”Vad är det för värld jag sätter mitt barn till?”
Vädjar efter derbyskandalen: ”Något måste göras”
Publicerad 2018-09-04
Hammarby–Djurgården kantades av en publikskandal.
Något som fick komikern och blivande pappan Mårten Andersson att lämna läktaren – och aldrig mer vilja besöka ett Stockholmsderby.
– Man tänker: ”Vad är det för värld jag sätter mitt barn till?”, säger han till Sportbladet.
En bengal som kastades in på sittplatsläktaren bland ungdomar och barn, en fotograf som fick en stol i huvudet och en hätsk och hotfull stämning runt C Mores tv-studio.
Söndagens derby mellan Hammarby och Djurgården föregicks av oroligheter som har fått många att rasa.
– Det är för jävla dåligt. Matchen skulle ha avbrutits fullständigt, sa Bajen-målvakten Johan Wiland.
– Bengaler är skit. Katastrof. De ska bort, sa Andreas Isaksson.
”Gråter nästan”
Samtidigt har C More beslutat att de – av säkerhetsskäl – kommer sluta ha studio på sändningar från Tele2 arena.
En av alla som satt på läktaren under söndagens derby var komikern Mårten Andersson. Han är ”Bajen”-supporter och har haft årskort i drygt fem år.
Men det här derbyt blev hans sista.
På grund av den hätska stämningen valde Andersson att lämna läktaren i förtid och såg i stället matchen på en bar under arenan. Där skrev han ett långt inlägg på Facebook.
”Mitt livs sista derby”, inleder Andersson, och fortsätter:
”Jag kan inte stå kvar. Jag gråter nästan. Känslorna blir för starka. Det står barn runt mig men idag är de osynliga. Deras mamma, pappa, bror och storasyster har ett annat fokus. FÖRBLINDANDE AV HAT OCH FYLLDA AV AGGRESSIONER på grund av fotboll.....? Alltså när och hur hamnade vi här??”.
Andersson, som ska bli pappa om några veckor, skriver också att hans snart födde son ”aldrig kommer få sätta sin fot på ett derby” så länge inte klimatet blir bättre.
”Är helt absurt”
När Sportbladet når honom utvecklar han sina tankar:
– Ibland får man en slags ”jag måste få berätta hur jag känner”-känsla och den här gången var den väldigt påtaglig. Jag har gått på ett gäng derbyn genom åren. Det här var andra gången jag gick själv och det var första gången jag kände starkt att ”jag vill inte vara här, jag mår dåligt av det”. Det blev extra tydligt, jag menar, jag hade skrattat med folk i baren (inför matchen), man var på topphumör, och så kom man in till det där. Fans kastade stolar på personal och sköt in bengaler in i publiken, det är helt absurt. Jag flyttade mig från läktaren och provade att byta plats, men det var lika mycket hat i båda klackarna. Man ser kvinnor som står med små barn runt sig och skriker helt sjuka saker. Jag tänkte: ”Jag måste härifrån, jag skiter i att jag betalat dyra pengar för biljetterna”.
När han lämnade läktaren var det många tankar som snurrade.
– Mest av allt var jag nog mest ledsen, och skärrad. Kanske har man känslorna lite mer utanpå när man snart ska sätta ett liv till världen, man är på helspänn och tittar på det med pappaögon: ”Vad är det för värld som jag sätter det här lilla pyret till?”. Kombinationen med att det står små barn inne på arenan... det blev bara för mycket, säger Mårten Andersson.
”Finns ingen respekt”
– Det finns ingen respekt, ingen glädje, det är bara ett mörker av hat. Vi bor i ett fantastiskt land, men tyvärr blir de mörka krafterna allt större. Det ser man både i främlingsfientlighet, i hatet på arenor, i de drev som folk råkar ut för. Det går inte att prata med folk. Folk har liksom stängt av hjärnan fullständigt och bara hugger och hatar, det går inte ens att föra en diskussion. Om du mår bra så står du inte och skriker de här sakerna, inte ens i masspsykos. Derbyn är som något slags jäkla livedrev. Om ingenting radikalt händer, och jag kan inte se hur det skulle hända, så var det där mitt sista derby. Det är ingen plats jag vill vara på, eller ta med min son eller pappa till.
Vad kan man göra åt problemen, rent konkret?
– Nummer ett så funkar ju bevisligen inte muddringen av folk. Det krävs metalldetektorer eller noggrannare visitering, jag menar, om man får in en bengal, hur noga har man muddrat någon då? Ett annat alternativ är att sätta upp nät mellan bortaklack och långsidorna så att man åtminstone kan garantera säkerheten för tv-team och framför allt barn och andra supportrar som står där. Att skilja dem åt tydligare. Och kanske förstärka med vakter, men det är för jäkligt att det ska behöva vara på den nivån, men det är där vi har hamnat.
Du kommer fortsätta att gå på matcher?
– Jag kommer absolut att fortsätta gå, jag älskar fotboll och jag älskar Hammarby, men derbyna är ”no more”.
Mårten Anderssons inlägg på Facebook har delats över 2 000 gånger och har fått nära 8 000 reaktioner. Han säger att det ”alltid är kul om man lyckas beröra folk” och hoppas att han lyckas ge folk en tankeställare.
– Men i slutändan skulle man önska att det här ledde till att det verkligen skedde en förändring. Jag vet inte om det skulle hjälpa om man bötfällde klubbarna ännu hårdare, men det drabbar inte supportrarna i slutändan om böterna inte leder till att matcherna blir dyrare. Det är kul att så många har läst och ännu roligare att folk har vädrat sina åsikter. Jag vet inte om fotbollförbundet kan göra något, men det är alltid bra att en diskussion förs, så det är jag glad för, att det kommer upp till ytan.
”Är lite konstigt”
I en kommentar på Facebook beskrivs Mårten som ”modig för att han vågar säga som det är”.
Men den rollen köper han inte.
– Är det inte lite konstigt egentligen, att folk skriver så? Att ta mod till sig... det finns väl inget mod i det över huvud taget? Jag är bara ärlig. Om folk inte ens vågar säga hur de upplever saker och ting, hur ska då problemen kunna förändras? Utan att dra några paralleller, men anledningen till att ”Metoo” fick sådana enorma effekter var ju för att så många engagerade sig, och det är kanske det som krävs för att det ska bli en förändring även här. Något måste verkligen göras.