Uteblivna frågan bakom uppbrottet

Brenning: Lätt att förstå Ericsons besvikelse

Patrik Brenning

helskärm

Vart tar du vägen när du vunnit allt?

Håkan Ericson hoppades på ett steg uppåt.

Jag tror att det nej han fick också är anledningen till att ett fortsatt samarbete med Svenska fotbollförbundet blev en omöjlighet.

Det är svårt att glömma bort den blicken. Hur Håkan Ericson för ett par sekunder försvann från hotellobbyn där vi satt för att ensam i sig själv väga besvikelsen mot reaktionen av att berätta.

Det var slutet av oktober och U21-förbundskaptenen hade precis tagit sitt landslag till ett nytt EM-slutspel men det märktes tydligt att jag nuddat vid en öm punkt när jag undrat om den där uteblivna frågan i våras. Den från förbundsledningen om Håkan Ericson skulle vilja ta över förbundskaptensjobbet för a-landslaget som aldrig kom.

– Jag passar på den frågan ett tag till. Jag ska säga det någon gång men inte just nu, svarade han kort.

Fanns en besvikelse

Det var uppenbart att det fanns en besvikelse hos Ericson över att förbundet frågat Janne Andersson och inte honom. Och det är lätt att förstå.

Håkan Ericson hade gjort precis allt som går att göra med ett svenskt U21-landslag. Han hade vunnit EM-guld med ett lag som i spelarkvalitét var duktigt underlägset många av sina motståndare. Underlägset alla de stötte på under slutspelet i Tjeckien, vill jag påstå. Utifrån den synvinkeln är det lätt att tycka att det inte vore mer än rätt att belöna Ericson med en befordring nu när stolen ovanför honom strax skulle gapa tom.

Förbundet ville dock annat. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förstod dem också.

Efter Erik Hamrén sökte Svenska fotbollförbundet en stark och etablerad tränare med båda fötterna på jorden. En person som kunde inge förtroende såväl på som vid sidan av planen. En gestalt som kunde reparera den skadade bilden av det svenska landslaget och även sy ihop den då haltande relationen till media. De ville ha trygghet.

Håkan Ericson har bara en säsong som ansvarig för ett seniorfotbollslag på högsta nivå på sin meritlista. Det hade varit en enorm chansning av SvFF att utnämna honom till förbundskapten och efter stormen med Erik Hamrén var det inte en chansning de var beredda att ta. Det var samtidigt ett besked Håkan Ericson hade svårt att hantera.

Rätt beslut av båda

För det var knappast hunger och inspiration jag kände när Ericson beskrev en eventuell framtid med U21-landslaget. Istället talade 56-åringen öppet och ärligt om hur han blivit bränd av erfarenheten i OS och att han kommer lyssna på andra anbud. Han var också väldigt tydlig med att han helst av allt vill testa sina idéer i ett klubblag utanför Sverige, men om den möjligheten verkligen visar sig återstår att se.

Sverige har låtit relativt oerfarna U21-förbundskaptener ta klivet upp i a-landslaget förut. En sådan är Tommy Söderberg. En annan Lars Lagerbäck. Hade tiden varit en annan kanske en tredje hade hetat Håkan Ericson. Nu var inte tajmingen den rätta och det kan nog de flesta enas om. Därför fick Janne Andersson jobbet och det tror jag är skälet till att Håkan Ericson och förbundet nu går skilda vägar.

Det Ericson gjort för svensk landslagsfotboll är unikt. Han coachade inte bara hem en osannolik EM-titel utan lyckades också slussa vidare en stor del av laget rakt in i a-landslaget. För det står svensk fotboll och Janne Andersson honom i tacksamhetsskuld men allt vi kan göra nu är att önska honom lycka till med nästa steg i karriären.

Jag tror i slutändan att det här är rätt för både Svenska fotbollförbundet och Håkan Ericson. För vart tar du vägen när du vunnit allt? Du står i alla fall inte still.