Niva: Ett väldigt konstigt VM

Erik Niva

JOHANNESBURG. Det viktigaste VM som någonsin spelats, sa vi på förhand.

Hur gick det då?

Det blev väl kryss.

Inte 0–0, men en ganska inspirationsfattig 1–1-match.

Egentligen ska man aldrig citera taxichaufförer – det är den ultimata latmannajournalistiken – men just i?dag tillåter jag ändå mig själv ett undantag.

På väg in från flygplatsen i Johannesburg i?går småpratade jag med chauffören, så där som man gör.

Han var en vanlig fotbollsintresserad kille som höll på Orlando Pirates och jobbade dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop.

Han var en av dem som dansat på gatorna när det offentliggjordes att Sydafrika skulle bli värd för turneringen, med förhoppningar om allt mellan fantastiska fotbollsframgångar till finansiell frälsning.

Nu var han mindre euforisk, mer vardagsrealistisk.

– Det har varit bra. Det har roligt. Det har bara inte varit riktigt så bra och riktigt så roligt som vi trodde att det skulle vara. Efter helgen är det måndag igen.

Vad är det för VM vi har upplevt här nere i Sydafrika?

Ett annorlunda VM. Ett konstigt, väldigt speciellt VM.

Det har först och främst inte varit folkfesternas mästerskap, vad ni nu än kan tänkas ha hört och läst därhemma.

Tusentals stolar har stått tomma

Den stora, stegrande, nationella partyballongen sprack redan på turneringens femte dag, i samma ögonblick som Diego Forlán dunkade in två bollar på värdnationen i Pretoria.

Sedan dess har sydafrikanerna själva inte varit överdrivet mycket mer intresserade av VM än några andra.

De så kallade fanfesterna – områdena där det smällts upp storbildsskärmar och förberetts för festival – har stått så gott som tomma.

Stadskärnorna har dominerats av shoppare, pendlare, uteliggare och melankoliskt vinterljus.

Bortsett från några stormatcher i turistparadisen Durban och Kapstaden har det varit vardag i Sydafrika de senaste veckorna. Vanlig, ödslig vardag.

De tillresta supportrarna har hållit till borta vid arenorna, och inte ens de har varit särskilt många eller högljudda.

Fifa har visserligen tagit fram sina största propagandavuvuzelor och trumpeterat om den ena utsålda arenan efter den andra, men för oss som faktiskt suttit på läktarna har det varit uppenbart att tusentals stolar stått tomma på precis varenda slutspelsmatch.

Men okej, hur intresserade vi än är av folkligt fotbollsengagemang och läktarkultur så är ju det här långt ifrån hela VM-historien.

Det har ju spelats en del fotboll också – och hur har det varit ställt med den?

Jovars. Både och.

Urs Siegenthaler – som är chefsscout för den tyska landslagsledningen – har kommit med de skarpaste summeringarna.

Redan inför turneringen hamrade han fast att de lag som skulle nå längst var de som anföll bäst, inte de som försvarade sig säkrast.

Det kan låta som en konstig summering av ett defensivfärgat mästerskap, men allt eftersom Siegenthaler fått rätt har han förklarat sin tankegång i större detalj.

– Faktiskt är det så att alla 32 lag har varit bra på två tredjedelar av planen. Alla kan försvara. Men bara Spanien, Tyskland och Holland har haft en offensiv systematik. Det är den som har gjort skillnaden, och det kunde man se tydligt redan på förhand.

Varför?

– Det är svårt att lära ett lag att spela offensivt, det är lättare att bara hoppas på att det ska gå på inspiration. Men vi har utgått ifrån andra sporter som handboll och basket, med den fasta övertygelsen om att det går att träna sig till ett sevärt, effektivt anfallsspel.

De flesta matcher i detta VM har sett ut på ungefär samma sätt. De har spelats mellan två lag med kompakta försvar och tio man bakom bollen – och enbart öppnats upp tack vare någon individuell prestation ­eller någon oförutsägbar händelse.

Vi har fått saker att minnas från den här turneringen. Vi har fått magin i smått – de otroliga målen, den infernaliska spänningen de kaotiska domarsituationerna – men det enda som sporten verkligen tar med sig till andra sidan är principdiskussionen om teknologiska hjälpmedel.

Har inte fått så många nya drömmar

En VM-månad är så gott som slut nu, och det har naturligtvis varit ett ofantligt privilegium att få vara här. Jag älskar upplevelserna, historierna och känslan av att det är just här och just nu som det gäller.

Samtidigt vet jag ju det, att i övermorgon vaknar vi mycket riktigt upp till måndagen igen.

Sydafrika har fått sin globala uppmärksamhet, men landet fungerar såklart precis likadant nu som det gjorde när vi kom hit. De fattiga har förblivit fattiga, och det är fortfarande lika tjockt med taggtråd på murarna mellan de svarta och de vita stadsdelarna.

Fotbollen har fått sin showcasemånad och en helt ny världsmästare, men inte så värst många nya drömmar och idéer som inte handlar om målkameror.

Alla vi som tittat på har återigen fått ett historiskt VM – det får vi alltid – kanske bara lite mindre historiskt än vi tänkt oss.