Bjurman: Två magiska månader av hockey-eufori
NEW YORK. Det borde bli på ett visst sätt – men blir som regel på ett helt annat.
Risken är stor att sanningshalten i det påståendet understryks kraftfullt under det Stanley Cup-slutspel som nu följer på den konstigaste NHL-säsongen i historien.
Så när jag ännu en gång hävdar att Colorado Avalanche kommer stå ensamma kvar på isen med bucklan när krutröken lagt sig ska ingen uppfatta tipset som hugget i vare sig sten eller något annat.
Allt jag egentligen vet är att vi har två fullständigt magiska månader av hockey-eufori framför oss.
Det där stämmer förstås på mer än bara aktade hockeyligors playoff-scenarier. Livet är fullt av skeenden som inte följer den riktning logik, väl underbyggda förväntningar och rim och reson säger att de ska göra. Oförutsedda vändningar rör ständigt till i kärleken, i karriären, i vänskapsrelationer, i ekonomin, i GB:s glassortiment, i allt.
Men verklighetens benägenhet att trotsa till synes självklara händelseförlopp blir ofta särskilt tydlig i idrott i allmänhet och Stanley Cup-slutspelet i synnerhet.
Nu, precis innan pucken släpps i de första matcher som alltid artar sig till sjövilda pang-pang-föreställningar, sitter man här och tänker att nej, det finns inga möjlighet att supermakter som Tampa Bay Lightning, Vegas Golden Knights, Washington Capitals, Carolina Hurricanes och Toronto Maple Leafs ska kunna bli utslagna i tidigt skede. De är för bra och motståndarna för klena. Ändå kommer en eller flera av dem ligga i badstolar på stranden innan vi hunnit rasa klart över det första horribla domslutet.
Nödvändig erfarenhet av brutala nederlag
Någon favorit floppar alltid – och någon uppstickare gör alltid succé. Och efter ett så här underligt år lär anomalierna bli extra många. Spelarna har inte bara levt med psykiskt pressande restriktioner hela grundserien: De har bara spelat mot motståndare i samma specialdesignade division – om och om och om igen. De verkliga styrkeförhållandena kommer inte röjas förrän i ”semifinalerna”, när herren på täppan i exempelvis nord för första gången på evigheter ska spela mot ett amerikanskt lag…
Så det är, vill jag verkligen poängtera, inte med särskilt fast övertygelse jag härmed backar upp mitt tips från säsongsstarten i januari.
Det kan mycket väl vara Avalanche som lägger ett ägg. Inga garantier existerar; någon skada här och någon oförklarlig formsvacka där och resan kan ta slut på en gång.
Men de borde – alltid detta borde – vara redo för en riktigt seriös stöt mot första mästerskapet på 20 år. De har precis allt man ska ha: En handfull tiotaggare till superstjärnor omgivna av rätt sorts bredd- och djupspelare, perfekt blandning av kallblodig rutin och ung, glupande hunger, en slug coach samt nödvändig erfarenhet av brutala nederlag i de närmast föregående slutspelen.
Vi vet ingenting
Å andra sidan kan Golden Knights beskrivas på praktiskt taget samma sätt – och de mobiliserar ett ännu starkare målvaktspar i Marc-Andre Fleury och Robin Lehner. Regerande mästarna har heller inga uppenbara svagheter – och hur vedervärdigt svårt är det inte, för alla andra, att spela mot maskinerna Carolina Hurricanes och New York Islanders? Alternativ finns, därom råder inga tvivel.
Vad gäller potentiella skrällar så är det ju nu en gång för alla så att skrällar är skrällar för att de inte går att förutse, men 2019 visade Columbus med sin ”sweep” mot Tampa att precis vad som helst kan hända så det är lika bra att göra sig redo för konstiga resultat redan i öppningsrundan. Montreal kan säkert växa ett par storlekar bara för att det är blodsfienden Toronto som – för första gången i slutspelet sedan 1979, otroligt nog – står för motståndet och Nashville befinner sig, som jag påtalade i en annan krönika häromdagen i samma situation som 2017.
Det är, sammanfattningsvis, precis som vanligt. Vi vet ingenting – bara att Stanley Cup-slutspelet är det roligaste, mest exalterande som finns i hela världen och att vi ska skatta oss oerhört lyckliga som nu får vara med om de här två månaderna.
