Chile påverkas inte det minsta av motståndet

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-26

Spanien imponerade genom att inte imponera

PRETORIA. Under en knapp halvlek var Chile rappare i fötterna, skickligare med bollen – helt enkelt överlägsna sina motståndare.

Efter den perioden ledde Spanien med 2–0.

Jag tror att jag fick se ett styrkebesked. Jag är bara inte helt säker på vilka som egentligen gav det.

När Spanien tar ledningen i sina matcher brukar konsekvenserna alltid bli desamma.

Motståndarna tvingas byta matchplan, kräla upp ur sina skyttegravar och flytta upp laget.

Annan sorts kväll, detta.

Att den fenomenale målmaskinen David Villa direktsköt in en 45-meterslyra – med fel fot! – spelade inte sådär överdrivet stor roll för matchbilden.

Chile kunde inte göra så värst mycket annorlunda jämfört med det de redan gjorde. Hade de flyttat fram laget ytterligare hade de inte längre haft några spelare kvar på planen.

Deras matchinledning var det mest spännande, mest snärtiga jag sett på åratal.

Med en fullständigt frenetisk forechecking fick de spanjorerna att se både tröga och klumpiga ut.

Det var Chile som forsade fram i snabba passningstrianglar, det var Chile som dikterade villkoren.

Ett ohyggligt tryck av Chile

Ett Spanien som är Europas obestridligt mest passnings- och bollskickliga lag fick slå ifrån sig och försöka vinna några andrabollar.

Tempot var maniskt, framtvingat av en manisk man vid sidlinjen.

Marcelo Bielsa har studerat fysiologi på universitetsnivå ör att kunna pressa ut maximal energi ur sina lag.

Det finns spelare som gråtit av utmattning när de försökt uppfylla hans kravbild. Han vet exakt hur mycket som är mänskligt möjligt att förvänta sig av en fotbollsspelare, och han nöjer sig inte med mindre.

Trycket som Chile satte in var ohyggligt, och ett mindre lag än Spanien hade givit vika.

Men mästare är sällan mästare av bara en anledning, utan har minst ett par, tre skäl i bagaget.

Den här gången imponerade Spanien genom att inte imponera, men ändå klara sig ut på andra sidan.

Har vi nu gnällt på dem för deras ineffektivitet i matcherna mot Schweiz och Honduras får vi ju allt lov att hylla deras förmåga att få marginalerna med sig nu.

Efter drygt 35 minuter hade fortfarande inte fått igång sitt spel, inte fått tag i matchen – men de hade likafullt dödat den.

Två kliniska avslut, ett rött kort i rätt riktning.

Överdoserade löpningarna

Prövningen var avklarad. Hur himlastormande den chilenska öppningen än varit – och hur oturlig den faktiska utvisningssituationen än var – så hade de missbrukat sin aggressivitet och överdoserat på sina löpningar.

De sprattlade till en sista gång strax efter paus, fick in sin reducering, men med tio man kvar på planen orkade de inte längre upprätthålla hotet.

Resten av matchen blev intetsägande. Kvar stod vi med den där vildsinta första tredjedelen som ställde fler frågor än den hann med att ge svar.

Inte givet för Brasilien

Det vi fick veta om Spanien var att de i alla fall inte smälter så fort de är under press. Det vi fortfarande undrar är ifall de verkligen är lika bra som 2008, eller om en småtrög Busquets förstört spelrytmen och en fortsatt otajmad Torres sabbar effektiviteten.

Det vi fick bekräftat av Chile var att de inte påverkas det minsta utav motståndet, utan trycker plattan i mattan oavsett om det är Spanien eller Brasilien som står på andra sidan. Det vi fortfarande väntar på är fullföljandet, en resultattavla som vid matchens slut faktiskt belönar chilenarna och inte bara svämmar över av gula kort.

Två jämna åttondelsfinaler väntar.

Det är inte självklart att Spanien vinner över Portugal, det inser de flesta.

Men det är inte heller givet att Brasilien besegrar ett avstängningsdrabbat Chile, det förstår de som ägnade sin midsommarfredag åt en match som mycket väl kunnat få en helt annan utveckling.

Följ ämnen i artikeln