Ett Malmö som var bättre än en bragd
BANK: Ikväll kunde inget stoppa frenesin i häxkitteln
MALMÖ. Gör man bragder när man bygger behöver man inte göra dem när man spelar.
Malmö FF förlorade ett lag på vägen hit, men vadå?
De skaffade sig ett nytt.
De gjorde om allt en gång till.
Efter att ha gjort tio sorters omöjligheter hade Malmö FF alltså tagit sig hit:
Celtic hemma, en alldeles vanligt möjlig match.
Den här gången behövde de inte uppamma den där sortens halt självbedragande självförtroende från ingenstans. Den här gången visste de att det krävdes en bra insats mot ett ytterst begränsat Celtic, varken mer eller mindre.
Hail, hail, the Celts were here – men både gud och påven ska veta att det är ett annat Celtic nu än förr.
De har ingen stor arvfiende att slåss med i Glasgow, de har valt en väg bortom de stora investeringarna, men de är likafullt en traditionell titan som köpt spelare för nära en halv miljard de senaste fem åren.
De har bara inte gjort det tillräckligt bra.
Valde frenesi
Nu kom de till ett Malmö som kokar som Malmö kokar, till en häxkittel som växer när elljusen går på och Champions League-hymnen väller in. Medan Celtic-fansen Poznan-hoppade med ryggarna mot plan var det liksom ingen tvekan om hur MFF tänkte närma sig matchen – eller vem som skulle se till det.
Markus Rosenberg tog med sig sin elva ner till straffområdet framför norra läktaren för att få med sig ännu mer energi in, sedan vred de upp alla aggregat till elva och körde dit de ville, så fort de kunde.
Jag vet inte hur mycket alternativ det finns i den här grytan längre, men MFF valde frenesin före allt annat den här gången också.
När Celtic spelade med Nir Bitton som ensamt ankare framför backlinjen fanns det gott om utrymme att söka mötande fötter på, men farten drevs upp till nivåer där väldigt få av spelarna (Rodic och Djurdjic undantagna) riktigt bottnade.
Rusade in i grytan
Efter tjugo minuter satt jag och undrade varför MFF inte lugnade ner sig lite, de hade ju kvalitéer nog för att göra annat än att bara skena iväg.
Efter tjugotvå minuter sa Markus Rosenberg ”käften”.
Yoshi Yotún böjde in en högerhörna, Rosenberg Jan Eriksson-rusade in i förstaytan och gjorde årets snyggaste fulmål; en nick med axeln. Han är född här, han lärde sig spela boll här, han har blå skor och blå tröja och han har burit MFF till Champions League förut.
Lugna ner sig? Käften.
1–0, öppen dörr till miljonerna, Celtics frustration var av det slaget att det kändes hela vägen upp i ljumskarna på Anton Tinnerholm.
Celtic var inte skickligt nog för att styra matchen mot ett MFF som flyttade ner sin aggressivitet tio-femton meter, de har budgetbyggt (eller, det är ju relativt) utan att värva in europeisk toppkvalité, och här mötte de ett lag, en klubb och en stad som var precis lika fantastiskt fanatiska som deras egna fans.
De hade inget att slå tillbaka med längre.
Malmö har vunnit sådana här matcher i slutsekunderna, de har vunnit med stormar i ryggen, men för att ett svenskt lag ska lyckas vinna och vinna igen så krävs mer än så.
Då måste de vinna på kontoret också.
Skulle få hjulet igång
Det här är ju ett helt annat MFF än det som spelade Champions League i fjol, de har tvingats sälja ett lag och köpa ett nytt. Det imponerande är att de med små medel lyckats med just det. Det var inte bara spelarna som vann här, det var chefsscouten Vito Stavljanin, det var sportchefen Daniel Andersson.
Rekryteringen har varit bred, de har haft koll på superettan och på Balkan, på frysfacksplacerade afrikaner, på peruaner och uruguayaner. Sedan var det upp till Åge Hareide att få kugghjulen att hacka i varandra.
Hur det gått? Jotack, Hareide står härnere i uppkavlade skjortärmar och jublar som om hann vunnit ett halvt ton hummer på sjuttonde maj.
Enoch Kofi Adu vann sitt mittfält före paus, Rodic och Berget pendellöpte på kanterna, Nikola Djurdjic var bäst på planen och… tja, Markus Rosenberg var Markus Rosenberg. Celtic var en klumpig Griffiths-tackling ifrån att få 1–1 tillåtet, men efter paus var det inget som helst snack.
Grifftihs var världens ensammaste man på topp, och under tiden tvingades Craig Gordon rädda Celtic kvar i matchen flera gånger om. När Felipe Carvalho skallade in en ny hörna var det 2–0, klappat och klart.
Bra mot sämre
Det är klart att det finns ett värde för svensk fotboll i att någon går före och visar att man kan göra så här, att det är möjligt att stå på en kokande arena en kväll i augusti och känna att Europa är här. Att det är möjligt att stå på samma kokande arena ett år senare och känna samma sak en gång till. Malmös norra läktare hoppar upp och ner, halsdukarna snurrar i luften och Markus Rosenberg vevar med armarna som om han stod på läktaren själv.
Det här var ingen bragd, ingen magisk kväll då allt ställdes på ända.
Det här var en kväll då ett bättre lag slog ett sämre, varken mer eller mindre.
De sjunger ”Vi är Malmö, Malmö FF” så det ekar i betongen.
Jag tror att Europa börjat lära sig det nu.