Fagerlund: Hänger Sverige med i utvecklingen?
LONDON. En kolossal arena i hjärtat av en storstad, med en enorm motståndare på andra sidan.
Nya, storartade tider råder för damernas EM-kval.
Hänger Sverige med i utvecklingen?
Inget ont om bortamatcher mot Moldavien eller Lettland men...
... Nog är det skillnad på att stå på Wembley Park Station i London och blicka ut över allén fram till Englands jättelika nationalarena.
– Jag gillar inte att spela inför fyra pers, som Kosovare Asllani krasst uttryckte det häromdagen.
Nu får kaptenen och resten av laget insupa atmosfären från närmare 70 000 åskådare på en av de mest ikoniska anläggningarna i världen.
Det är nya tider för damfotbollen och framför allt för EM-kvalupplägget.
Att Sverige ska möta England, Frankrike och Irland är utan tvekan en så kallad ”mardröm”. Vad som gör det till en lättare ”mardröm” är att det finns fler chanser även om en direktplats inte skulle säkras via gruppspelet.
En bekväm raksträcka eller en slingrande bergsväg genom Alperna. Vi lär hamna i värdlandet Schweiz på ett eller annat vis.
Fram tills dess är det bara att njuta av färden.
Lugn som en filbunke
Det mest intressanta med dessa kommande, tuffa test är att se var Sverige befinner sig i hierarkin nuförtiden.
En lyckad VM-turnering på andra sidan jordklotet följdes trots allt upp av en halvdan insats i Nations League, vilket måste ses som någon form av varningsklocka.
Om Peter Gerhardsson har det minsta huvudbry, exempelvis över hur startelvan ska formeras, visar han det inte.
Förbundskaptenen är – som alltid – lugn som en filbunke och påpekar i sann Erik Hamrén-anda att slutelvan är precis lika viktig.
I just detta fall stämmer det antagligen.
Asllani svarar ett rungande ”ja” på frågan om hon är redo för spel, vilket säkert stämmer, men hur länge då? Det är inte som att 34-åringen brukar lyssna på medicinska teamets hänvisningar.
Att mittbacken Magdalena Eriksson körde på 78 minuter senast för Bayern München är ett gott tecken, särskilt med tanke på att både Amanda Ilestedt och Nathalie Björn saknas.
Mittfältaren Elin Rubensson, som Sverige så desperat behöver ha tillbaka i fullt slag, gjorde 67 minuter för sitt Houston Dash i amerikanska ligan förra veckan.
Ofattbar talang
Samtidigt bör det kanske inte vara fokus på individer inför just denna match, även om det är oändligt glädjande att höra att Fridolina Rolfö spelar fotboll utan smärtor igen.
När Sverige har varit som bäst mot de största nationerna har hela kollektivet stuckit ut. Laget har uppträtt som en synkad fågelflock (och ibland energisk bisvärm) med en noggrant utstuderad plan.
Hur stark engelsk damfotboll än har vuxit sig de senaste fem åren, finns det fortfarande svagheter att nyttja hos The Lionesses.
Rosa Kafaji, ur Sveriges nya generation, log bara mystiskt och ville inte svara på exakt vilka. Troligt är att Englands försvar är en av diskussionspunkterna under matchgenomgången.
Avsaknaden av skadade Millie Bright samt Leah Williamson (som just nu dras med en känning i knäet) har tvingat förbundskapten Sarina Wiegman att klippa och klistra i mittförsvaret.
Emellertid saknar inte direkt England kvalitet i truppen. Ta bara mittfältet, med spelare som Keira Walsh, Georgia Stanway och möjligen även landets nya stjärnskott, Jess Park.
Eller Lauren James, en ofattbar anfallstalang som Magdalena Eriksson tacksamt nog känner väl från tiden i Chelsea.
Börjat vältra sig i framgången
Jag brukar motsätta mig det förenklade påståendet att engelsmän är arrogantare än andra fotbollsnationer, särskilt på herrsidan.
Sitt damlandslag tog de däremot inte tillvara på förrän, ärligt talat, för två år sedan när EM-bucklan säkrades på hemmaplan. Det är nästintill svårt att verkligen greppa hur fullständigt vital den segern var för fotbollens tillväxt på de brittiska öarna.
Nu banar de väg för en del av idrotten som de så länge valde att ignorera.
Missförstå mig inte, det är självfallet positivt att England äntligen har börjat satsa på damfotboll och att flickor ges ökade möjligheter att spela fotboll i skolan (vilket vansinnigt nog har varit långt ifrån en självklarhet).
Med blågula ögon sett har dock England börjar vältra sig lite väl mycket i de senaste årens framgångar.
De rödvita supportrarna minns tydligt den – för svenskar, bedrövliga – sommarkvällen på Bramall Lane i Sheffield 2022 när Sverige stupade brutalt med 0–4 i semifinalen.
Alessia Russo klackade och höll på framför Hedvig Lindahl, ett numera klassiskt mål som strösslade än mer salt i såren.
De förväntar sig att något liknande sker nu på Wembley Stadium, vilket inte är omöjligt.
Med det sagt går det inte att föreställa sig en bättre morot för hungrande svenskar. Dessutom inför ett enormt publikhav – damfotbollens nya, efterlängtade vardag.