Löfwenius Veum om chocken: ”Som en explosion”

Publicerad 2023-12-27

Comeback, punkterad lunga, en uppseendeväckande flytt, serieseger och landslagsdebut för Norge.

Mimmi Löfwenius Veums 2023 har varit ett äventyr, ett äventyr som fick ett abrupt slut.

– Det var som en explosion i hela knäet, säger hon till Sportbladet.

Den svensk-norska fotbollsanfallaren Mimmi Löfwenius Veum sitter fortfarande på golvet efter att ha gjort rehabövningar när hon svarar i telefonen.

– Jag har inte kommit upp än, säger hon.

Vad är det för övningar du gör?

– Det är sträck- och böjgrejer, men jag får inte böja för mycket. Det är för att få ner svullnaden och så. Extremt tråkiga övningar.

Det har inte ens gått en månad sen anfallaren skadade knäet i den norska cupfinalen mellan Vålerenga och Rosenborg på Ullevål och just nu handlar det mesta om att ta en dag i taget. Något som kan vara nog så påfrestande för en person som är van att vara aktiv. Det blir inte bättre av att hon har ont.

– Jag har haft ganska mycket smärta sen operationen den här gången, så det är inte många knop. Det går långsamt, blir mycket julfilmer.

Vilken är favoriten?

– Den här Love Actually är ju på toppen av julfilmslistan.

Mimmi Löfwenius spelar för det norska landslaget.

Hyllar famlijen

29-åringen som kommer från Sverige och debuterade i damallsvenskan med Dalsjöfors redan 2011 flyttade till Norge 2014.

– Jag trivs jättebra här. Det har blivit mitt hem. Jag har bott här i hela mitt vuxna liv, så det är inte så mycket man saknar längre förutom familj och vänner.

Men hon har familj i Norge också och just nu får maken Sondre dra ett stort lass på hemmaplan med parets två barn.

– När de kommer hem kollar vi på Trolltider, den svenska julkalendern, det kan vi göra ihop. Sen är det fullt kör med duschning och matlagning och sånt och då får morsan ligga kvar på soffan, säger hon och fortsätter:

– Familjen har förståelse. För när man har familj är det inte bara jag som satsar, det är hela hushållet. Min gubbe är helt otrolig, men jag tror han ser framemot lite semester i sommar, säger hon med ett skratt.

När 29-åringen pratar om familjen märks det tydligt hur mycket den betyder när fotbollslivet än en gång ryckts undan.

– Det är lätt att man känner sig isolerad för det är svårt att känna sig delaktig i laget när man är skadad. Det blir så mycket känslor, man känner sig bitter och då är det skönt att ha något annat att tänka på.

Och är det någon som vet vad det är som väntar så är det den svensk-norska anfallaren. För åtta månader sen gjorde hon comeback efter en korsbandsskada i det andra knät.

– Jag såg framemot att ha två sammanhängande säsonger. Det har jag inte haft på nästan tio år. Det har liksom alltid varit någonting.

”Kände att det var mycket värre”

Det var precis innan halvtidsvilan i cupfinalen mot Rosenborg som olyckan var framme den här gången.

– Alltså det har varit tungt. Det var ju chockartat när det hände.

Minns du vad du tänkte där och då?

– Ja, jag visste direkt. När jag drog korsbandet förra året visste jag också direkt. Du hör en sån hög smäll, liksom inne i öronen typ, men denna gången kände jag att det var... mycket värre.

– Det var en explosion i hela knäet och det gjorde extremt ont.

Dagen efter fick hon det väntade beskedet att knäet var trasigt, korsbandet av. Det skulle krävas operation och en rehabtid som är beräknad till ett år, beroende på hur allt går. 29-åringen beskriver det själv som en väldigt känslosam period.

– Det var ångest och panik. Man tänker ju på så mycket när det händer, framförallt när man vet vad det är.

2023 har onekligen varit en berg- och dalbana för anfallaren.

– Det har varit ett äventyr. Jag hade inga förväntningar. Framförallt inte med tanke på fjolåret och hur säsongen startade.

Året som inleddes med att Löfwenius Veum gjorde comeback i april bara för att punktera lungan under en akupunktur och missa de två första seriematcherna.

– Det kändes ju lite knäppt. Då tänkte jag bara så här fy fan... Jag är inte en sån som har så mycket tro och sånt men då tänkte jag att någon jävla högre makt vill inte att jag ska spela fotboll.

Sen dess har hon undvikit akupunktur i torson och ryggen. Fotbollen flöt på. Det gick bra med Lilleström och ännu bättre efter den uppseendeväckande flytten till rivalen Vålerenga.

– Allt det vi fick uppleva med klubben. Vi spelade i Champions League och gjorde det ganska bra, även om vi önskar att det varit ännu bättre. Vi vann serien och gick till cupfinal. Det har varit så sjukt mycket på klubblagsnivå som har varit enormt.

Tårar i debuten

Efter år av motvind blåste det äntligen lite medvind och i september fick hon också göra A-landslagsdebut, för Norge.

– När det med landslaget kom så var det bara liksom... Jag var tvungen att nypa mig i armen och bara försöka ta in allting.

Uttagningen skapade rubriker även i Sverige, då Löfwenius Veum har spelat 33 ungdomslandskamper iklädd blågult. Hon var bland annat med i det F19-landslag som vann EM-guld 2012. Om det svenska a-landslaget någonsin varit nära svarar hon kort på.

– Det får du fråga någon annan. Jag har ingen kommentar.

När Norge hörde av sig var det inga tvivel om att tacka ja. Det var inte så att hon kände att Sverige var ett alternativ.

– Nej, då skulle det redan hänt i så fall och jag älskar att spela för Norge så jag är väldigt nöjd med det.

Till tonerna av ”Ja, vi elsker dette landet” rann tårarna längs kinderna. Det var speciellt att stå där som 29-åring och höra nationalsången och inse att en livslång dröm är på väg att gå i uppfyllelse.

– Det är så fint. Det visar att det finns så många vägar att gå för att nå sina mål. Man behöver inte vara 19 eller 20 när man gör sin debut. Man kan också vara 29,5 med en jätteskadedrabbad karriär och barn. Jag är glad att det också kan bli ett budskap av det här.

Mimmi Löfwenius Veum en match mot Frankrike.

”Visualiserar lite grann i smyg”

Men hur orkar man egentligen fortsätta att kämpa och jaga sina drömmar när man åker på smäll efter smäll?

– Det är kärleken till sporten. Jag älskar fotboll, idrott generellt. Gemenskapen och tillhörigheten till någonting. Att man är ett kollektiv som jobbar mot samma mål. Det är så jävla roligt med fotboll.

Och nu har hon påbörjat vägen tillbaka.

Operationen är genomförd och den första kontrollen efter var positiv. Än så länge responderar knäet på ett bra sätt. Går allt som det ska skulle hon kunna vara tillbaka till en cupfinal nästa år.

– Det är en ganska omfattande skada som gör att jag inte kan tänka så mycket framåt, men det är klart man visualiserar lite grann i smyg, säger hon och fortsätter:

– Vi får se hur knäet responderar. Min plan är att spela fotboll. Det är det bästa jag vet, bortsett från familjen. Jag vill alltid spela fotboll och jag ska göra allt i min makt för att kunna göra det igen.

Men framförallt vill hon ha ett friskt knä igen, så hon kan leka med sina barn.

– Det är nummer ett. Jag ska inte gå in på detaljer men eftersom korsbandsskadan bara är en del av det så är det mycket att jobba med.