Uppdrag: Vinna tillbaka folket

Erik Niva

Milla och Eto’os mitt uppe i nån sorts revirgnabb

Nytt djungelordspråk: När den gamla lejon­hannen retar upp den nya så blir flocken lidande.

Roger Milla och Samuel Eto’o är mitt uppe i ett sorts revirgnabb.

Samtidigt är Kamerun en enda match ifrån att åka ur VM.

Utan någon som helst konkurrens var det VM-upptaktens stormigaste intervju.

Samuel Eto’o bankade ilsket i bordet framför sig – gång på gång – med sådan kraft att bandspelarna som låg där studsade upp och ner i takt med bultandet.

– Folk borde respektera mig och hålla käften. Att spela i en kvartsfinal är inte detsamma som att vinna VM. Min karriär slutar inte med kvartsfinaler. Jag har vunnit OS. Jag har vunnit två afrikanska mästerskap. Och hur många Champions League-titlar? Jag har inget att stå till svars för.

Ändå var det en av reportrarna som vågade ställa ytterligare en fråga på samma tema. Det skulle han inte ha gjort. Vredesveven hade nu vridits om ett varv för mycket.

– Mina känslor för min gamla idol hindrar mig från att säga vad jag verkligen tycker om honom, men jag har insett faktum. Han har inte skrivit historia.

Det var det sista Samuel Eto’o sa innan han stormade ut ur konferensrummet, men inte det sista han gjorde.

På väg därifrån dängde han till en radiomikrofon så hårt att den seglade iväg genom luften och träffade en fransk journalist i ansiktet.

Fick Millas tröja

När Samuel Eto’o var sex år gammal gick han på sitt livs första större fotbollsmatch. En av stadens stora hjältar var tillbaka i Douala – där han vunnit sina första liga­titlar – för att spela uppvisningsmatch.

Efter matchen kastade Roger Milla upp sin tröja på läktaren. En framfusig liten pojke lyckades fånga den. Samuel Eto’o hade fått sin första idol.

Tre år senare hade hans känslor vuxit till ren hjältedyrkan. Roger Milla hade dansat in fyra VM-mål för ett Kamerun som gått hela vägen till kvartsfinal.

Samuel Eto’o var en enkel pojke från New Bell, ett av de fattigare områdena i Douala. Han hade inte mycket, men han hade en jätteplansch på Roger Milla ovanför sin säng och han hade sin unika matchtröja.

Eftersom det inte gick att ha den på sig precis varje dag försökte han kopiera den. På alla sina andra t-tröjor skrev han en stor nia och namnet Milla på ryggen med spritpenna.

Skapade historia

I vuxen ålder har Eto’o ofta pratat om de euforiska känslor som sattes i svang hos honom den där förtrollade VM-sommaren 1990.

– Efter varje match sprang jag runt på gatorna i Douala. Ingen kunde få fatt i mig, för jag var så lycklig. Till och med när vi hade förlorat mot England tyckte jag att allt var fantastiskt. Det händer fortfarande att jag ser de där matcherna på video.

Och Roger Millas roll i det hela? Omöjlig att överskatta.

– Milla skapade historia; mannen som ingen hade räknat med var plötsligt hela VM:s stjärna – 38 år gammal. Vi afrikaner gillar historier där de omöjliga blir verklighet, och sedan återberättar vi dem som ännu lite mer heroiska än de verkligen var.

Med åren har ju Samuel Eto’o vuxit upp till att bli en ivrig och energisk talesman för den afrikanska saken. Han har själv sagt att han inte hade blivit den mannen om det inte vore för Roger Milla.

– Även om Västtyskland blev världsmästare var det en kameruan som stod för de vackraste bilderna från den där VM-turneringen, en svart man som dansade vid hörnflaggan. Roger Milla satte en hel kontinent i brand med sina mål och sina danser, och den elden brinner än i dag.

Milla tog över landslaget

Ju starkare kärlek, desto stormigare förhållande. Relationen mellan Samuel Eto’o och Roger Milla började vackla i samband med de afrikanska mästerskapen 2008. Kamerun förlorade öppningsmatchen mot Egypten med 4–2, och på läktaren grät Roger Milla.

