Tråkiga Svennis
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-16
Män som Eriksson gör detta VM så torftigt
PORT ELIZABETH. Ingen kan kritisera Sven-Göran Eriksson.
Ingen kan gnälla på Elfenbenskusten.
Vi har däremot rätt att sura lite över att ett av världens mest färgsprakande landslag numera är lika utslätade som resten av en karaktärslös VM-upptakt.
Vill man vara snäll kan man gott säga att Sven-Göran Eriksson gjort underverk med Elfenbenskusten.
Herrejösses, han tillträdde jobbet den 28 mars, och då tog han över ett splittrat landslag som i sin senaste tävlingsmatch tappat 2–1 till 2–3 på två stopptidsminuter mot Algeriet.
Nu ser vi ett välorganiserat, försvarsstarkt Elfenbenkusten som går tå-mot-tå med ett av världens offensivt mest talangfulla lag, begränsar dem till några distansskott under 90 minuter.
De är bättre nu än de var innan en värmlänning landade i Abidjan.
Men vill man vara elak så kan man ställa frågan om varför vi ser så mycket torftig fotboll i detta VM – och projicera en jättebild på Sven-Göran Eriksson som svar.
Det är män som honom som präglar den här turneringen så här långt.
Sven-Göran Eriksson är en fotbollstränare för de globaliserade tiderna, en sådan där som fungerar enligt ungefär samma principer som en långivare från Internationella valutafonden.
Han är misstänksam mot sånt som nationell identitet och fotbollskulturell särprägel, och utgår istället från att samma europeiska grundprinciper fungerar oavsett vart han kommer.
Bygg bakifrån, håll laget kompakt, ha många spelare bakom bollen och ställ om snabbt när läget uppstår. Tre spelare centralt på mitten, en ensam centerforward.
Fotbollen utarmas
Just nu är det spelsättet som dominerar den europeiska toppfotbollen. Därför blir det också färdigmodellen som exporteras till länder som vill komma lite närmare den.
Och allt blir så satans likriktat.
Jag är inte en sådan som tycker att fotboll måste vara ”rolig” och jag kan inte ifrågasätta effektiviteten i Sven-Göran Erikssons metodik – men problemet uppstår när ett dussin män som honom får ett dussin vitt skiljda uppdrag och tar sig an dem på precis samma sätt.
Fotbollssporten utarmas. Den är på väg att förlora hela sin underbara färgskala, och består snart bara av en och samma grånyans.
En av de allra största behållningarna med ett världsmästerskap brukade vara de fotbollskulturella krockarna. Ett sydamerikanskt lag mötte ett afrikanskt lag som mötte ett europeiskt lag. Ingen visste riktigt vad som skulle hända när en säregen spelstil kolliderade med en annan.
Ett sterilt mästerskap
Nu vet vi exakt vad vi ska vänta oss, överallt, hela tiden – utom när Nordkorea spelar.
Elfenbenskusten möter Portugal. Båda lagen har tre spelare centralt på mitten och en ensam centerforward.
Båda lagen bygger bakifrån, håller lagen kompakta, har många spelare bakom bollen och ställer om snabbt när lägena uppstår.
Frankrike–Uruguay. Kamerun–Japan. Italien–Paraguay. Samma visa rätt igenom, med några ynkliga variationer.
I gårdagens tidning skrev jag om den höga höjden, bollen, underlaget, ljudkulissen och alla de externa faktorer som påverkat turneringens spelkvalitet negativt.
Kanske är de halva sanningen bakom ett hittills sterilt mästerskap, men knappt ens det.
Glömmer bort alla utom fyra lag
Förklaringen finns huvudsakligen runt själva landslagen och deras spelsätt.
De här mästerskapen betyder så mycket för så många att ingen längre vågar chansa på att gå en egen väg. Om nu de allra flesta av de bästa lagen i världen har europeiskt skolade tränare som predikar kompakt omställningsspel – vem vill då vara utan det?
Baksidan med den tankekedjan är att den förutsätter segrar. Förr i tiden gick det att charma världen med en spelstil, åka hem som vinnare även utan bucklor. Nu när alla uppträder på samma konservativa sätt glömmer vi omedelbart bort i stort sett alla lag som inte når minst en semifinal.
På nolltid har Sven-Göran Eriksson trampat ur galenskapen ur de ivorianska elefanterna, men deras vansinninga 3–2-förlust mot Algeriet i vinterns afrikanska mästerskap kommer jag att komma ihåg i årtionden.
Jag är inte alls säker på att de kommer att ge mig något att minnas från den här turneringen.