Stoppade misshandel – sparkades i ögat

Kjell–Arne Johansson vågade trotsa fem våldsmän

BORÅS. Scenen var nästan overklig. En ung man i 25–årsåldern kom springande längs gatan. Efter jagade ett gäng rasande jämnåriga. Mitt framför ögonen på Kjell–Arne Johansson, 51, fälldes offret och en brutal misshandel tog vid.

– Är ni så fega så ni sparkar på folk som ligger, skrek Kjell–Arne och försökte gå emellan.

Då blev han själv nerslagen.

Nästan ett år har gått men Kjell–Arne Johansson känner fortfarande av sviterna. Huvudvärk, nackstelhet och ömhet lite varstans på kroppen.

– Skorna dom hade på sig var inte direkt mjuka om man säger så, konstaterar Kjell–Arne och tar sig åt nacken.

Den här kvällen i oktober förra hösten hade han varit ute och dansat och skulle bara slinka in på en grillbar i Borås centrum och köpa en nattkorv.

– Klockan hade nog hunnit bli bortåt två och visst, det var rätt stökigt på stan. Många skrålande ungdomsgäng och en del hotfullheter.

– Men en brutal misshandel mitt på öppen gata, fem, sex killar mot en ensam stackare – nä, det hade jag inte väntat mej. Så fruktansvärt fegt.

Kjell–Arne reagerade spontant och skrek precis det han kände.

– För mej just då fanns bara en tanke: att stoppa misshandeln.

Blev själv attackerad

Men ingripandet blev ödesdigert. För Kjell–Arne.

– Gänget vände sina aggressioner mot mej istället. Samtidigt som killen på marken lyckades resa sig och fly hamnade jag själv på backen.

Och?

– Det bara small mot kroppen från alla håll. Jag lyckades skydda ansiktet med ena armen men en riktig spark träffade ändå ögat. Näsbenet knäcktes också. Det bara svartnade.

Plötsligt upphörde sparkarna, gärningsmännen försvann blixtsnabbt. Kjell–Arne fick hjälp in på grillbaren, någon ringde efter ambulans, polisen anlände.

Efteråt fick den 51–årige metallarbetaren mycket beröm för det civilkurage han visat. Men polisen lyckades inte identifiera gärningsmännen, den våldsamma misshandeln fick aldrig något rättsligt efterspel.

– Tyvärr, det känns inte bra att de skyldiga kom undan, suckar Kjell–Arne Johansson.

– Om jag ångrar att jag ingrep? Nej, egentligen inte, som medmänniska kan man ju inte bara vända bort blicken.