Abrahamsson: Blir det glädjefnatt eller gonatt?
BUFFALO. Buffalo är en stad som skiftar mellan fyra nyanser av brunt.
Det här laget har också bytt skepnad några gånger under turneringen.
Nu är det dags att visa vilket typ av lag man vill bli ihågkommen som.
Man kan säga mycket om Buffalo, men, nej, det är inte någon av världens vackraste städer.
Klimatet vintertid hjälper heller inte till för att bli förälskad.
Jag har ärligt talat knappt varit utomhus sedan jag kom hit.
Det är temperaturer, vindar och en iskyla som får den svenska vintern att framstå som en sommar på Rivieran.
Buffalo vinner ingen skönhetstävlingar. Sånt får andra städer ägna sig åt.
Däremot är det trevligt folk i Buffalo.
Rejäla människor.
Och jag är hellre i en mindre vacker stad med bra människor än det motsatta.
Det är egentligen samma sak med hockeylag.
Vilket typ av lag vill det här laget vara?
Man kan njuta av, och tycka om, eleganta individuella prestationer. Skickliga lirare.
Men riktigt förälskad blir man i lag som besitter den där karaktären, den där tjurigheten och den där inställningen att vinna är vad det handlar om.
Som kämpar och kör till någon talar om för dem att matchen redan är slut.
Är den här upplagan av Juniorkronorna ett sådant lag?
Eller är det bara ett lag i en tjusig förpackning, inslaget med höga draftval och tidig stjärnstatus, men inte så mycket innehåll?
Den frågan måste ställas inför den här semifinalen.
Det är nu vi verkligen behöver spelare som Elias Pettersson, Alexander Nylander, Erik Brännström och Rasmus Dahlin som allra mest.
Det är nu de måste spela upp mot sin fulla potential och verkligen gilla läget. Älska att vara där på isen och göra skillnad.
Vi behöver mönsterbrytarna
Att spelare som Fjällby, Söderlund, Steen och Glenn Gustafsson kommer att ligga nära sin maximalprestation behöver vi nog inte ens fundera på.
De flesta vet att det är lättare att jobba hårt än att kliva fram och avgöra matcher.
Men vi behöver att kreatörerna och mönsterbrytarna också slår personbästa i den här typen av matcher.
Och fungerar inte penseldragen just den här kvällen gäller det åtminstone att jobba så hårt det bara går för att ge plats för någon annan.
En som vi vet skulle leverera personbästa i en sån här match är Lias Andersson.
Om han var frisk.
Nu är han inte det och därför är det högst oklart vad vi kan räkna med från lagkaptenen. Spela ska han i alla fall göra, det var han glasklar med i går.
Om det blir ett byte eller tre perioder är dock högst oklart.
Lias Andersson är för övrigt en spelare jag skulle plocka direkt om jag var coach och fick uppdraget att bygga ett vinnande lag.
Inte vunnit mot USA sedan 1996
Vad vi vet är att Juniorkronorna går in i den här semifinalen med ett helt annat mentalt utgångsläge jämfört med kvartsfinalen.
Det var tydligt att den klara favoritstämpeln mot Slovakien passade laget illa.
Efter gårdagens träning lag förbundskapten Montén och spelarna allt favoritskap på USA. Ingen tillfällighet. Det är ett utgångsläge jag tror passar det här laget betydligt bättre.
Det skiljer inte några oceaner mellan de sex-sju bästa nationerna på juniornivå.
Självklart kan Juniorkronorna rå på USA på samma sätt som vi kan förlora mot Slovakien.
I slutspel kokas det ner till mental styrka och att få ut maximalt av varje spelare i en enskild match.
USA på hemmaplan i semifinalen och med största sannolikhet Kanada i en eventuell final.
På liten rink i Nordamerika.
Tuffare blir det inte på den här nivån.
Guldlaget 2012 vann på lite rink och i Nordamerika, men vi ska komma ihåg att de varken ställdes mot Kanada eller USA på resan mot guldet.
Historien har vi inte med oss.
Juniorkronorna har inte vunnit en slutspelsmatch i ett junior-VM mot USA sedan 1996.
Det är hög tid att bryta den mörka sviten.
Glädjefnatt eller Gonatt?
I natt runt 00.40-tiden vet vi.
