Niva: Skrällen – det allra bästa som kunde hända VM

Erik Niva

DURBAN. Plånboken? Lätt.

Besparingarna? Inga problem.

Lägenheten? Förmodligen den också.

Jag var så övertygad om att Spanien skulle vinna sin premiärmatch att jag hade varit beredd att satsa i stort sett vad som helst på det.

Jag är väldigt glad att jag hade fel.

Inget är roligare än att bli motbevisad av fotbollssporten.

I gårdagens tidning skrev jag en löddrig hyllningskrönika till det fenomenala spanska landslaget. Jag vräkte på för fullt, mässade om hur jag för en gångs skull kände mig trygg med att hissa ett landslag som favoriter.

Spanien skulle minsann inte svikta. De var så klara över hur de ville spela och så skickliga på att utföra det att de hade gjort sig mer eller mindre immuna mot skrällar.

Att man aldrig lär sig. Det är ju alldeles underbart.

Är det något jag tjatat om mer än allt annat genom åren är det att fotbollens största fara är att bli förutsägbar.

Den kan övervinna allt annat – defensivt spel, destruktivt spel, fladderbollar och vuvuzelatutor – men den dag vi på förhand vet vilka som vinner är den dagen vi slutar bry oss.

Ibland fylls jag av en gnagande känsla att den dagen närmar sig alltmer, att förhandsfavoriterna blir alltmer dominanta. Den känslan tillåts aldrig ta över.

Fotbollen har hittills alltid skickat en resultatrekyl i nyllet som får mig att se klart igen, som ger mig tron tillbaka.

Spanien-Schweiz, 0-1.

Schweiz upptagna med att vinna matchen

Det var det absolut bästa som kunde hända den här VM-turneringen.

Egentligen står jag ju fast vid nästan allt jag skrev i den där gårdagstexten. Det här spanska laget förblir det bästa europeiska landslag jag sett på årtionden, jag håller dem fortfarande som huvudfavoriter till VM-titeln.

Och det gör ju bara den här dagen ännu mer fantastisk. Schweiz mötte inget skadeskjutet dekisgäng i formsvacka. De ställdes mot Europamästarna, som spelade som Europamästarna.

Under långa spelsjok såg det ju också ut som om det här matchmanuset bara innehöll två avgörande frågor; när det första spanska målet skulle komma och hur många det sedan skulle bli.

Som tur var brydde sig inte Schweiz om att läsa det.

De var upptagna med att försöka vinna matchen på det enda sätt som fanns inom räckhåll för dem. Håll laget kompakt, träng ut motståndarna på kanterna och låt dem slå inlägg därifrån. Stäng till den ”röda zonen” mellan eget backlinje och mittfält – för att använda Ottmar Hittzfelds uttryck – se till att det inte ”uppstår bränder i eget straffområde”.

Det är sannerligen ingen oväntad eller unik taktik, men kontrasten mellan de två spelsätten gav en fascinerande kraftmätning.

Spanien gjorde som Spanien gör. De höll i bollen, spelade runt den, väntade, letade efter de där blottorna som de har en sådan otrolig förmåga att tvinga fram.

Den här gången hittade de betydligt färre än de brukar.

Torres direkt usel

Visst hade de gjort både ett, två och tre mål med normal utdelning, men det här var en dag då det inte var tillräckligt att förlita sig på normalitet.

För varje kvart som tickade undan, för varje närkamp som förlorades och varje anfall som strandade blev det alltmer uppenbart att de inte mötte någon vanlig motståndare.

Som alla kunde se försvarade Schweiz sig fläckfritt, men det är bara halva förklaringen bakom deras superskräll. På den här nivån finns rätt många lag som klarar av att sätta sitt försvarsspel. Det kan räcka i 45, 60, 70 minuter – men därefter klarar man inte ens 0-0 ifall det inte finns en offensiv att avlasta med.

Schweiz hade ett anfallsspel också, enkelt men utslagsgivande. Starka targetspelaren Blaise Nkufo sög in en del bollar, skarvade ytterligare några vidare. Derdiyok löpte på djupet, Fernandes och Barnetta fyllde på bakifrån.

De gjorde matchens enda mål, även om den som fingranskar repriserna ser att det förmodligen borde dömts bort för offside. De hade mycket väl kunnat göra ytterligare något.

Spanien då? Jo, det är klart att där finns både spelare och spelmönster att kritisera. Sergio Busquets är mycket sämre med bollen än sin företrädare Senna. David Silva tog alldeles för många felbeslut, och en comebackande Fernando Torres var så otajmad att han var direkt usel. Koncentrationen i offensivt straffområdet var generellt alldeles för dålig.

Men i stort var det här bara en av de där dagarna för dem. De har fortfarande VM:s bredaste trupp, individuellt sett, och det finns inga stora strukturella fel i deras spel.

90 fruktlösa minuter har inte gjort dem till ett dåligt lag. Vi fick inte den uppvisning vi väntat oss av dem, men vi fick ett resultat som gjorde VM till en betydligt roligare turnering och förankrade fotbollens status som överraskningarnas idrott.

För oss som inte är spanjorer var det ett väldigt bra byte.