Erik Niva: Det här är inte samma arroganta, segersäkra samling

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-24

JOHANNESBURG. Det brukade heta att de gick till final när de spelade dåligt och vann hela turneringen när de spelade bra.

Inte längre.

Nu kan Tyskland mycket väl göra en bra åttondelsfinal och ändå åka hem när den är slut.

Är det något vi kan vara säkra på så är det att folk som borde veta bättre kommer

att citera den där utnötta Gary Lineker-

klyschan under de närmaste dagarna.

– Fotboll är ett enkelt spel. 22 män jagar en boll i 90 minuter, och till slut vinner tyskarna på straffar.

Men vadårå? Det är ju lustigt uttryckt.

Förvisso, men även om vi bortser från att upprepningsgränsen för frasen har passerats för länge sedan är problemet att den

inte är relevant längre.

Första straffmissen på 36 år

Det var länge sedan som Tyskland var det landslag som Gary Lineker pratade om, och det var nästan som att de ansträngde sig för att demonstrera det i samband med matchen mot Serbien.

Inte nog med att de förlorade sin första gruppspelsmatch på evigheter. De missade framförallt en VM-straff för första gången på 36 år.

På gott och på ont, för det nya Tyskland gäller inga gamla sanningar.

Förändringen påbörjades av förre förbundskaptenen Jürgen Klinsmann, en frisinnad nytänkare som hade präglats av den amerikanska synen på idrott under sina år i Kalifornien.

Kände ingen Siegesscham

Han kände sig inte hemma i det som tyskarna själva kommit att kalla Siegesscham. Segerskam. En viss olustskänsla av att omvärlden såg dem som någon sorts maskin-

ella vinstrobotar utan samveten eller känslor.

Han förstod tidigt den vidare betydelsen av hemma-VM 2006, att det handlade minst

lika mycket om att visa upp en positiv bild för världen som om att kånka hem bucklan till varje pris som helst.

Klart att Klinsmann också ville vinna, tro inget annat, men han såg det som ett mål snarare än som en metod.

Effekten blev makalös.

Miljoner och åter miljoner festsugna tyskar fyllde gator och torg över hela landet då Klinsmanns orädda ungtuppar satte full fart framåt.

De förlorade i slutminuterna av semifinalens förlängning – något som Gary Linekers tyskar aldrig någonsin gjort – men sommaren var inte förstörd för det.

Tvärtom, i Berlin samlades återigen en miljonpublik för att tacka av laget under det som i praktiken var historiens största förlorarparad.

Under de fyra år som har gått sedan dess har Klinsmanns assistent Joachim Löw byggt vidare på den nya tyska fotbollsideologin. Landslaget har blivit ännu yngre, ännu mer offensivt, ännu mer färgstarkt – och ännu sämre på att garantera segrar i alla viktiga lägen.

Stommen föll i CL-finalen

De förlorade EM-finalen 2008, och stommen som laget byggts runt var nyligen även med och förlorade Champions League-finalen 2010.

När de sent i natt stod i de sydafrikanska katakomberna och blickade fram emot söndagens åttondelsfinal mot England pratade de inte om resultat.

– Det kommer att bli en rolig match att spela, sa Mesut Özil.

– Två lag som gillar att gå framåt, analyserade Philip Lahm.

– Publiken kommer att gilla det den får se, summerade Joachim Löw.

Tyskarna är absolut inte rädda för England, men de är inte heller den arrogant segersäkra samling de kunde vara för halvannat årtionde sedan.

Ser de ens sig själva som favoriter? Tveksamt.

De trivs fint med att vara den fräschfräcka uppstickaren, och påpekar själva gärna att de saknar erfarenheten som finns i ett lag med Gerrard, Lampard, Terry och alla de andra.

På söndag kommer de att göra en bra match. De kommer att njuta av tillfället, de kommer att anfalla och de kommer att sälja sig väldigt dyrt.

Men året är 2010, och det finns inga som helst garantier för att Tyskland kommer att vinna sin åttondelsfinal. Det finns rent utav en risk att de förlorar på straffar.

Följ ämnen i artikeln