Ikonen: ”Jag sa till frun att nu ger jag upp...”

Tränaren om hjärnblödningen och vägen tillbaka: ”Ibland måste jag sätta upp en kom-ihåg-lapp här hemma”

helskärm

Leif Witasp råkade under januari 2021 ut för en hjärnblödning som kunde ha tagit hans liv.

Nu, ett drygt år senare, kämpar han ännu med sviterna av sjukdomen.

– Det kändes som att huvudet skulle smälla. Jag sa till frun: ”Nu ger jag upp.”, berättar Leif för Trav365.

Leif Witasp, en av travets främsta genom tiderna, drabbades förra vintern av en hjärnblödning. Det som följde var en lång väg tillbaka.

Trav365 fick sig en pratstund med Rättvikslegendaren.

Hur mår du egentligen för dagen, Leif?

– Jag mår bra, även om jag blir trött och yr emellanåt. Förbättringen kom ganska snabbt, även om det på senare tid har stagnerat. Kan det ändå fortsätta vara som det är just nu så får jag vara jäkligt nöjd. Det finns folk som har det värre, säger Leif.

När vi når Witasp har han inlett dagen lite försiktigt med att titta på skidskyttedamerna i spåret. Just i dag är han trött, men väntar tålmodigt på direktiv från tjejerna i stallet som inom kort har avverkat förmiddagspasset. Det mesta lutar åt att det blir två träningsjobb för den envise dalmasen.

– Jag hankar mig fram och kör jobb med en till två hästar per dag. Det är lagom. Tidigare var det fullt upp hela tiden och det går nästan inte att räkna hur många träningspass det blev då. Det är väl därför man fick en hjärnblödning? Jag är hopplös.

”Det värsta är om man deppar ihop”

Ännu så länge tillåts han dock koppla av på kontoret, med en varm dryck i handen. Att samtala med media har han gjort större delen av livet.

– Får jag sätta mig så här och ta en kopp kaffe så brukar det gå bra, men om det kommer mycket folk mitt under tävlingar så känner jag av en stress som aldrig förr. Då kan jag hacka med orden. Jag vet vad jag vill säga men det kommer inte ut, vilket innebär att jag ibland undviker dessa situationer.

Du verkar trots allt se positivt på livet?

– Det måste man, annars bryter man ihop. Läsa har jag dock svårt för och hinner inte med textningen på tv. Det är även svårt att svara på sms på mobilen. Jag blandar ihop bokstäver och har besökt logoped, men lyckas ändå inte få till det. Man får ropa på flickorna när ett sms ska besvaras. Det värsta är om man deppar ihop.

Dottern Kajsa Frick har tidigare berättat för media att far hennes är en envis man som har ytterst svårt att ta det lugnt, något som Leif bekräftar för oss. Att sitta still i en fåtölj och lösa korsord är inget för honom. Han älskar sitt jobb och sina hästar. I stallet trivs han bäst och inte ens en hjärnblödning tycks kunna stoppa denna urkraft till man.

Leif försöker att hålla igång

Av förklarliga skäl är arbetsbördan för dagen inte densamma som innan sjukdomen men han hjälper till efter bästa förmåga på gården. Han kör jobb, skor häst och plogar banan, så på sätt och vis är mycket sig likt som innan den där hemska dagen då han hamnade på Falulasarett.

Har du några minnen av den där hemska dagen?

– Bara att det small till och att jag körde av vägen. Efter det har jag inte mycket minnen, annat än att jag hade en fruktansvärd huvudvärk de första två, tre dagarna. Jag sa till frun: ”Nu ger jag upp.” Det kändes som att huvudet skulle smälla. Efter en vecka började jag dock återhämta mig snabbt och nå mår jag så pass bra att man då vill vara med i matchen igen.

Sjukvården håller koll på Leifs dagsstatus men varför just han drabbades vet ingen. Sedan incidenten har Witasp dock börjat tänka allt mer på sin hälsa och hur han i framtiden ska minimera riskerna att något liknande inträffar.

– Läkarna säger att jag ska ta det lugnt men det är inte så lätt. Jag har dock lärt mig att göra just det och ta mig en promenad då och då, något man sällan gjorde innan.

”Att fylla 70 är väl inte så jävla roligt?”

Att han är populär och älskad runt om i landet råder det inga tvivel om, något Leif fortfarande får erfara ett drygt år senare.

Hur skulle du beskriva stödet från familj och vänner under tiden som följde?

– Helt enormt. Otroligt. Jag hoppas att man har gjort något rätt i sitt liv. Det är många som ringer än i dag. Jag har dock väldigt svårt att ta kontakt med folk numera, just detta har blivit väldigt hämmat. Ibland måste jag sätta upp en kom-ihåg-lapp här hemma och pusha mig själv. ”Du måste ringa tillbaka.”

Under fjolåret fyllde en av våra mest kunniga travmänniskor jämnt. Hela 70 år har Leif hunnit bli men av förklarliga skäl blev det ett lugnt födelsedagsfirande, endast omgiven av familjen.

– Man har haft sina fester under årens lopp. Nu har man blivit så pass gammal att jag tyckte att vi skulle ta och lugna ner oss. Att fylla 70 är väl inte så jävla roligt?

Ni får göra något stort när du fyller 80...

– Kommer vi dit så får vi det!