trots allt brukar ha när de åker ut i Europa.
Här finns ingen kontinuitet, inget reflexmässigt etablerat sätt att spela, inga spelare som känner varandra lika bra som de känner sina mammor.
Ingen annan klubb i årets Champions League har haft en lika intensiv spelaromsättning som MFF. Här finns inte en enda spelare som spelade i himmelsblått 2013. Det är unikt, och det är ett problem.
– Man måste vara realist åsså, sa Markus Rosenberg igår, och det har han rätt i.
I Rosenbergs värld innebär det att veta vilka man möter, för att forma spelet efter det. I min värld innebär det att det skulle vara en stor överraskning om Malmö trots allt kommer härifrån utan att ha förlorat rejält.
Elva himmelsblå drömmar
Jag tror inte att Yoshimar Yotún kommer kunna maskera sina defensiva brister i 90 minuter, jag tror inte att Rosenberg och Djurdjic är skarpa nog för att lura Thiago Sila, och jag tror inte att MFF är skickligt nog för att vila med bollen så mycket som de behöver.
Men jag trodde inte att Enoch Kofi Adu skulle spela Champions League-fotboll heller, jag kunde inte föreställa mig att Åge Hareide skulle komma till Paris i solglasögon.
Det är elva himmelsblå drömmar som springer in hemma hos Zlatan i kväll, när elljusen tänds och Uefa-hymnen dundrar från Auteuil till Boulogne.
Ingen trodde de skulle ta sig hit, så varför skulle de inte kunna drömma lite större?