Champions League blev lite mindre flärdfullt

Men inte ett dugg mindre intressant

Bara under stora kvällar ser man hur fina familjer hänger ihop.

Hej då, Real Madrid.

Hej då, Arsenal.

Champions League är ingen plats för föräldralösa.

Roberto Carlos sänker Madrid efter sex sekunder, Diaby gör det enda misstag man inte får göra mot PSV, Julio César, Helton och Tony Sylva gör alla förbjudna målvaktsmissar.

Vi tar det igen: Man har inte råd med misstag i Champions League-slutspelet.

I London slocknar just nu ljusen över rymdskeppet i Ashburton Grove, Arsenals säsong har tagit slut på tolv dagar och misstagen de gjort gör att jag är övertygad om att Fredrik Ljungberg aldrig kommer att vinna den där finaste bucklan med Arsenal.

Arsène Wenger har gjort dem till världens kanske vackraste lag, ett modernt totalfotbollsprojekt med så mycket ung elegans att det borde fått Tate Gallerys Turner-pris för längesen.

Om Wenger vore mycket mindre Wenger hade Arsenal inte varit någonting.

Om han vore l i t e mindre Wenger så hade de varit europamästare.

Varje mål verkar kosta en miljon

Det är som om varje Arsenalmål kostar en miljon, de gör inte mål på inlägg och det finns för få i laget som har den där direkta egenskapen som Fredrik Ljungberg hade när han var som bäst. Att man bara skickar in skiten, helt enkelt.

Wenger har inte köpt en Ian Wright, han skulle inte ta i Ruud van Nistelrooy med handskar och tång. Arsenal spelar sig in i mål, och utan Thierry Henry är de inte ens bra nog på det.

På sätt och vis är det sympatiskt, men det är också en gigantisk brist.

Henry, Ljungberg och Kolo Touré bar (tillsammans med lille Cesc) Arsenal till final i fjol. Med Henry skadad, Ljungberg en bit från formen och Touré på en kant saknade laget föräldrar i går.

Arsenal spelade, det ska sägas, ändå ut PSV. Holländarnas resultat imponerar, men de är mil från det löpande, sprudlande kollektiv som Hiddink byggde och klubben sålde.

I går var PSV endimensionellt, platt. Inte ens deras försvarsspel var bra; Koné och Farfán gjorde inget av det som Kuyt och Bellamy gjorde så sanslöst skickligt och lojalt mot Barcelona. De svettades inte defensivt, spelade inte ens något engagerat styrspel.

Arsenal kunde börja spela anfallsspel framför PSV:s backlinje – och om inte Koné skadat sig och tvingat Koeman till ett byte så hade Arsenal vunnit det här med 3–0.

Nu fick de 1–0 gratis på hörna, och sedan glömde Diaby bort regel nummer ett för matcher mot PSV: Man släpper INTE Alex på fasta situationer.

Det mjuka, vackra Arsenal fick en smäll igen. Tre matcher på tolv dagar skulle definiera deras säsong och nu är de spelade:

1-2 mot Chelsea i Ligacupfinalen. De var stundtals överlägsna trots att de spelade med juniorlaget.

0-1 mot Blackburn i FA-cupen. Mål med tre minuter kvar.

1-1 mot PSV.

Arsenal kommer att spela Champions League i höst, men de kommer inte att spela en enda riktigt tung, stor match på ett halvår.

Det är ett gigantiskt misslyckande – men de vet i alla fall vart de vill och vart de är på väg.

Real har ingen aning

Real Madrid har fortfarande inte en aning.

I går körde Bayern en Atlantångare, två Cityjeepar och en tyrolerorkester genom spanjorernas backlinje innan matchen var över.

Real Madrid är identitetslöst, glädjelöst, föräldralöst. Klubben måste bygga om från grunden och det kan ta två år, kanske mer. Real Madrid behöver en ny fadersgestalt, någon som är så stark att han får den tid som behövs. Men vilken tränare får den tiden?

Marängerna omges av tusen frågor, och Fabio Capello är inte svaret på en enda av dem.

I morgon lottas kvartsfinalerna, de snygga stannar hemma och de bäst organiserade är kvar.

Ingen kommer att vilja möta Liverpool eller Valencia, men det är en månad till kvartarna, och så dags kan Bayern, Chelsea eller Milan ha vaknat till liv på allvar.

Jo, Champions League blev lite mindre färdfullt den här veckan.

Men inte ett dugg mindre intressant.