Uniteds stjärnor vann – Milans sopor avgjorde

Sportbladets Simon Bank: Nu är det väldigt öppet

MANCHESTER

Marken vibrerar, Rooney är kung, Stretford End sjunger och en ny stor United-kväll är över.

Jo, det vore lätt att blunda för det uppenbara:

Uniteds stjärnor vann.

Men det var Milans sopor som avgjorde.

helskärm

Efter 3–1 mot Cagliari i söndags fick Milans spelare besök i omklädningsrummet. Inter höll som bäst på att fira sin scudetto i Siena, och San Siro hade tömts på publik. Men spelarna var kvar, för att höra ett brandtal som slutade med en order:

– Jag vill ha en månad av det gamla Milan.

Sa Silvio Berlusconi.

Vad han sa i går kväll vet jag inte, men jag antar att han inte var belåten.

Man United–Milan var en uppvisning av mycket, men inte av det gamla Milan.

Det gamla Milan har inte en målvakt som slår in bollar i eget mål. Det gamla Milan har inte en spelare som Brocchi, som ger bort ett mål i sista sekunden. Det gamla Milan släpper inte greppet om en match de redan vunnit.

Det är sopigt, helt enkelt.

Om man nu ska gnälla.

Science fiction av Kaká

Matchen var ju precis så fantastisk som jag drömt om.

United vräkte på framåt, Milan spelade mjuka passningar och skiftade fart när de såg öppningarna.

På dagen såg jag en utställning på Manchesters moderna konstgalleri, där tolv konstnärer gjorde sina tolkningar av ”relationen mellan science fiction, ras och konst”.

Den trettonde såg jag på Old Trafford.

Kaká bidrog med science fiction (2–1) och konst (1–1), och ett tag var jag övertygad om att han ordnat ett ras också.

Manchester Uniteds, alltså.

De var ju på väg att tappa allt.

Backar saknades

Dida slapstick-boxade in 1–0 åt dem, men Milan gick inte att skrämma som Baby Roma senast. De arbetade sig in i matchen, metodiskt och elegant, och så småningom kunde Kaká rusa rakt igenom hålen som alla skadade United-backar lämnat efter sig.

Han lurade Heinze två gånger om, Evra en gång, det var två repriser av målet mot Celtic i vintras.

Två mål som på en och samma gång visade alla hans kvalitéer och alla Uniteds defensiva brister.

Någon gång i vintras började Stretford End sjunga en ny ramsa, till en ny spelare:

– Nemanja, o-ho, Nemanja, oh-oh-oh-oh. He comes from Serbia, he’ll fuckin murder’ya.

Den är väl inte särskilt politiskt korrekt, den där ramsan, men den säger rätt mycket om vad Manchester United saknade i går.

Kaká hade aldrig fått göra de där målen mot Vidic, Ferdinand, Neville.

Å andra sidan hade Rooney aldrig fått göra sina mål om Milan haft Gattuso och Paolo Maldini kvar på planen.

Utan dem hängde inte Milan med när United vände spel från kant till kant, de tappade självförtroende och flyttade över allt mer desperat för att de inte litade på varandra.

United fick utrymme, den underbare Paul Scholes blev bättre för var minut som gick och målen var inte ologiska (även om kvitteringen kan ha varit hands).

Den röda maskinen malde ner en skadad, skakad vit, och det sa något både om klubbens moral och om den moderna fotbollens lagar.

Milan rasade utan Maldini

Jag har aldrig varit på Old Trafford utan att känna den stora, röda romantiken välla in. Det räcker med att promenera Warwick Road fram, se väggmålningarna på Sir Matt Busby Way, höra den obegripliga rotvälskan från alla touts och försäljare.

Ändå finns den kalla verkligheten här lika mycket, och mer, som någon annanstans. Och om matchen i går visar något så är det hur oerhört viktigt det är att ha resurserna att köpa ihop en trupp där även spelare 15-25 är bra nog.

Milan rasade utan Maldini och Gattuso, de tvingades lita på klumpedunsen Gilardino längst fram och hade Brocchi som enda grinta-alternativ när Gattuso försvann. En bild som säger mycket om Brocchi: Med fem minuter kvar fick Milan ett utmärkt kontringsläge. Dida hade bollen i händerna, Brocchi var helt ensam på högerkanten – men gestikulerade att han inte ville ha bollen.

En spelare på Milans mittfält SKA vilja ha bollen.

Visade moral och hjärta

Klubben kommer att handla i sommar, men just nu släpper de in löjliga mål – och det talar emot dem i den här turneringen.

Manchester United har ett likartat problem.

Mitt i andra halvlek skickade Sir Alex upp sina avbytare för att värma upp framför södra läktaren och… tja, jag är inte helt säker på att avbytarnas mammor känner igen dem ens en gång.

United glittrar, men de gör det på en darrig grund.

De visade moral i går.

De visade hjärta.

De visade, när de var bra, hur oerhört effektivt och fartfyllt de kan spela när de lyckas.

Men Manchester United är just nu ett öppet lag, precis som Milan just nu är ett öppet lag.

Om en vecka möts de på San Siro.

I en väldigt öppen match.