Vi behöver er, Spanien
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-16
Det bästa europeiska landslag jag sett på minst 20 år
PORT ELIZABETH. Vykort från Sydafrika.
Hittills har jag inte sett så värst mycket att skriva hem om.
Men i eftermiddag ser jag det fenomenala spanska landslaget – så här har ni en berättigad hyllning redan några timmar i förväg.
Den 7 juni 2003 spelade Carlos Marchena mittback för ett spanskt landslag som föll med 1–0 hemma i en EM-kvalmatch hemma mot Grekland.
Sedan dess har han gjort ytterligare 52 landskamper.
Han har inte förlorat en enda av dem.
Carlos Marchena är en världsrekordhållare som har haft tur med tajmingen. I liten skala på så sätt att han har lyckats undvika de sällsynta tillfällena då den röda bollmaskinen haft en vilodag, men framförallt för att han har haft förmånen att födas in i den mest remarkabla spelargeneration som europeisk fotboll skådat på årtionden.
Även om man alltid tvingas tippa inför stora mästerskap brukar jag aldrig ha någon övertygelse kring den mästarkandidat jag till sist klämmer ur mig.
Jag har lärt mig hur bräckliga även de bästa landslagen är. Några skador, lite mättnad och en del oflyt – sedan åker de regerande världs- och Europamästarna hem från VM 2002 med en poäng på tre matcher.
Så tajt brukar det vara i de här sammanhangen.
Jag är självsäker nästintill
Den här gången känner jag annorlunda. Jag är bekväm med mitt tips, självsäker nästintill.
Inte nu på det där dumdryga sättet som innebär att jag går ut och lovar att knalla baklänges till Santiago de Compostela och tillbaka ifall de inte tar guld – så funkar det inte – men tillräckligt för att jag ska vara helt övertygad om att Spanien kommer att prestera och imponera.
Kan nu inte Fernando Torres spela så gör David Villa tillräckligt med mål för dem båda. Skulle en av knattemittfältarna gå sönder kan de nog leva med att slänga in Cesc Fàbregas istället. Om mittförsvaret skulle se lite trögt ut kan de friska upp det med världrekordhållare Marchena.
De kommer inte att kollapsa och åka ut i gruppspelet. De kommer inte att gå på någon mina mot något äregirigt skrällgäng.
Ska de missa VM-finalen så krävs det att något av turneringens allra starkaste lag spelar på topp mot dem, släpar sig till en förlängning eller straffsparksläggning och har tur med marginalerna.
– Historiskt sett har vi pratat om att vara favoriter utan att egentligen vara det. Den här gången är vi det på riktigt, säger Fernando Torres.
Vinner på sitt eget sätt
Han har fullkomligt rätt. Så som de har spelat de tre senaste åren är Spanien det bästa europeiska landslag jag har sett på minst 20 år.
De besegrar inte bara sina motståndare – de låter dem knappt röra bollen.
De vinner inte bara med stil – de gör det på sitt eget sätt.
I stort sett alla andra har bestämt sig för att man maximerar sina chanser genom att krypa ner i skyttegravarna med tio spelare, och sedan stökar undan de egna anfallen på högst tolv sekunder när man väl måste ha bollen.
Spanien gör precis tvärtom. De tar tag i bollen och ger den sedan inte ifrån sig förrän de känner sig färdiga med den.
VM:s tydligaste identitet
Tidigare har spansk landslagsfotboll präglats av existensiell ångest. De har inte kunnat hitta balansen mellan kraftfälten från Madrid och Barcelona, inte bestämt sig för vilka som ska vara ledarna eller hur spelet ska fungera – inte varit säker på någonting alls förutom att ha returresorna bokade till dagen efter kvartsfinalspelet.
Nu är de istället laget med VM:s tydligaste identitet och klaraste spelidé. Låt alla turneringens lag spela i masker och enfärgade dräkter, och på en enda minut kommer jag ändå kunna tala om för dig vilket som är det spanska.
Det är remarkalbelt, enastående – och jag tjatar om det eftersom de här världsmästerskapen verkligen behöver något remarkabelt och något enastående.
Om det går tio år och någon frågar dig vad du egentligen gjorde den 16 juni 2010 kan du med gott samvete svara att du såg det spanska landslaget spela fotboll.
Jag är såklart inte säker på att just den här matchen blir historisk, men jag är helt övertygad om att det här laget blir det.