Förlorade sina barn i tsunamin

Nu driver Sussi Janson ett barnhem i Thailand - och är vald till Svenska Hjältars kämpe 2010

För sex år sedan förlorade Sussi Janson, 47, båda sina döttrar i tsunamin.

När sorgen blev för stor valde hon att flytta till Thailand och starta ett barnhem.

– Inget kan ersätta ­flickorna, men jag väljer att se livet från den vackra sidan.

Det är i slutet av regnperioden. Termometern visar strax över 35 grader. Den fuktiga värmen ligger som en våt handduk över barnhemmet i Muang Mai. Men trots den tropiska hettan är Sussi Janson oberörd.

Hon står i skuggan av ett träd och tittar på barnen som spelar fotboll. Skolan är slut för dagen och de barn som inte springer sig svettiga i eftermiddagssolen ligger på gårdsplanen och vilar.

– De är lite sura på mig i dag för att jag inte lät dem titta på tv. Men man kan inte alltid vara populär, säger hon och ler.

I vår är det sex år sedan hon och sambon Hans Forsell, 40, valde att lämna livet i Sverige. Tillsammans hade de förgäves sökt efter Sussis döttrar Eleonore, 14, och Josefin, 12, efter tsunamin i Khao Lak.

”Se de vackra i livet”

De fick åka hem utan döttrarna, men i stället för att leva ett liv i sorg hemma i Sverige beslöt sig paret för att satsa på ett liv på det då nybyggda barnhemmet.

– Jag säger inte att det var det bästa alternativet för alla men det var det som kändes bäst för mig. I?dag väljer jag att anamma thailändarnas syn på livet och inte tycka så synd om mig själv. Det gäller att se det vackra i livet, säger hon och ler.

Driften av den knappt 20 barn stora verksamheten delar paret med tio anställda och volontärer, samt med thailändskan Wow. Hon och Sussi turas om att sköta ekonomi och bokföring. Men att ta hand om barnen ingår i allas uppgifter.

– Jag gillar verkligen allt med Sussi. Under mina fem år här har jag aldrig sett henne arg. Hon älskar verkligen de här barnen, säger Wow.

Inga nattklubbar i sikte

Barnhemmet ligger undangömt intill ett litet skogsparti inte långt från motorvägen. Till skillnad från det Phuket som vi svenskar lärt känna, finns här inga swimmingpooler eller lyxresorter och det är långt till närmsta nattklubb.

I början bestod barnhemmet till stor del av barn från tsunamidrabbade familjer. I dag är de flesta av dem utflugna, men det hindrar inte arbetet från att fortsätta.

– Det vore förmätet att komma hit och bara hjälpa de tsumami­drabbade för att det också drabbade oss i västvärlden. Vi har alltid, och kommer alltid, att finnas till för barn som drabbats av livet på olika sätt. Det kommer alltid att finnas barn som behöver hjälp, säger Sussi.

”Svårt i början”

Det börjar skymma över barnhemmet. Myggen har vaknat ur sin dvala och barnen slår sig ner för att äta middag. Det finns bord men de flesta sätter sig på golvet i den öppna matsalen.

Neng, 16, rensar tallriken. Han kommer från nordöstra Thailand, landets fattigaste region. Barnhemmet har ett nära samarbete med en thailändsk hjälporganisation i området som ofta placerar barn hos Sussi och Hans.

– Till en början var det svårt att vara här själv. Första året var tufft. Men Sussie var väldigt bra mot mig och efter ett tag fick jag nya vänner, så nu trivs jag jättebra, säger Neng och ler.

Vill ge barnen valmöjlighet

Sussi betyder mycket för ungdomarna på barnhemmet. Det märks. Men trots en stark sida ­utåt finns det en del av henne som fortfarande inte har läkt. En sida hon gärna undviker att visa för barnen.

– På annandagen arbetar jag aldrig, den dagen vill jag ha med tjejerna. Jag vill inte att barnen ska se mig då. Tanken är att jag ska finnas här för dem, inte tvärtom, säger hon tyst.

– Det finns ingenting som kommer att kunna ersätta lyckan av att vara mamma till Eleonore och ­Josefin. Jag tänker på och drömmer om dem varje dag. Men jag känner mig lugnare och starkare i mig själv nu. Det räcker med att jag går ut bland barnen här för att komma ihåg varför jag är här.

Vilka mål har du för barnhemmet?

– Inte att bli större. Men jag vill att vi ska bli bättre. Jag vill ge barnen valmöjligheter i livet, oavsett vad de gör av dem. Det är vår ­vision, säger Sussi Janson.

Juryns motivering

Sussi är en Svensk Hjälte 2010 för att hon, trots en oerhörd förlust och sorg, lyckas vända livet till något positivt som i sin tur hjälper och stärker andra.

Sussi svarar

Vad har du i fickan just nu?

– Ingenting. Jag brukar aldrig ha något i fickorna utan har det jag behöver i väskan, eller runt halsen, haha.

Vilken bok läser du just nu?

– ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Det är en fantastisk bok som jag tror vill visa oss att vi inte ska förringa äldre människor.

Favoritfilm?

– ”Magnolia”. Den tog ett rejält tag om mig.

Vilken är din märkligaste ovana?

– Att jag säger ”men” väldigt ofta, på alla språk. Det är lite märkligt.

Vad gör du om tio år?

– Ingen aning men jag skulle vilja hoppas att det här stället kunde stänga för att det inte behövs mer. Men det lär inte hända så jag stannar gärna här.

Drömresa?

– Jag bor på mitt drömmål.

Vilket är det vackraste ordet du vet?

– Kärlek.

Vilken musik lyssnar du på när ingen annan hör?

– Jag har dessvärre inte det. Jag skäms inte för musik jag tycker om.

Vad är lycka för dig?

– Att vara omgärdad av kärlek, och det är jag.

Vem är din egen hjälte?

– Hans, för att han har orkat bära mig när livet har varit tungt.

Namn: Sussi Janson.

Ålder: 47.

Ort: Phuket.

Yrke: Barnhemsföreståndare.

Familj: Sambon Hans Forsell, 40.

Inkomst: Cirka 106 000 kr/år.

Hela hösten har Aftonbladets läsare och TV4:s tittare letat vardagshjältar.

Vi fick in 1000-tals nomineringar, och vår jury har efter ett hårt jobb valt ut sex hjältar som alla varit modiga på olika sätt.

Nu är det dags att presentera dem.

I dag får ni träffa Sussi Janson, som bor i Thailand.