En motståndare från en annan verklighet

Wegerup: Hamnar Sverige fel och låter Nordirland styra, då kan det sluta hur som helst

LONDON

För drygt fyra år sen lämnade Neil Lennon Nordirlands landslag.

Han hade inte blivit petad, han hade inte bråkat med förbundskaptenen.

Han hade blivit mordhotad.

Han var ju katolik.

När Sveriges landslag i dag anländer till Nordirland är det till ett land som på nytt vågar känna hopp. Efter alla bakslag och nederlag kom i går den historiska uppgörelsen i Belfast. Ärkefienderna Ian Paisley och Gerry Adams blev överens. Den 8 maj ska Nordirlands självstyre återupprättas.

De svenska spelarna har med rätta studerat Nordirlands spelsystem, inte dess politik och historia. Likväl kan det vara värt att minnas vilka det är man möter, under vilka förhållanden motståndarna växt upp och levt.

Skyttekungen David Healy förutspår ”en väldigt speciell atmosfär” på Windsor Park i morgon kväll.

”Störst på flera år”

Journalisten Steven Beacom kallar matchen ”den största på flera år för Nordirland”.

Den stämningen, de förväntningarna och ett lag som aldrig hört uttrycket ”ge upp”, det är vad som väntar.

Min oro är inte djup, men den finns där. Tar Sverige bara kommandot och gör mål någorlunda snabbt så kan Lagerbäck införa joddling på schemat nästa landslagssamling. Vinst och EM skymtar bakom närmsta alptopp.

Hamnar Sverige fel och låter Nordirland styra, då kan det sluta hur som helst. Som Lagerbäck träffande sammanfattar det:

”De spelar i sitt eget land”.

Jo, de gör det och det är ett land med en tragisk och hatisk historia. Nordirlands spelare vet allt om bittra förluster och om att kämpa under förhållanden som är långt bortom vår trygga, svenska fattningsförmåga.

Fråga Celtics Neil Lennon som var lagkapten i Nordirland när han i augusti 2002, efter en rad mordhot, beslöt sig för att lämna landslaget. Nordirlands landslag är av tradition protestantiskt, Lennon är katolik. Det räckte för att han skulle tvingas välja sin familjs säkerhet före landslagsspel.

”Det är skamligt att det ska ta slut på det här sättet”, sa Lennon då.

Våldsvåg med rötter i 1600-talet

Skamligt och sorgligt – och för en utomstående svårt att ta till sig. Nordirland-konfliktens ruttna rötter når ända tillbaka till 1600-talet. Den senaste våldsvågen, ”the troubles”, kom på slutet av 1960-talet. Katoliker mot protestanter. Soldater på gatorna. Våld. Attentat. IRA, UVF, UDA. Brutna avtal och vapenvilor.

För den oinsatte svårbegripligt, rentav obegripligt. Siffran 3?700 döda kan dock alla förstå. Antalet förstörda liv är oräkneligt.

Efter fredsavtalet 1998 har dödandet minskat, våldet stillat av. Turister flanerar i Belfasts upprustade stadskärna. Men utanför den finns fortfarande områden där man inte vill gå fel, där maskerade män med vapen blickar ner mot en från spöklika väggmålningar.

Och även om blodet tvättats bort från Belfasts gator kan inget utplåna minnena av konfliktens offer.

Brandbomben tog tre liv

Själv glömmer jag aldrig bröderna Quinn. Richard, Mark och Jason, elva, nio och åtta år gamla. De bodde i protestantiska Ballymoney. Deras mamma var katolik. Det räckte. En brandbomb kastades in i familjens hem. De tre små pojkarna dog i sina sängar.

Tragedin ägde rum 1998, samma år som Fredrik Ljungberg skrev på för Arsenal och Lars Lagerbäck blev assisterande förbundskapten åt Tommy Söderberg. Inte längesen alls, i ett historiskt perspektiv blott ett ögonblick.

Det är den verklighet som format Sveriges motståndare. Så visst betyder en seger i morgon kväll mycket för Nordirland. Men att Gerry Adams och Ian Paisly i går för första gången någonsin satte sig vid samma förhandlingsbord, det var den största segern.

Jennifer Wegerup