Frändén: Sverige bjöd på välregisserat intermezzo

Johanna Frändén

Det skulle ju bli en föreställning med välkänd intrig, det laddades för en stängd historia med målet att klara 90 minuter med livet i behåll.

Och istället: Sverige axlade självsäkert huvudrollen i den första akten av playoff-mötet och bjöd Italien på ett välregisserat intermezzo.

I den andra måste någon alltid dö. Kan det bli divan?

Janne Andersson hade pratat sig hes inför både svensk och internationell media om vikten av att sätta försvarsspelet när man möter Italien. ”It’s the defense” (the diifäns) som måste prioriteras när de fyrfaldiga världsmästarna står på andra planhalvan och en VM-biljett hägrar i horisonten.

Själv poängterade jag strax före avspark att det här inte var en kväll för överraskningar, ingen match för att få för mycket feeling.

Sedan visslade Cüneyt Çakir igång dramat på Friends Arena, ett par minuter senare markerade Ola Toivonen närvaro med att sätta en armbåge i oskön höjd på Leonardo Bonucci och Marcus Berg med att snacka till sig en varning.

Sverige tog befälet, och det var egentligen inga konstigheter, men offensiven som kom var allt jag aldrig trodde att Sverige skulle våga bjuda på mot Italien i en ödesmatch.

När det hade gått tio minuter och Italien äntligen fått tag på bollen gjorde de absolut inget med den annat än att valla den lite i egen backlinje. De. Försökte. Att. Få. Tiden. Att. Gå.

De fick andas ett tag, rätta till strumporna och börja om.

Ett par minuter gick, sen tyckte Jannes gäng att det var färdigvilat.

Underhållande och välregisserad

Emil Forsberg dribblade och röjde och hittade Ola Toivonen som slog en strumprullare från högerposition strax utanför Gianluigi Buffons bortre stolpe. Och sen fortsatte det.

Det var ingen ursinnig offensiv, självklart inte, men den var underhållande och välregisserad och ingen gång riskerade Sverige livet på allvar.

Albin Ekdal var auktoritär, Viktor Claesson var inspirerad och Emil Forsberg började växa ut till kvällens obestridliga primadonna.

Efter 17 minuter var bollen hos Robin Olsen och Janne Andersson tecknade ”lugna tempot”.

Det fanns förstås en poäng med att hushålla med energin. Men det betydde inte att Sverige tänkte lämna över initiativet.

Sebastian Larsson plöjde in och skar bort, Marcus Berg krängde och gjorde sig stor och Ola Toivonen svepte släpande fram, precist och lojalt, i offensivt straffområde.

När han hade Giorgio Chiellini framför bröstkorgen tittade han på Juventusförsvararen med en blick som såg ut att säga: ”Ola heter jag, men vad var det du hette igen?”.

Stoppade stjärnan från returen

När Marcus Berg efter knappa halvtimmen mejades ned av Marco Verratti, vars passningsvägar tillfälligt hade krympt till en radie på sjuttio centimeter, hade Jannes gäng uppnått ett litet delmål: Stoppa den redan varnade PSG-ballerinan från returmatchen i Italien genom ett nytt gult kort och avstängning.

Vaffanculo! gormade Verratti.

Vafan sa du? svarade Friends Arena.

Det var omöjligt att inte dras med.

Det var en fortsatt forcering som ingen alls flaggat för, en fullkomligt överraskande matchöppning och ja, Sverige hade faktiskt fått feeling.

Friends Arena hade fått ett drama som de underhöll med allsång och hejaramsor.
Det var en oväntad matchbild, med ett manus som Janne Anderssons elva behärskade tillfullo.

Med tio minuter kvar av första halvlek var den svenska pressen intakt, den hade blivit normaltillstånd och italienarna började se sura ut. Men argast var Gian Piero Ventura. Den italienske förbundskapten vräkte ur sig haranger som hördes hela vägen upp på pressläktaren och låt mig säga att de var av det vulgärare slaget.

Allt var inte perfekt förstås. De svenska frisparkarna slarvades bort och både Andreas Granqvist och Ludwig Augustinsson stod några decimeter fel när italienarna måttade välutbildade inlägg i boxen, men det blev aldrig riktigt obehagligt.

I andra halvlek gick Italien ut med offensivare instruktioner och ny regi. Sverige anpassade sig, Robin Olsen boxade behärskat bort det som kom för tätt inpå.

Då blev det obehagligt

Just inbytte Jakob Johansson hade knappt kommit upp i träningspuls när Ola Toivonen vräkte sig fram på ett inkast med all beslutsamhet hans 191 centimeter härbärgerar och nickade iväg bollen till Johansson som drog till. Och bollen fastnade på Daniele De Rossi, ändrade riktning, ställde Gianluigi Buffon och Sverige hade 1–0 på Italien.

Det var nu det skulle kunna bli obehagligt, det var här varje fotfel skulle straffas, men Italien hade inte mer än några vänsterrusher av Lorenzo Insigne att plocka fram ur trollerilådan.

Plötsligt hade 90 minuter gått och när fjärdedomaren annonserade fem minuters tilläggstid blev Janne Andersson förbaskad. När de fem minuterna växt till mentala femton var triumfen ett faktum.

Det här var ett Sverige som dikterade dramat, decimerade divorna och lämnade Friends Arena med den mest fulländade 1–0-seger man någonsin kunde kräva av dem.

Det var otroligt tillfredsställande. Det blir extremt nervöst på San Siro på måndag.
Men: Sverige lever och har hälsan och, dio mio, en fot i Ryssland.

Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och hela VM-kvalet på Eurosport Player