MALMÖ. Jo, det är bara en U21-match. Visst, det är bara en ungdomsturnering. Men hur man än vrider det är det en EM-final. Och hur man vänder det är en match mellan Tyskland och England aldrig någonsin ”bara en match”. Sportbladets Simon Bank grävde i arkiven och hittade nio förklaringar till varför det är på det viset.
TYSKLAND-ENGLAND 3-6, 14 MAJ 1938:
Plats: Olympiastadion i Berlin.
Att England vann var inte ett dugg anmärkningsvärt. Att alla fem anfallarna gjorde mål var det möjligen.
Men matchen gick inte till historien för de 90
minuterna – utan för den enda minuten före. Den när ett engelskt lag ställde sig på tysk mark och, på order av
regeringen och förbundet, hälsade värdarna med en perfekt utförd, symmetrisk Hitler-hälsning.
Regeringen hade skäl att hålla sig väl med Führern.
Fyra månader senare klev Neville Chamberlain av ett plan och förkunnade ”Peace for our time” – men det skulle, av kända skäl, dröja 52 år innan England spelade fotboll mot ett enat Tyskland igen.
ENGLAND-TYSKLAND 4-2 E FÖRL, 30 JULI 1966
Plats: Wembley, London.
Gällde: VM.
I vintras satte den berömde engelske konceptkonstnären Mark
Wallinger ihop en utställning för Hayward Gallery, som sedan turnerade England runt.
Utställningen sysselsatte sig med den liminala fasen, en psykologisk term för ett regellöst övergångstillstånd som han gav fysiska,
metafysiska och politiska betydelser.
Titeln?
”The Russian Linesman”.
Den ryske linjemannen – det är under det namnet Tofik Bakhramov, i själva verket en azer, för evigt är ihågkommen i England. Häromåret döptes Azerbajdzjans nationalarena i Baku efter honom. Och allt handlar om ett felaktigt domslut, världens mest betydelsefulla någonsin.
Bakhramov vinkade in Geoff Hursts 3–2-mål i förlängningen,
England blev världsmästare i fotboll – och en evig rivalitet var född.
Forskare i Oxford har slagit fast att bollen aldrig var över linjen.
Andra engelska forskare har kommit fram till att om man kastar om bokstäverna ”the Russian linesman Tofik Bakhramov” får man ”Risen arm. Thanks. I love this man of Baku”.
ENGLAND–TYSKLAND 2–3 E FÖRL. 21 juni 1970
Plats: Leon-stadion, Mexiko. Gällde: VM.
ör första gången åkte ett engelskt lag till VM som titelförsvarare, och fram till kvartsfinal gick det fint.
Där väntade Tyskland, som två år tidigare slagit England för första gången.
Gordon Banks blev sjuk före matchen, men Mullery och Martin Peters gjorde 2–0 för England. Sedan kom raset. Franz Beckenbauer, Uwe Seeler och Gerd Müller vände matchen och Englands psykologiska övertag var utplånat för gott.
Fyra dagar senare avgick premiärministern Harold Wilson efter att Labour förlorat valet.
Wilson skyllde valförlusten på fotbollen. Väljarna hade sett att det
började gå sämre för England.
ENGLAND–TYSKLAND 1–330 april 1972
Plats: Wembley, London. Gällde: EM.
Om VM-finalen -66 är Englands största ögonblick så är den här EM-matchen ett av Tysklands. Första vinsten på engelsk mark, och det var en utspelning av episka format.
– Efter den vinsten kunde det inte bli bättre. Det var det bästa tyska laget någonsin, summerade Paul Breitner.
VÄSTTYSKLAND–ENGLAND 4–3 E STR.4 juli 1990
Plats: Stadio delle Alpi, Turin. Gällde: VM, semifinal.
England minns Paul Gascoignes tårar, Tyskland minns Bodo Ilgners fantastiska match.
Stuart Pearce?
Han kommer för resten av sitt liv minnas att han missade den fjärde straffen.
Västtyskland vann VM, och ett par månader senare enades landet formellt. När Öst och Väst blev ett kunde Franz Beckenbauer låta blicken svepa över gigantiska fotbollsmässiga naturresurser och slå fast:
– Tillsammans med Öst kommer vi att bli oslagbara.
ENGLAND–TYSKLAND 5–6 E STR. 23 juni 1996
Plats: Wembley, London. Gällde: EM.
Ett nytt England, med ett nytt Labous och ett nytt självförtroende var i full färd med att visa världen att de var bäst på ekonomi, på musik och – på fotboll.
Femtio år efter krigsslutet fanns det ingen anledning att referera till kriget.
Inte för att det hindrade engelsk press.
Piers Morgan, som var redaktör för Daily Mirror, ledde drevet med lika mycket kreativitet som dålig smak.
Förstasidan ”Achtung! Surrender!” med bilder av Pearce och Gascoigne i krigshjälmar och stridsropet ”the Mirror förklarar fotbollskrig mot Tyskland” var en bra start. I sin bok the Insider avslöjar Morgan att han haft större planer än så.
Ägaren Rupert Murdoch fick honom i allra sista stund att kalla tillbaka ett Spitfire-plan som skulle
släppa ner hundratals exemplar av tidningen över det tyska lagets förläggning. Och, just det, han tvingade också the Mirrors inhyrda stridsvagn att vända från sitt tänkta uppdrag att köra hela vägen fram till Bilds centralredaktion i Berlin.
Tidningarna eldade på i samma tonläge som läktarsångerna om ”Ten German Bombers” eller ”Two World Wars and one World Cup”, men efteråt tvingades de att be om ursäkt.
Matchen?
Den vann Tyskland, som vanligt, på straffar. Trots att Stuart Pearce dunkat in sin.
ENGLAND–TYSKLAND 0–1, 7 oktober 2000
Plats: Wembley, London. Gällde: Landskamp.
ör sista gången skulle England få chansen att spela en landskamp på gamla Wembley. Vad ingen förstått var att Kevin Keegan dessutom såg det som sin sista chans att visa att han klarade av jobbet som förbundskapten.
Didi Hamann sköt 1–0 från 30 meter, och omedelbart efter matchen meddelade Keegan att han lämnade sitt uppdrag. Inte ens ett år senare var det dags för hans efterträdares första riktiga utmaning.
TYSKLAND–ENGLAND 1–5, 1 september 2001
Plats: Olympiastadion, München. Gällde: VM-kval.
Sven-Göran Eriksson har vunnit Serie A med Lazio. Han har vunnit Uefa-cupen med IFK Göteborg och blivit mästare i Portugal. Ändå måste det här vara den enskilda match som smällt allra, allra högst. England var illa ute i kvalet när de åkte till München för en av de svåraste matcher som finns.
De vann med 5–1. Michael Owen gjorde hat-trick. Folket dansade på gator och torg i London.
– Jag har aldrig sett ett bättre England, sa Franz Beckenbauer.
ENGLAND–TYSKLAND 1–2, 22 augusti 2007
Plats: New Wembley, London. Gällde: Landskamp.
nglands sista match på gamla Wembley vanns av Tyskland. Englands första förlust på nya Wembley? Gissa tre gånger.
Debutanten Christian Pander dunkade in ett grymt vänsterskott strax under Robinsons högra kryss.
Pander har bara gjort en landskamp efter det, men han kommer alltid att vara der Held von Wembley.