Simon Bank: Suárez har äntligen kommit hela vägen hem
BERLIN. Om vi inte förstod det igår så vet förstår vi det nu.
Juventus är en klubb som alltid kommer tillbaka. Barça är ett lag som är bäst i världen.
Och Luis Suárez har äntligen kommit hela vägen hem.
När Luis Suárez rakar in den där returen som gör hans lag till mästare igen, för fjärde gången på nio år, syns inte hans benskydd.
Där står hans förnamn, där står hans nummer, men där står ju faktiskt ett namn till:
”Sofia”.
Innan hans fotbollskarriär ens tagit fart på allvar där hemma på andra sidan havet blev han ju förälskad i en flicka som hette så, och när den ekonomiska krisen fick flickans familj att flytta till Europa och Barcelona så bestämde han sig för att göra precis allt som krävdes för att kunna följa efter.
Och här står han nu med sina benskydd, sin kärlek och sin Barcelona-tröja.
När solen gick ner bakom långsidesläktaren på Olympiastadion någon gång efter första halvlek färgades himlen randig, röd och blå.
Buffon, Barzagli och Pirlo hade kommit hem till Berlin för att sluta cirklar, men innan de ens hunnit börja skissa dem hade Barcelona ritat om både himmel och jord och allt däremellan. Och när allt hunnit ta slut var det en bitande, bråkande, men alltid slitande strulpojk från Montevideo som skrivit sin kärlekssaga till slut.
Barcelona borde vunnit finalen innan de vann den.
Perfekt illustration
Hela första halvlek var en perfekt illustration av stegen de tagit sedan de stod på toppen senast.
De var världens bästa lag, de hade bildat skola, men de visste tillräckligt om historia för att veta att den som står still går baklänges.
Luis Enrique kom hem till Katalonien, och hade förtroendekapital nog för att börja göra det som Tata Martino misslyckats med. Riva, tänka om, bygga nytt.
Juventus gjorde vad man brukar göra mot Barcelona. Mittfältare jagade ner för att ge understöd och dubbelbevaka Neymar och Messi, men där det gamla Barça hade använt 20 sidledspassningar för att hitta ett bättre läge bryr sig det nya inte om att vänta.
De högg direkt.
Matchens första riktiga anfall var sexton passningar långt, men den bästa av dem var en lång crossboll från Messi till Jordi Alba, och tre kortpassningar senare rakade Ivan Rakitic in 1–0.
Efter tiki-taka – tiki-rakitic.
Vi hade ju pratat sönder oss om Messi, Suárez och Neymar inför den här finalen, och det gjorde vi rätt i. De är själva symbolen för den nya, fartfräsande katalankatapulten. Men vi hade lika gärna kunnat peka på Rakitic, född i Schweiz, som springer runt och häller olja i maskinen.
Ivan den Lille har gett Barcelona allt vad de ville få av Cesc Fàbregas. De längre linjerna, den högre farten, den nya geometrin.
Rakitic älskar arkitektur, storebror Dejan jobbar som arkitekt, och han har varit en vital del av den här renoveringen. Messis crossboll var ingen slump, utan en metod, han slog tre stycken sådana första kvarten. Suárez plockade upp Pirlo defensivt, Barcelona vände till höger och till vänster, och det enda Juve kunde göra var att sparka på allt som rörde sig tills det inte rörde sig längre (i en vanlig match hade Vidal visats ut både från planen och landet redan första halvtimmen).
Ettan kom, jag var övertygad om att tvåan och trean skulle komma så småningom.
Men det var inte vilket lag som helst de mötte, det var inte vilken klubb som helst som stod på andra sidan.
Jag var här för nio år sedan när fotbollsklubben Juventus kraschade. Jag satt i ett tält i Hanover när rapporterna kom om att Gianluca Pessotto hoppat genom klubbkansliets fönster, med ett radband i handen. De skulle ner i skiten, de skulle kräla i stoftet, men de skulle banne mig visa världen hur man kommer tillbaka.
De var utdömda då, de var utdömda nu.
Men de kom tillbaka då, och de kom tillbaka nu.
De uppfann en bättre
Efter paus kapade Allegri säkerhetslinorna. Vidal och Pogba klev fram, ytterbackarna tog ett steg upp, mittbackarna gled isär och Pirlo droppade ett steg till för att slippa Suárez och få maskinen att ticka.
Gigi Buffon hade räddat dem kvar i matchen när det stormade, men i andra halvlek mojnade vinden, och plötsligt var det Juve som blåste på.
Marchisio klackade upp en motorväg, Tévez skött, och Álvaro Morata – den ende spelaren som var här för att försvara titeln – rakade in returen.
Det räcker inte att slå sönder Juventus, man får se till att begrava dem djupt under jord också.
Annars kommer de tillbaka, annars reser de sig, annars står de till slut där med vinnargrinet igen.
Andra halvlek var ett perfekt exempel på fotbollspsykologi, hur svårt det är att avgöra en match när man redan känner att man vunnit den. Juventus trummade på, spelade sin bästa fotboll i matchen – tills Messi fick sitt kontringsläge.
Messi utmanade, Neymar drog isär, Messi sköt och Sofias kille högg på returen. Ett felaktigt bortdömt Neymar-mål spelade till slut ingen roll: han fick göra mål igen, Barcelona fick vann igen, Xavi fick avsluta sin europeiska karriär med kaptensbindeln om armen och Europas finaste titel.
Juventus stod på botten och tog sig ända hit. Barcelona stod på toppen och tog sig tillbaka dit.
De spelade världens bästa fotboll, och världen undrade vad som skulle komma efter det. 3–1. Här står Barça och har just gett svaret.
De uppfann en ny. De uppfann en bättre.
Messi är mästare, Xavi står här med bindeln, Luis Suárez kom till slut hela vägen fram till pokalen.
Titta ni på hans tänder om ni vill. Jag tänker försöka få en skymt av hans benskydd.