Månsson: Få saker gör mig lyckligare just nu

En mosaik av bakgrunder och bäst på att samarbeta

helskärm

De kallas för Nya Sverige, landslaget där det inte spelar någon roll om du är svart, vit, gul eller blå.

Men för mig är U21-gänget i Tjeckien större än så.

För mig är de Hela Sveriges lag.

helskärm

Fotboll är en oviktig sak.

Spelet börjar och slutar med att man ska sparka in en boll i ett mål och sen är det inte så mycket mer med det.

Men eftersom fotboll också är världens viktigaste oviktiga sak så betyder den väldigt mycket för väldigt många.

Jag har en favoritstory som handlar om Frankrike och VM-guldet på hemmaplan 1998. Den har berättats förut, men jag tar den gärna en gång till.

Före turneringen hade Jean-Marie Le Pen, partiledare för högerextrema Front National, vid flera tillfällen uttalat sig negativt om fotbollslandslaget. För Le Pen var det inga riktiga fransmän som spelade för Les Blues, det var ett konstgjort lag bestående av araber och afrikaner.

Det var därför som de heller aldrig skulle lyckas. Problemet för Le Pen var bara att de gjorde det.

Zizou störst

Lilian Thuram, med föräldrar från Guadeloupe, var turneringens bäste försvarare, Patrick Vieira, född i Senegal, krigade på mittfältet. 21-årige Thierry Henry, också han med föräldrarna från Guadeloupe, visade hela världen vad han kunde.

Men störst av alla var förstås Zizou, spelgeniet vars mamma och pappa flyttat till Marseille från en liten kuststad i Algeriet. Med två mål i finalen mot Brasilien gav Zinedine Zidane Frankrike deras första och enda VM-guld, och efter triumfen var glädjen total. Det brukar sägas att det franska folket inte firat så mycket sedan andra världskrigets slut.

För Le Pen blev segern däremot ett stort nederlag.

Att Front National gjorde sitt klart sämsta val på ett decennium ett år efter VM-guldet kan förstås inte bara härledas till ett gäng fotbollskillar med utländska rötter, men den kortsiktiga effekten ska nog inte underskattas. Några år senare var Front National tillbaka på gamla nivåer igen, och i Europaparlamentsvalet i fjol fick partiet 32 procent av mandaten (de fick 5,75 i det där valet efter VM-guldet).

Sverige?

Jo, vi har haft spår av samma debatt.

För ett antal år sedan deklarerade Sverigedemokraternas Mattias Karlsson att han inte tycker att Zlatan Ibrahimovic är riktigt svensk, ett resonemang som Jimmie Åkesson sedan hakade på. Nej, det spelar ingen roll att Zlatan är både född och uppväxt i Malmö så länge hans kroppsspråk inte ser ut som Mattias och Jimmie vill. I deras värld kommer inte medborgarskapet i första hand, det gör vurm för Höganäskrus.

Nu har Zlatan varit lagkapten i flera år, nu har Zlatan slagit alla tiders målrekord, nu har Zlatan fått till det mesta...förutom en riktig stor landslagsframgång. För varje år sedan VM 2006 har blågult halkat allt längre efter världstoppen, paradoxalt nog i takt med att Zlatan etablerat sig där på egen hand.

Mosaik

Men nu är U21-gänget här. Laget som inte kan sluta att göra det omöjliga har tagit sig till EM-final.

Att det har skett mot alla odds behöver vi inte påpeka längre (även om någon gärna får räkna ut vad sannolikheten är för att Sverige ska slå ut Grekland, Polen, Turkiet, Frankrike, Italien, England och Danmark efter varandra) men det som gör mig allra mest glad är att det är LAGET som har gjort det.

U21-landslaget spelar som en fet familj, för att citera EM-låten Nya Sverige. 90-talistgenerationen sägs ofta vara individualistisk, och det kanske stämmer, men det otvivelaktigt största anledningen till EM-framgångarna handlar om ett sällsynt lyckat lagarbete.

En för alla, alla för en.

Samtidigt som det här är tidernas framgång på herrsidan utanför a-landslaget så finns det inga exceptionella talanger i laget. Visst finns det klass, visst lär John Guidetti, Oscar Hiljemark och Robin Quaison nå långt i sina karriärer, men jag har svårt att se att någon som en bärande spelare i ett lag som, säg, spelar final i Champions League. Sådana spelare finns det däremot gott om i landslagen som jag radade upp här ovanför.

Så vad består Sveriges lag av?

Jo, det är en brokig skara. Förutom att de flesta av spelarna kommer från småklubbar ute på vischan så har vi en mosaik av bakgrunder. Abbe Khalili har rötterna i Palestina, Robin Quaison och Joseph Baffo har sina i Ghana. Alexander Milosevic, Arber Zenili och Branimir Hrgota får in Serbien, Finland, Kosovo, Kroatien och Bosnien på kartan medan Isaac Kiese Thelins pappa är från Kongo-Kinshasa. Michael Ishak: assyriskt ursprung. Oscar Lewicki: rötter i Polen. Pa Konate: Gambia och Guinea. Och så min personliga favoritbakgrund: John Guidetti, som kombinerar Italien, Kenya, Bromma och Rissne som om inget vore mer naturligt.

Starka tillsammans

Att de här killarna springer livet ur sig i den svenska landslagsdressen är förstås inte märkvärdigare än att Oscar Hiljemark eller Ludwig Augustinsson gör det, men det händer någonting i mig när jag ser det här laget och hur enkla saker och ting kan vara. När migrationsfrågor diskuteras dag ut och dag in som om vi vore på väg mot inbördeskrig får de starka symbolerna, som fotbollen, gärna vara övertydliga. Då får det gärna kännas precis så härligt som det har gjort de senaste veckorna.

För det är känslan som det handlar om i första, andra och tredje hand – först därefter kommer intellektet in. Det är fortfarande bara fotboll, det handlar fortfarande bara om att göra fler mål än motståndarna.

Men när vi talar om symbolik så finns det mycket som man kan överföra till samhället.

I ett landslag har du ett antal individer, med ett antal styrkor och svagheter, som du ska sätta ihop till en enhet. Var du kommer ifrån eller vad du har gjort tidigare spelar ingen roll, det enda som räknas är samarbetet, och det har Sverige lyckats bäst med i hela Europa.

Guidetti, Hiljemark och Khalili och alla de andra spelar som en fet familj och få saker gör mig lyckligare just nu.