Tillsammans med några andra gamla storspelare utnyttjade han därefter sin position för en palatskupp. De tog helt enkelt över laget från förbundskaptenen Otto Pfister, skötte uttagningar och taktikupplägg – och pratade med medierna.

– När man har att göra med en situation där något gått fel med laget, då måste man blottlägga det. Och folk verkade vara rädda för att säga att det var Samuel Eto’o som skapat den här röran runt laget.

Enligt Milla hade Eto’o åtagit sig en roll som han inte uppfyllde. Han upplevde sig själv som den självklara stjärnan, han hade synpunkter på laguttagningarna, han såg till att ta över lagkaptensbindeln och han tog hand om både speluppbyggnad och fasta situationer ute på planen – men vad fick egentligen Kamerun ut av det?

Mest bara dålig laganda och ett hafsigt spel, om du frågade Milla.

Och det gjorde ju kameruanerna, ofta och gärna. Det gör de ju fortfarande. Och därför var det så sent som i slutet av förra månaden som han än en gång fick en plattform för sina åsikter om Samuel Eto’o.

– För mig har han fortfarande inte gjort något för vårt landslag. Mycket för Barcelona och för Inter, visst, men nu förväntar sig folket i Kamerun att han gör detsamma för dem.

Det var nu som Samuel Eto’o exploderade. Han hade reagerat ilsket på kritik från Milla förr, men aldrig tidigare slagit mikrofoner i ansiktet på franska journalister.

Och han nöjde sig inte med det, utan hotade att helt enkelt dra sig ur VM.

– Är det värt att åka till VM för mig? Jag har fortfarande några dagar på mig att tänka, men jag behöver inte det här i min karriär. Jag lyssnar på det som sägs, och jag undrar: ”Vilka är det här? Är det mitt folk? Är det verkligen mitt folk?”.

Öppet brev

När Samuel Eto’o lugnat ner sig gjorde han som sårade svärmare gjort i århundraden; han fattade pennan, satte sig ner och skrev ner sina känslor i ett brev.

”Kära broder”, inledde han. Sedan flöt det bara på.

– Åren som gått har fört mig närmare min barndomsidol. Tyvärr har de även fått personen på den där affischen jag hade ovanför min säng att blekna, till och med skadats. Med vuxna ögon började jag gradvis se en helt annan person. Min barndoms drömmar har gradvis övergått i besvikelse och desillusion.

Men VM? Jo, dit tänkte Samuel Eto’o trots allt ändå åka. Inte för sin egen skull, menade han, utan för sitt fosterlands.

– Jag såg en bild på hur jag var draperad i Kameruns flagga efter Champions League-finalen, och jag insåg då att försvaret av de tre färgerna på den flaggan är något viktigt. Jag åker till VM eftersom jag älskar mitt land, och eftersom det är min patriotiska plikt att uppfylla min roll som kapten.

Och så slutklämmen, försoningen.

– Någon sa åt mig häromdagen att när han kommer till ett nytt land så är det enklaste sättet för honom att förklara var han kommer ifrån att säga: ”Jag är från Roger Millas land” eller ”Jag är från Samuel Eto’os land”. Trots allt är vi alla ambassadörer för Kamerun.

Brevet avslutades med underskriften: ”Tack för uppmärksamheten. Eto’o”.

Tung VM-start

Ingen kan tvivla på Samuel Eto’os förmåga att hitta precis rätt svulstighet i sina öppna brev. Dessvärre är det just nu ganska oundvikligt att ifrågasätta hans insatser som fotbollsspelare i Kameruns landslag.

Fram till och med VM-premiären mot Danmark har trots allt de allra flesta landsmän stått på hans sida i det här gnabbandet – men sedan dess är det som om alla Roger Millas domedagsprofetior blivit verklighet.

Eto’o var inte bara dålig mot Japan, han var det på ett sätt som gick ut över laget, med sin överambitiösa vilja att vara överallt och göra rubbet.

Kamerun måste vinna mot Danmark i?dag, men när förbundskaptenen Paul Le Guen gav presskonferens inför matchen gjorde han ett näst intill skamset intryck.

– Jag måste erkänna att det jag försökte med senast inte fungerade, och finns det inget värde i att vara tjurskallig. Det kommer att bli stora förändringar.

Vilka förändringar då? Jo, ganska precis de som Samuel Eto’o krävt i sina intervjuer de senaste dagarna.