Bank: Stukade, skadade, bänkade och kritiserade
Okej, så här har vi alltså killarna som ska trolla fram en VM-biljett ur Europas minsta hatt.
Jag har inga problem att tro på laget Sverige.
Det är spelarna det blivit lite svårare att lita på.
Samma inledningsanförande av presschefen Niklas Bodell, samma jargonghugg på Bodell från Janne Andersson, samma skånska knorrande från U21-förbundskaptenen Roland Nilsson, och så upp med namnen på ljustavlan:
Här är de, gänget som ska försöka skriva historia mot Italien.
Och vi kan försöka låtsas som att det avgjorde någonting.
Om Sverige ska lyckas manövrera ut kvalkungarna Italien, hela Europas intelligentaste fotbollsfolk, som dessutom fått fart i seglen igen med spelare som kommit tillbaka (Belotti), som vräker in mål (Immobile), som vaknar till liv (El Shaarawy), som glänser i största allmänhet (Verratti), som brottar ner Chelsea (De Rossi) eller som bara är sitt vanliga trygga jag (Buffon med vänner) – ja, då hoppas jag att alla förstår att det inte först och främst avgörs av huruvida Gustav Svensson (ja) eller Oscar Hiljemark (nej) tas ut för att komplettera ett mittfält, eller ens om Johan Larsson, fostrad på undersköna Viskavallen, välkomnas in i landslagsvärmen för att täcka upp för Mikael Lustig.
Det kommer att handla om andra saker.
Befann oss på toppen av ett berg
Om Sverige ska komma helskinnat från Solna och skrälla på San Siro så måste precis alla pilar peka åt rätt håll, samtidigt. Tuppar ska gala, vindar ska vända, Ola Toivonen ska skjuta från 50 meter och Robin Olsen vara tätast i Europa.
Då. Kanske.
Problemet är att allt det där var ganska mycket enklare att tro på alldeles nyss, när Janne Anderssons spelartrupp faktiskt var ganska nära sitt max alldeles oavsett hur man såg på dem.
Jag vet inte om ni minns var vi befann oss i slutet av sommaren, när landslaget hade slagit Frankrike, ledde gruppen och skulle till Sofia?
Om ni glömt: Vi befann oss på toppen av ett berg. Vi hade ett glas bubbel i handen och satt och dinglade med fötterna ut över evigheten.
Det fanns knappt en spelare i landslagstruppen som inte mådde väldigt bra i sitt fotbollsliv, och det berodde bara delvis på landslaget. De skrev på nya kontrakt i större ligor, de var ordinarie i sina klubblag, de vann matcher, de var friska och hela och i finfin form.
Robin Olsen hade etablerat sig som en dansk vägg, Ludwig Augustinsson skulle bli svaret på Werders vänsterbacksförbannelse, Granqvist och Claesson gick på i ullstrumporna i Krasnodar, Durmaz gjorde mål och Toivonen startade matcher, och på innermittfältet hade vi en grekisk ligaledare (Jakob Johansson) och en Albin Ekdal som fått en fin säsongsstart med Hamburg.
Kiese Thelin enda som exploderat
Det var med all den där medvinden i ryggen som Sverige tog sig an den här hösten, och om det nu råkade hacka så skickade Andersson in vad han hade av reserver.
Sebastian Larsson? Bäst på planen i Vitryssland. Totte Nyman? Mål direkt.
Så är det inte nu.
Janne Andersson tryckte fram sina namn, det är en trupp full av spelare som är stukade och skadade, bänkade och kritiserade. Den ende i närheten av en startelva som faktiskt stärkt sina aktier är Isaac Kiese Thelin som exploderat på ny adress i Belgien.
Förbundskaptenen sa att Albin Ekdal är lite mindre skadad nu, att Jimmy Durmaz förmodligen inte är en startspelare men viktig ändå, att han inte tänker så mycket på Victor Nilssons Lindelöfs eldbad i de engelska tidningsspalterna. Han har tagit ut 25 spelare för alla eventualiteter, för alla frågeteckens skull.
Är det ett problem att medvinden vänt? Andersson bryr sig inte.
– Vi har spelare från tjugo olika klubbar och vill att de ska komma in i en miljö där de känner sig hemma, där de tar väck det andra (från klubbtillvaron), oavsett om det är bra eller dåligt. Det är det vi kan påverka.
Laget kan göra det
Jag vet inte, på sätt och vis blir det kanske tydligare så här. I Sofia för två månader sedan var det ju fullt möjligt för, låt säga, Jimmy Durmaz eller Emil Forsberg att ta lite ledigt i delar av spelet, eftersom fotbollslivet kändes toppen.
Men de marginalerna fanns inte ens då – och alla gudar ska veta att de inte kommer att finnas nu.
Gian Piero Ventura kan välja bort Balotelli eller Romagnoli i sin trupp. Janne Andersson skrämmer ingen med att skicka ut Bolognas Emil Krafth, som blev överkörd av Stephan El Shaarwy i lördags.
– Vi måste upp på lagbästa kollektivt sett för att rå på ett så bra lag som Italien, säger Andersson.
Och om det finns något som skrämmer Italien med att möta ett Zlatan-löst Sverige så är det alltjämt det.
Sverige är inget lag som spelar naivt, Sverige är inget lag som gör några dumheter, Sverige är inget lag som slarvar med sin arbetsinsats eller sträcker sig efter stjärnorna. I november 2017 är det enkelt att slå fast att Sverige inte har några spelare som kan spela bort Italien från VM.
Däremot kanske vi faktiskt, trots allt, har ett lag som kan göra det.