Bolin: Det kan bli en rackarrysare, Sirius

Göran Bolin

För AFC öppnar plötsligt alla möjligheter i världen upp sig

Toppmatch och tätt, tufft och tillknäppt.

Det är då de stora artisterna kliver fram.

Eller vad säger du, Omar Eddahri?

helskärm

Innerbacksbjässen Daniel Jarl var avstängd.

Lagkaptenen och mittfältsterriern Filip Rogic likaså.

Det var därför inte särskilt svårt att lista hur tabelltrean AFC tänkte attackera matchen mot serieledande Sirius.

Just det – genom att inte attackera alls – utom när läget var alldeles vansinnigt uppenbart.

Det innebar förstås att toppmötet på Skytteholm fick en rätt ensidig matchbild.

Få vassa chanser

Ett sedvanligt bollbekvämt Sirius grabbade tag i taktpinnen direkt, naglade i perioder fast AFC strax utanför eget straffområde, flyttade boll från kant till kant och testade emellanåt små instick mellan de orangea försvararna.

Men allt gick aningen för långsamt, vilket åtminstone i första halvlek innebar att ett väl samlat och duktigt disciplinerat AFC inte hade några större problem med att försvara sig.

Två trekvartschanser var allt Sirius lyckades skaka fram under första 45:an, men Ian Sirelius vågade inte sticka in huvudet hundraprocentigt i en nicksituation djupt inne i AFC:s straffområde – vilket man kan ha viss förståelse för eftersom han gick i närkamp med målvaktsmonstret Josh Wicks - och skyttekungen Dragan Kapcevics förstatouch lämnade allt i övrigt att önska när han var på väg att få ett friläge.

Såhär:

För fotbollsnörden med taktiktavlan i knäet var det säkert hur intressant som helst.

Men för oss andra, vi som gärna låter oss underhållas i höstmörkret var det inte mer än sisådär. Okej, Omar Eddahris dubbeltunnel på Johan Andersson och Niklas Busch Thor funkade såklart utmärkt väl, men så mycket mer var det faktiskt inte.

Nätade med tåpaj

Som så ofta när två starka och taktiskt skickliga lag möts öppnade det upp sig åtminstone hyfsat efter 65-70 minuter, och i det läget ställde man sig som betraktare två frågor:

Skulle det bli ett individuellt misstag som avgjorde?

Eller skulle någon av de för aftonen skickligaste individualisterna slå till?

Svaret gav inte Moses Ogbu eller Kingsley Sarfo hos de blåsvartrandiga.

Utan hemmalagets Omar Eddahri.

Seriens mest sevärde spelare slet med sig bollen på vänsterkanten och testade en variant som han har haft viss framgång med tidigare under säsongen.

En rabona, tänker du som såg Eddahris drömmål mot BP förra hösten.

Nej, nej, den här gången plockade 25-åringen fram den gamla hederliga och för målvakten så förrädiska tåpajen. Lukas Jonsson fick förvisso fingrarna på bollen, men kunde ändå inte hindra den från att uppsöka nätmaskorna.

Målet var Eddahris sjätte för säsongen och blev matchens enda.

Jag ska inte säga att det vare sig var logiskt eller rättvist för det var det inte. Ser man till bollinnehav och antal målchanser borde serieledaren ha fått med sig minst en poäng hem till Uppsala, men ser man till hur de båda lagen utnyttjade sina resurser finns det ingen som helst anledning för AFC att skämmas över segern.

Tufft spelprogram

Tvärtom, det går, som bekant, att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt – och den här kvällen valde AFC och dess begåvade tränare Özcan Melkemichel ett som inte var särskilt sexigt men desto mer effektivt.

Resultatet innebär förstås att det nu spetsar till sig rejält i tabelltoppen. Det som inför matchen såg ut att bli en walk in the park för gediget och vinstvant IKS kan nu utveckla sig till en riktig rackarrysare.

Det är bara att kolla restprogrammet, så förstår du.

Sirius har bland annat kvar att möta, och därtill på bortaplan:

Ruggigt formtoppade tabellfemman Trelleborg.

Äckligt svårslagna tabelltvåan Halmstad.

Och – i sista matchen – stabilt stadiga tabellfyran Dalkurd, som till råga på allt är på god väg att flytta bopålarna till Uppsala, vilket IKS inte ser med blida ögon på.

Ingen lek, eller hur?

Alla möjligheter i världen

För AFC öppnar plötsligt alla möjligheter i världen upp sig. Okej, i superettan kan alla slå alla, det vet vi med all önskvärd tydlighet vid det här laget, men restprogrammet ser åtminstone skapligt överkomligt ut.

Och för förortsgänget utan riktigt hem eller särskilt många fans väntar på sitt sätt en ny premiär inom kort:

Nästa hemmamatch, mot Degerfors, spelas på Tunavallen i Eskilstuna.

Det som blir klubbens borg från nästa säsong.

Hade jag bott i Smestan vet jag vad jag hade gjort kommande tisdag vid pass 19-rycket.

Ska bara kommentera det bortdömda IKS-målet i slutminuterna innan jag stänger butiken för kvällen.

Som jag uppfattar det går Johan Andersson väl tufft in i ryggen på AFC:s vikarierande innerback Erik Figueroa och dessutom ser det ut som att Andersson slår in bollen med ena handen.

Domare Jim Petersson gjorde med andra ord rätt som i stället för straff blåste frispark för hemmalaget.

Tycker jag.